lördag 25 december 2021

The twins och ett sms från Nyköpings lasarett

Jag vet inte varför jag bryr mig egentligen för julen har ju aldrig varit min grej. Det handlar nog mer om att snart två års sitta hemma och jobba, restriktioner av umgänge, skit som hänt i livet och en halvt turbulent höst i kompisgänget som gör att det högsta på önskelistan för julen var att få umgås med familjen tjugofyrasju under några dagar. Sällskap och familj. Töntigt men sant. 

Det blev en löptur i elva minus grader. Nästan nio kilometer i skogen och en tur upp på backen. Min egna nya tradition om jag ska fira jul i Stockholm. Handlade en grapefrukt och en påse gifflar också. Gifflarna för julaftonskvällen hemma och grapefrukten till frukost.

Jag kan väl säga att jag satte på mig den bästa masken och åkte till brorsan tills Kalle började. Inte ifrågasätta något utan bara vara nöjd. I sammanhang när man inte mår toppen är ju barn kanske det bästa som finns i hela världen. Twinsen och jag hade ett breakthrough. Jag har alltid varit spännande men lite för läskig men igår så släppte det. Två yrväder och jag. Älskar när det är så okomplicerat att det roligaste som finns är att ta av och ta på min keps. Lite Kalle och mat sedan åkte jag hem. Åt gifflar och tittade på film. Helt ok julafton. 

Vaknade idag av att det där numret som jag hatar mest av allt dök upp på skärmen. Syster som skulle fira jul någonstans i närheten av Nyköping fick tydligen ett hejdundrande epilepsianfall och åkte in på Nyköpings lasarett igår kväll. Kräk och tappa talet. En annorlunda jul som hennes mamma uttryckte sig i textform. Förmodligen för att hon glömt att ta någon av alla sina hundraelva olika mediciner trodde läkarna. Jag låg och stirrade upp i taket en timme till sedan bestämde jag mig för att det är för långt till Nyköping och nu måste jag göra något. Så jag gick på bio och såg Utvandrarna. Under filmen fick jag ett nytt sms om att det verkade lugnt med syrran men troligtvis blir hon förflyttad till KI ikväll. Tack sjukvården. Kom ut från bion och vandrade hem genom ett folktomt Södermalm. 

Ps. Försökte svara på era kommentarer på förra inlägget  men får bara upp något tekniskt fel. Tack❤️ Familjer, ja vad ska man säga? Man kan inte leva utan dem men de gör en tokig också. 

torsdag 23 december 2021

Det här är min jul nu

 Dan före dan. Jag är den enda som jobbar. Stänger ner datorn klockan halv fyra. Har en hel kväll framför mig av att få tiden att gå. 

Det blir jul i Stockholm i år. Det kommer nog bli jul i Stockholm alla år framöver. Brorsan fick ju barn för ett år sedan så nu blir det aldrig mer jul i Dalarna. Föräldrarna vill fira med barnbarnen. Förståeligt. Jag jobbar på acceptans och försöka känna mig inkluderad trots att jag fått frågan fem gånger från mamma vad jag ska göra på julafton. Som att det vore en vanlig helg i mitten av oktober och inte att vi firat jul varenda år tillsammans sedan jag föddes. Jag räknas väl inte längre.

Jag hade behövt Dalarna och sällskap dygnet runt några dagar men man får ju inte alltid det man önskar. Så vad gör man den 23 december själv? Man tittar på någon cheesy-julfilm och sedan hänger man på gymmet. Planerar i huvudet vad man ska göra på julafton fram tills man får komma till brorsan på eftermiddagen. Springa så klart. Upp på backen. 

Sedan har jag suttit och tänkt på de saker som har varit bra den senaste tiden eller året. De där personerna som funnits vid rätt tillfällen under det här helvetes året.

Min nya jul. Tills den dagen jag kanske träffar någon som vill fira jul med mig i Dalarna. 

söndag 24 oktober 2021

1UP med plåster

Alla som spelade Super Mario som små kommer ihåg det där ljudet när man tog 1 UP-svampen. Så känns det just nu. Livet kanske är på väg tillbaka lite, jag fick ytterligare en helg som tankade mig på energi.

Fredagen bestod av att hänga hemma och gå lägga sig tidigt. Upp tidigt, äta så mycket jag orkade till frukost, kasta på mig kläder och löpvästen för att springa ner till rondellen där österrikaren hämtade mig innan vi drog ut till Tyresta. En underbar solig morgon och massa taggade personer. Sedan sprang vi iväg. Det var underbart. Jag sprang 17 km. TACK kroppen för att du fixar 17 km på teknisk stig.

Jag var hög när jag kom hem. På endorfiner. Några kompisar skulle äta sen lunch i Sjöstan så jag kastade mig in i duschen och gjorde mig i ordning för att springa ner och möta upp dem. Lunchhäng som övergick till hemmahäng hos dem. Jag var redo för min dejt med advokaten. Kompisarna vinkade av mig och jag drog till Östermalm. På vägen hem till honom gick jag förbi där E bodde förut och tusen minnen från de senaste 12 åren svepte genom mitt huvud. Alla förfester, fester och efterfester, plugg, planeringar för resor och bara stilla kompishäng som skedde på Artillerigatan. Nu bor vi 7 minuter ifrån varandra i Höjden istället.

Väl utanför porten till Advokaten skrattar jag för jag har aldrig gått dit själv tidigare utan alltid i sällskap med honom. Fulla och glada. Jag trasslar mig igenom en port över en gård och in i ett annat hus. Inser att jag har ingen aning om var han bor men på något sätt hittar jag till hans dörr ändå. Vi skrattar åt mitt springande runt i trapphus när jag klivit in. Han har tänt en brasa och korkar upp vin. Vi pratar om våra gemensamma vänner och hur B planerar att dra ihop mig, Advokaten och Norrmannen för träff snart. Vi pratar om året som varit. Hur livet har varit sedan vi sågs sist. Det är 10 månader sedan han kom i en taxi till min förra lägenhet mitt i en pandemi. Det var dag två på det här året. Två personer som då bröt allt om hålla avstånd till folk man inte brukar träffa. Ikväll är det ingen pandemi längre eller den sker där ute någonstans men inte på andra våningen hemma hos honom. Häng i soffan, mera vin och film. Vi ligger sked medan filmen rullar sedan frågar han om vi ska gå och lägga oss.

Om löpningen ger mig 1UP så är han fjädern eller eldblomman i mitt Super Mario-spel. Mitt plåster. Min energidepå. Inte för att läka sår utan för att livet ska vara något mer och känns någons hud mot sin egen. Jag tror att jag är hans. För det var det han skrev till mig. Hur många år har vi inte gjort det här? Men det är bara i år som vi inte ses efter sus och dus, långa middagar och fester med våra kompisar. Utan bara vi, inget sus och dus. Det kommer aldrig bli vi men det vi har är fint på sitt sätt. Vi somnar som vi alltid gör intrasslade i varandra och han släpper aldrig taget om mig. Min bästa sovkompis. Han släpper inte taget förrän klockan slår nio någonting och han ska iväg och spela tennis. Jag ligger kvar i sängen medan han fixar runt och sedan kommer han och pussar mig hejdå.

Jag äter frukost för mig själv, gör mig iordning, B smsar om jag vill hänga på till Tyresta om några veckor. Jag skrattar för att världen alltid drar till sig bra saker när något bra händer. Jag skriver en lapp jag lägger på Advokatens köksbord innan jag stänger dörren och tar min morgonpromenad längs Strandvägen istället för genom Hammarby Sjöstad som alla andra dagar. Klockan tolv möter jag upp Pappa utanför kulturhuset.

1UP . Jag ser ljuset i tunneln. Jag kanske kommer kunna lägga de där vårmånader mars april längst bak i huvudet snart. 

torsdag 21 oktober 2021

min gladaste dag

 Så kom lördagen då Tjurruset gick av stapeln. Jag åkte dit med Brandmannen som skulle springa några startgrupper tidigare än mig. Väl på plats på Djurgården träffade vi på en del folk från gamla träningsgänget, sådan energi att få hänga bland härliga människor. Mamma och styvpappan dök upp för styvpappan anmälde sig till samma nio lopp som jag där i december 2019. Han bestämde sig för att han skulle springa med mig, annars är han sjukt mycket snabbare så vi har inte sprungit tillsammans på de tidigare loppen som varit under hösten. Starten gick efter att de hade letat efter borttappade barn i träsket. Jag vill knappt erkänna det men att han gjorde mig sällskap genom 10 km lerbad gjorde mig nästan gråtfärdig. Jag sprang och var så glad och tacksam för sällskapet. Det var så otroligt kul att ha sällskap med någon, peppa varandra, springa om andra tillsammans, kolla så att den andre var med efter simtagen över ett lerigt dike, fråga om hur det gick bra när någon av oss trillade och få springa in i mål tillsammans. Väl där stod Brandmannen och Cia och skrek mitt namn och hejade på.

På riktigt så var lördagen min gladaste dag på över ett år. Glad in i själen. På kvällen satt jag hemma för mig själv och var så tacksam för att jag hade haft en sådan fin dag. 

I helgen ska jag om allt går som det ska dra i väg på långpass med nya träningsgänget. 16 km i Tyresta. Jag kan bli nervös för om jag orkar men det är bara den dåliga djävulen på axeln som spökar för jag vet att jag pallar. Tänk att få springa 16 km med andra människor som också vill vara ute och springa i skogen. Det kanske blir väldigt glad dag igen. Hoppas. 

På lördagkväll ska jag träffa Advokaten. En dejt som går ut på att tanka hud (a.k.a sova sked and no more) och prata om alla våra gemensamma vänner över en middag och ett glas vin. Jag hoppas kvällen utspelar sig på Östermalm för jag är så trött på att hänga hemma eftersom hemmajobbandet fortsätter för mig. På söndag ska jag på teater med min kära far. Han har bokat biljetter till allt som har släppts så han kan ha kulturbonanza som är bland det bästa han vet. 

Sedan ska jag samla mig och skriva ner alla de där tankarna som maler i bakhuvudet. Om hur delar av pandemigänget är splittrat och att för mig är det svårt att se att det finns en väg tillbaka till det som var förut. 

torsdag 14 oktober 2021

Livlinor och tv

Det är stora och till viss del existentiella frågor som rör sig i min bekantskapskrets just nu. Det är tungt på olika sätt. De som tillhör eller kommer snart tillhöra den heliga barnfamiljsnormen och de som bryter den normen. 

Då är det skönt när E ringer och frågar en fråga som kastar mig tillbaka som att jag befann mig år 2015-2018 innan allt blev som det är nu. När jag följde med honom landet runt för att han skulle vara med i olika frågesporter på tv. Han ska vara med i ett tv-program igen och behöver livlinor och det är mig och P han vill ha med. Jag säger så klart ja. P säger också ja. I december ska vi till en inspelningsstudio. Det blir kul. 

onsdag 6 oktober 2021

En bruten tå men det är bara resa sig upp och gå

 Jag har rehabat varje dag. Alla skavanker i mitt vänster ben sedan frakturen i vänster fot ska bort. För nu ska jag komma igen för jag behöver utmaningen och kicken av träningen för att vara jag. För att orka med efter det här året som varit ett tungt år. Ett tungt jävla år. Det har gått bra. Benet har slutat göra ont. Min fot är starkare. 

Hur jag älskar måndagar för klockan noll sex noll noll står jag vid skidliften och träffar vissa av de där som springer ultra till frukost. Jag är långsammast men de är gulligast för att de har fått en ny morgonkamrat som kutar sex kilometer upp och ner i en skidbacke till klockan slår sju och älskar varenda sekund. Älskar varenda sekund. Älskar måndagar. Jag vill ha måndag varje dag. 

Så igår råkar jag köra in foten i en hantel jag lagt på vardagsrumsmattan. Hade jag varit en sådan som skriker när jag gör illa mig så hade jag gjort det. En bruten eller stukad tå. Den är blå nu. Det är så hemskt så jag skrattar för mig själv. Fan fan fan. Känner efter under dagen men det verkar gå. Det är i alla fall den bästa tån. Fuck you-tån. Jag tejpar ihop den med en annan tå och sedan är allt nästan som vanligt igen. Jag chansar och springer intervaller i mörkret med onsdagsgänget och det går. Jag och tån fixar det. Den är nog bara stukad säger vi. Om en och en halv vecka ska jag springa tjurruset och jag tänker skita i att jag har en blå tå. För jag har väntat sedan 2019 för att få springa en mil i lera. Jag missade det då för jag var på väg ner för Kilimanjaro när gamla träningsgänget hade fest i leran. 

Och innan dess är det måndag igen. Motlutsmåndag i backen. 

torsdag 30 september 2021

Kära dagbok de säger att pandemin är över nu

 Igår var pandemin tydligen över. Det var bara att springa ut till närmsta tunnelbana eller klubb och trängas så mycket man ville. Jag kan inte göra något annat än att le lite smått åt mitt flöde i sociala medier. Själv tillbringade jag kvällen alla restriktioner försvann med att kuta som en dåre med pannlampa i en skog. Mitt slags rave. 



lördag 25 september 2021

på våning 11

Jag far igenom Stockholm från Skanstull till Norrtull. Hinner tänka tusen gånger på i våras när jag och syster cyklade tillsammans från hennes lägenhet till min nya lägenhet. Det är nästan samma väg jag åker nu. Framme vid Karolinska får jag ett sms: hon är vaken och kan prata. Jag vill nästan lägga mig på trottoaren och börja gråta av glädje utanför byggnaden som hon befinner sig i. In i den höga byggnaden och det eviga letandet efter rätt korridor och dörr påbörjas. Evighets labyrinten på sjukhus där både sorg och glädje sitter i väggarna. Framme vid den låsta dörren sitter fyra lappar som instruerar hur man ska göra för att få komma in, en lång lista med förhållningsregler gällande covid, något annat om besökstider, jordnötter och blommor. Jag kastar på ett munskydd och plingar på en ringklocka. Ingen kommer. Jag ser någon gå långt borta i korridoren. Läser på en av lapparna att man måste anmäla sig. Fan. Försöker ringa hennes mamma. Inget svar. Jag plingar lite till. Till slut kommer det en kille gömd bakom ett munskydd och öppnar. Vem vill du besöka? Jag säger min systers namn och att jag är hennes syster. Jag ser hur hans ögon lyser upp och säger jaha det är du som är systern! Vänta här har du lite handsprit och jag ska bara se till att E eller hennes mamma går ut från rummet så du kan få gå in.

Andra dörren till höger. Där inne är hon. Hennes mamma går ut och säger att hon går och fikar. Syster sitter upp i sängen. Hon skiner upp och säger att hon kan prata nu. Jag skrattar och säger att jag hörde det från hennes mamma. Jag frågar vad som hände. Det är kanske bra att E sitter där bredvid för hon kommer inte ihåg eller hon blandar ihop dåtid och det som hände för några dagar sedan. Hon glömmer bort för en stund att hennes hund dog i tidigare i år. Både jag och E håller andan i några sekunder för ingen vill säga att han är död men hon kommer på sig själv. Bara alltings jävlighet att just hennes hund skulle dö, jag kan önska innerligt att vilken annan hund som helst hade dött i stället för min systers. Killen med munskydd kommer in och säger att hon ska testa att äta och han ska komma tillbaka med pannkaka och sylt. Syster säger att det blir gott. Pannkakan kommer och hon tar en tugga, säger till mig att det är det första hon ätit på flera dagar. Hon orkar bara den där tuggan sedan tittar hon på mig och säger att hon inte är något roligt sällskap och hon ska försöka sova. Sov du, jag sitter här. Hon lägger sig och kikar på mig och E som pratar om vad som hänt sedan vi sågs sist vilket var över ett år sedan. Timmarna går. Min puls är normal igen och jag vill inte vara någon annanstans i hela världen än i en stol bredvid min syster som sover. 

Svaret på MRn kommer och tumören är stabil och det har inte hänt något. Läkarna har kommit fram till att det är fel på epilepsimedicinen och det var ett stort epilepsianfall hon fick. E går hem och L min systers mamma kommer in och sätter sig bredvid mig. Vi har inte setts sedan 2019 någon gång. Vi delar några timmar tillsammans medan syster sover, klockan på rummet tickar så det hörs och ventilationen susar. Hon berättar om livet efter att hennes man fick cancer och dog tre månader efter beskedet under hösten 2019. Jag berättar om det senaste året. Hon ställer frågor som ingen ställt till mig. Jag berättar att det är svårt att vara 37 år och ensam, vad vill man och vad kan man påverka själv, vad är det för värld vi lever i egentligen. Ska man ens skaffa barn till den här världen? Hon säger till mig att så tänker man alltid men är det ändå inte fint att leva? Hon är glad för att hon lever. Jag funderar på hennes ord när jag sent går ut från KI: om hon är glad för att hon lever när hennes man dog i cancer och hennes barn ligger på neuro med en hjärntumör, då ska jag väl kunna ta mig upp ur det här också?

Några dagar senare så smsar syster att hon är hemma och att hon är sig själv igen men jävligt trött. Jag blir alltid glad när det är uppdateringar direkt från henne för då vet jag att hon är på benen på riktigt.

Jag har insett att hon nog aldrig kommer bli frisk. Det här kommer alltid hänga över henne och oss som finns bredvid. Vi blev tagna på sängen den här gången för det har ju varit så bra de senaste två åren. Tumören kommer inte försvinna. Den lilla del som är kvar, sitter där den sitter tills någon forskare kommer på något revolutionerande.

söndag 12 september 2021

Om att alltid vara stark trots man inte är det

Jag drar iväg över helgen till en kompis lantställe. Det är utlovat hur mycket bad jag vill och lugnt häng. Jag tvekar länge innan jag säger ja. För jag mår inte så bra. De senaste veckorna har jag knappt kunnat andats och vissa dagar kan jag inte sluta gråta. Paniken ligger och lurar i bröstkorgen. Vissa dagar går det bra och andra inte alls. Jag står upp, jag jobbar och jag kan oftast vara mitt gamla jag men det här året har gjort något med mig.

Mina kompisar outar att de ska bli föräldrar och jag blir glad för dem men känner att jag hela tiden halkar efter. Känslan att alla andras liv fortsätter och jag stampar på samma ställe. Den känslan har förstärkts under den här pandemin. Jag har ingen fast jag har så många runt mig. Tröttheten att alltid vara själv, aldrig ha någon att luta mig mot och alltid få höra att jag är stark. Heja mig säger alla. Du fixar det här. Du som är så stark. Jag vet att jag fixar saker men jag känner mig lost och ganska ensam. Jag vet också att folk inte säger så för att vara elaka utan menar väl och menar vad de säger.

Får man svara att jag är trött på att vara stark? Jag håller nog på att tappa det nu.

På lördagskvällen får jag ett sms från det där numret som dykt upp alldeles för många gånger på min telefon de senaste åren och det betyder alltid att något är dåligt.

Syster ligger på intensiven. Hon bara kräks kräks kräks och kan inte prata och är helt borta. Det är tusen tester, mediciner och imorgon ska de köra MR. Hon kan inte prata. Det var fyra år sedan hon åkte in och kräktes och inte kunde prata. Det tar aldrig slut. Hon blir aldrig bra till hundra procent. Det kommer alltid ett bakslag och jag får ett sms från det där numret på min skärm.

Jag säger till en av kompisarna vad som hänt och vi snackar lite om det. Sedan fortsätter kvällen som inget har hänt men inombords hos mig är det tomt och ledset. Jag kan mest tänka på vad som händer i min systers huvud och att jag vill storasyster-göra-saker-bättre för henne. Om jag känner mig liten och ensam, hur ensam och liten känner inte hon sig då?

Nu är jag hemma i lägenheten igen och har fått reda på vilken avdelning hon ligger på så jag kan åka dit och hålla hennes hand fast hon mest sover. På neuro 2.

Sådana här kvällar är jag definitivt inte stark. Ensam, liten och väldigt ledsen.

lördag 28 augusti 2021

För ett år sedan gick jag här utanför med blod som rann

För exakt ett år sedan satte jag på mig min finaste klänning. En dröm i rosa. Jag gick förbi här utanför fönstret på väg till Gullmarsplan för att ta en buss till ett bröllop. Det ingen visste då var att blodet rann och jag hade en kille som tyckte att jag överdrev när jag var ledsen för att det troligtvis var ett missfall. Sedan höll jag minen medan två av mina kompisar gifte sig utomhus vid en sjö. Jag sprang in på en toalett så ofta jag kunde för att se till att det inte kom blod på klänningen. 

Ett år sedan.
Jag är glad att jag lever idag. 
För det var inte självklart för ett halvår sedan. 

söndag 25 juli 2021

En vecka är en evighet

 Det har gått en vecka på min semester och det känns som att jag varit ledig i flera månader. Hur mycket kan rymmas på sju dagar egentligen. Det har varit fest med alla jag håller nära hjärtat. Det har varit segling med den där killen som jag börjat träffa. Han som bor i Gröndal och har snälla ögon och världens gulligaste kompisar som adopterade in mig i ett gäng på elva personer utan att tveka. Det har varit uteserveringshäng med AK och S som slutade med att jag gick hem över Skanstullsbron mitt i natten. Det har varit kompisdrama och det föll tårar på mina kinder när jag satt på kajen i Sjöstan för mig själv en tisdag. En onsdag som innehöll badutflykt först mot norrort men någonstans vid universitetet gjorde vi en u-sväng och hamnade i Saltsjöbaden på världens bästa strand och jag stod på händerna i vattnet så mina öron kluckar fortfarande. En torsdag när jag kastade ner tält, stormkök, sovsäck och liggunderlag och drog till Nåttarö och en av mina hemliga tältplatser med A och S. En fredag med häng, bad, räkmacka och en evighet på ett pendeltåg hem. En lördagmorgon där vi avbokade måndagens norgeresa för ingen orkade med alla konstiga papper och restriktioner. Lördagsutflykt som bestod av djurgården runt i sakta mak med vin-fika tills mannen kommit hem från de värmländska skogarna. På eftermiddagen ringde mamma och sa att mormor var på väg till Mora lasarett. Hon hade trillat och dragit av armen. Jag fick klump i magen över älskade mormor och älskade morfar som hade gråtit när ambulansen körde iväg. Mannen kom hem och då drog jag till Hornstull och mötte upp honom. Vin på olika ställen och vi fick gratis mat eftersom restaurangen glömde bort vår beställning. Kvällen avslutades med mer vin på bio rio för att sluta med att han skjutsade mig på hans pakethållare hem till honom. Idag har vi gått runt vinterviken, badat och legat på en filt med korsord och en hand på varandra hela tiden. Han ritade ett hjärta på min arm med N + L i. Det är inga fyrverkerier men jag säger som min syster: det kanske är ett tomtebloss och tomtebloss räcker. På eftermiddagen fick jag facetimea med mormor som hade fått komma hem och morfar hade slutat gråta. 


En vecka ett liv. 

onsdag 14 juli 2021

loverboys och väntan på hösten

 Dagarna läggs efter varandra och vi är redan i mitten av juli. En tanke om att sommaren snart är slut far genom mitt huvud. En sommar som verkar ha börjat för länge sedan för många när man tittar i telefonen. Det verkar också som att pandemin är över om jag skulle ha mitt instagram som något sorts nyhetskanal.  Jag är den som håller ställningarna på mitt jobb, fast nu är det dags att slippa folk som ska överklaga allt som någonsin kan överklagas. Dags att gå på semester. Tre dagar kvar. På nyheterna pratar de om klimatkrisen och att folk borde börja skaffa barn när de tjugofem. Går de två ihop i överhuvudtaget undrar jag. 

Semester så det kan bli höst. Jag längtar till hösten. Jag längtar tillbaka till mitt liv som det var innan allt det här började. Få träna med träningsgänget. Ta ut mig i en backe medan spöregnet piskar mig i ansiktet. Få en highfive när allt är klart. 

Jag har sakta men säkert börjat plocka ihop mig själv. Bit för bit. Det är inte lika arga tankar i huvudet. Jag sorterar ut folk och folk. Vilka ska få vara kvar och vilka ska kastas. Jag känner att det skaver i fingrarna. Saker som vill ut . Jag måste samla mig lite mer innan jag kan kräkas ord om det där hur det kommer vara att inte tillhöra normen. Om jag hamnar där.

Jag har under våren skaffat mig en älskare. Livets bästa sex. Jag har sedan någon vecka tillbaka börjat dejta en annan kille så nu måste jag väl göra av mig med min loverboy. Det gör mig lite ledsen. Vi kan inte dejta för han vill inte dejta på samma sätt som jag vill även om han vill träffa någon att flytta ihop med och skaffa småbarn etc för han är snubbe och ska ha allt på sitt sätt. Jag är trött på andras sätt utan nu får det  vara på mitt sätt. Killen jag börjat dejta verkar vara världens snällaste men just nu är jag skeptiskt till allt som rör sig med en kuk mellan bena. Han bjöd in mig till att joina honom pch hans kompisgäng i skärgården där de är ute och seglar. Det verkar aldrig finnas någon mittemellan och jag är skeptiskt till både för av och för på. Dock älskar jag äventyr så varför inte möta upp för en helg på en segelbåt. Det är upplagt för drama för som sagt den här staden är stor som en tändsticksask och det finns gemensamma bekanta med andra killar jag träffat tidigare. 

Men först fest på fredag. Alla som jag gillar minus några få personer kommer. De som sorterats in i behåll-facket av vänner. Det kanske blir livets fest på innergården. Sedan kommer antingen Spanien, andra äventyr i skärgården, Norge, Dalarna eller ingenting alls. 


torsdag 17 juni 2021

alla behöver ett sammahang

Om det är något jag har lärt mig de senaste nio månaderna är att man behöver ett sammanhang som människa. Ensam är inte stark och så vidare. 
Vad gör man när man inte tillhör ett sammanhang och inte kan göra något åt det för världen är nedstängd och du är en person som ändå vill göra rätt för dig så mycket det bara går? Du går nästan under. 
Jag har också insett att man inte alltid vill att folk ska försöka lösa ens problem utan kanske mer finnas med ett öra och lyssna på vad man har på hjärtat. De flesta vill mest försöka lösa problem som de inte kan lösa för att de nog inte vågar lyssna. 

Vilka människor vill du ha i ditt sammanhang efter det här, om det kommer ett efter? Jag har insett att jag mår bäst av folk som är raka, står för saker som kanske inte alltid är helt rätt men de hymlar inte med det jämfört med folk som vill verka som att de tänker för laget men egentligen bara tänker på jaget. Kanske låter simpelt men det kan inte bara vara jag som har fått en annan uppfattning av folk man känner under den här hösten/vintern/våren. 

Jag kan fundera på framtiden och vad som ska hända. Jag löste ett sammanhang och det var flytten. Är så otroligt tacksam för att jag inte är lika isolerad längre. Här kan jag gå ut på gatan och stöta på folk jag känner. Det behövs. Jag behöver något litet sammanhang även om det bara är att kunna heja på folk när jag går till Ica. Jag behöver träffa folk mer än en gång i veckan. 

Det är sommar i Stockholm nu. Alla är glada för vaccin på den nivån att man nästan tror att alla ska ha gruppsex på sergels torg efter första sprutan. Förra veckan lät jag mig släppa på den duktiga flickan och körde mer all in än på länge. Träffade de där andra vännerna jag knappt har sett och vi hade utomhusfest på Riddarholmen. T,P och E for life. I helgen var min syster här och tittade på min lägenhet för det var det hon önskade mest av allt. Hon grät. Jag grät. Det var både av glädje och sorg över saker som hänt de senaste nio månaderna. 

Jag tror inte att vi är på andra sidan nu även om folk verkar tro det efter ett stick i armen. Kanske är det för att för mig kommer det aldrig bli sig likt efter de här nio månaderna. 

Men bara för att det inte blir sig likt tror jag ändå att det blir bra. Det är bra att bli omskakad. Att bli tvungen att ifrågasätta tillvaron och de som finns i den. 




lördag 15 maj 2021

Nu är jag hemma

 Vilket dygn eller vilka dygn. Krånglande bänkbelysning i köket i min gamla lya, flyttfirma som missat min bokning men styrde upp två killar och en bil på en timme, de sprang och allt var klart på tre timmar dörr till dörr. Jag har sovit kanske 10 timmar sammanlagt de senaste tre dygnen. Pandemigänget som har röjt, plockat upp, monterat möbler, vikt kartonger, skrattat, varit sura, sprungit till återvinningen och druckit champagne. 

Nu är jag hemma. På riktigt hemma. Så där hemma så jag blir gråtfärdig för det är så rätt. Jag älskar lägenheten. Jag älskar att jag kan gå upp för Hammarbybacken när jag vill. Jag älskar att jag har nära till vatten. Jag älskar att jag har så nära till allt och alla som jag gillar. 

Nu ska jag sova min andra natt här. God natt. 

måndag 10 maj 2021

Fem år gamla anteckningar

 Jag är mitt uppe i flytten. Det är kartonger överallt. Saker överallt som ska hitta ner i en kartong. Jag vill helst kasta skänka bort allt. Gå härifrån med en väska och mina möbler. Så kommer det inte bli utan jag skulle gissa på att 30-40 kartonger får följa med. 

Vad har man alla saker till? 

Idag när jag rensade ur en av garderoberna hittade jag en påse med diverse pryttlar i, bland annat en gammal kalender. Från den tiden när jag hade papperskalender och skrev små dagboksanteckningar om vad som hände varje vecka. 

Vecka 19 2016 skrev jag ner en lista på lägenhetsvisningar jag skulle kolla på den veckan. Den adress jag bor på nu stod där. Det jag inte visste då den måndagen för fem år sedan var att jag skulle sitta på hallgolvet och läsa mina gamla anteckningar och bo på den adressen som jag hade skrivit ner där i marginalen. 

En ganska fint avslut. Jag blev glad när jag läste det. Som ett sorts closure. Fem år. Har jag varit glad? Har jag varit nöjd med livet? Har jag gjort de saker jag velat? Vad sitter kvar i väggarna när jag stänger dörren på fredag? 

Svaren är väl att livet händer och det blir inte alltid som man tänker sig, förhoppningar grusas, sorger svärtar ner en men också lycka äventyr och insikter landar i hjärtat. Så där som livet är och ska vara. 

Tre dagar sedan somnar jag boendes på en ny gata. Undra vad jag kommer hitta om fem år i en annan garderob?  

fredag 30 april 2021

Vita fläckar, en flyttblomma och valborg

Fläckarna är kvar på röntgenbilden. Kanske att någon av dem är lite mindre. Ingen läkare skriker om att det är tumörer men något nytt är det i min systers huvud. Nästa röntgen efter sommaren. Hon tar det, kanske inte med ro men hon tar det. Fråga mig inte hur för jag kraschar någonstans när hon skriver till mig om detta. Denna ovisshet som ligger och kryper i bakhuvudet och har gjort sedan sommaren 2017. Dock är det tusen gånger värre för henne. Det gör ont i mig när hon skriver att hon vill vara hemma hos mig och hjälpa mig att packa ned min lägenhet och följa med när flyttlasset går till nästa och packa upp lådorna där. Att hon vill gå och köpa en blomma som jag ska ha i min nya lägenhet. Hon kan inte. Vi kan inte. Hon om någon får inte bli sjuk i andra saker än de som hon redan har. 

Jag försöker vara peppig storasyster och skriver att snart är det varmt och sommar. När jag har flyttat så kommer det ta så mycket mindre tid för mig att cykla genom stan för att landa på hennes uteplats. Över en liten bro, raka vägen genom Södermalm och sedan snurra runt lite i city för att ta Sveavägen hela vägen hem till henne. Då kan vi hänga och senare då ska hon få komma hem till mig i min nya lägenhet. 

Om två veckor bor jag någon annanstans. Det känns overkligt samtidigt som allt har kretsat kring det de senaste månaderna. Jag har hållit hårt i den tanken. För att överleva. Helt ärligt så är det inte speciellt bra nu. Det tär att vara så mycket för sig själv. Samtidigt som jag känner mig bortskämd som kan sitta hemma hela dagarna jobba, har råd att köpa ny lägenhet utan problem och bara är så jävla vit medelklass så det skriker. Det dubbla i allt. 

Idag är det valborg. Jag ska hämta flyttkartonger och bada. Sedan ska jag sova. En annan dag kanske jag ska skrivna ner allt om det mörka. 

tisdag 13 april 2021

håller tummarna

Sitter just nu och håller tummarna. Syster är inne för röntgen i detta nu för att få svar på vad de vita fläckarna som sågs förra gången är för något. 

Fan.
Jag hoppas det inte är något. Ett felaktigt flimmer eller något annat. Det är för mörkt allt nu så jag hoppas på glädjebesked för att lätta upp tillvaron och att vi får en sommar på hennes innergård. 

tisdag 23 mars 2021

Kärlek vid första trampet

 Idag tog jag ut min racer. Det är exakt ett år sedan jag tog min första tur med den. Beställd från en retrocykelhandlare i Amsterdam. Fotografen S hjälpte mig att montera ihop den. Lite rädd men mest exalterad cyklade jag då från Kungsholmen till söderort, en och en halv mil som premiärtur. När jag då for över Västerbron tänkte jag att jag får dö lycklig men lite rädd om det här går åt helvete nu. 

Idag var de flesta stora cykelbanorna nästintill grusfria. Jag cyklade två mil. Fram och tillbaka till jobbet. Inte över Västerbron men över Årstabron. Aldrig mera rädd. Jag och cykeln är ett nu. Bästa kompisar och min mest kära ägodel. När jag flyttar så ska jag bli en cykeltjej och ha min cykel på väggen hemma. Just nu har den fått övervintra i hallen men nästa hall är inte lika stor.

På jobbet idag så packade jag ner mina få grejer i en flyttkartong för jobbet ska också flytta. Så när alla flyttar är klara har jag åtta minuters promenad till jobbet. Det är egentligen för nära för min smak men det blir bra. 

Det var tur att det blev sol och grusfria gator om än bara för en dag. Jag behövde det. Det har varit så mörka tankar på sistone men jag hoppas det lättar nu med takt att gruskornen försvinner från gatorna. 

onsdag 10 mars 2021

det kommer nya dagar


Ett år. 

Idag är ingen bra dag. Mer tårar än något annat. Ord som inte faller in väl i chattar eller genom telefonen. Sedan sitter jag där med ord i mitt knä som jag inte vet var jag ska göra med. Hudlös och orden känns som brännande nålar. Jag kan inte vända mig om och säga till någon vilken dag det här var, ska vi ta en promenad och äta middag sen? När jag vänder mig om har 58 kvadrat som är tomma. Det går inte att gömma de där orden i ett annat rum. Så de får vara kvar i knät. Jag försöker tänka snälla tankar om att orden inte var menade så som de kom ut. Ibland går det bra, ibland går det inte alls. Vissa dagar slukar väggarna orden och jag kan släppa det, idag leker de pingpong i mitt huvud istället. 

Tur att det kommer ny dag imorgon. 


fredag 5 mars 2021

Gullig grej som hände idag

 Jag var ute och cyklade efter jobbet och när jag kom hem så mötte jag en granne i trapphuset. Hon som bor bredvid mig. Då säger hon att hon blev jätteledsen när hon insåg att jag skulle flytta för jag var en sådan bra granne och att hon skulle sakna mig. Hon skulle också hälsa från tyskan som bor under mig att det var tråkigt att jag försvinner. 

De två mest buttra personerna i mitt trapphus kommer sakna mig. Alltså jag dog lite över att hon sa det. De gillar mig som granne i alla fall. De säger knappt hej annars. 

Och samtidigt så har vi en annan granne som ingen skulle sakna om den försvann från jordens yta.

Ni är BÄST!

 Alltså här frågar man och man får sådana bra svar! 

Självklart ska vi bo på hotell!!! 

Igår kväll hade vi telefonkonferens kring detta och vi har bokat hotell i Stockholm för det blev överkurs att dra någon annanstans. Hon har pratat om att andra gör staycation men att hon aldrig skulle lägga pengar på det. När vi väl höll på och brainstormade kring detta kom vi också på att hon pratat om ett hotell hon ville käka frukost på av någon anledning, så vi ska bo där! Så tidig drink på hotellet, äta finmiddag på annat ställe med gångavstånd dit och sedan ska vi dricka bubbel på rummet och S som är beautynörd ska fixa så att det finns massa sådana grejer och så ska vi hänga runt i pyjamas och ha ”hemma-spa” på rummet. För vad tusan ska vi annars pyssla med från kl 20? Sedan sover vi väl klockan 22. Haha. Vaknar och äter frukost. Vi kom överens om att det var roligare med middag på nice restaurang så hon förhoppningvis får se någon annan människa än oss två. Eventuellt så drar vi med henne till något riktigt spa i stan dagen efter för det hade vi pratat om att vi kanske skulle försöka hitta någonstans att plurra runt om man kan få göra det i fred.

TACK för tipsen!
Tänker att detta är väl ett någorlunda c-safe firande och därtill så har vi antikroppar, så det handlar mer om att inte sjuka ner någon annan på vägen. Det ska bli sjukt kul! Hon kommer bli så glad. 

Själv hade jag ju velat hoppa runt på en bastuflotte men kompisen la in ett veto och vet ni hur dyrt det är med bastuflotte? 


torsdag 4 mars 2021

HJÄLP en internetkompis nu va!

Behöver hjälp att komma på vad jag kan hitta på med en av pandemikompisarna som fyller 40 år om några veckor. Det är inte de bästa tider för stora firanden. Så vad kan man hitta på? Det blir jag, födelsedagsbarnet och vår tredje kompanjon i pandemigänget. 

Hon gillar sol, resa, god mat och umgås med massa folk. Vad tusan hittar man på ett år när alla blir arga på en så fort man kikar utanför dörren och allt hon gillar går inte att göra. Dessutom är hon inne i någon sorts kris för ja det blir inga barn eftersom det inte går att åka iväg och försöka fixa det. Snacka om moment 22. Hon vill knappt prata om att hon fyller år för hon är så bitter över hela situationen. Så vad hittar jag på???

HJälp mig! 

Jag hade blivit glad för frystorkad mat i skogen och en övernattning i tält. Så vi spelar liksom inte i samma liga i vad man gillar. Fantastiskt ändå att man kan vara så olika och så bra vänner. Om du som läser känner att du är lite mer som min kompis vad hade du önskat i 40 års galej när världen ser ut som den gör? 




onsdag 3 mars 2021

helgen: månadens bad och drömmar

Jag har ju bestämt mig för att bada en gång i månaden hela 2021. Unikt. Inte alls. Dock stör det alltid någon att man hoppar i vattnet när det bara är några grader utan ha en bastu tillgänglig efteråt. Jag gör det för att jag får en kick. Känslan efteråt är på samma nivå som riktigt bra sex eller som när du har gått 10 timmar uppför ett berg och till slut kom upp på toppen. Endorfinerna sprudlar. Så i helgen som innebar vår i Stockholm med flera grader varmt i luften så mötte jag upp en kompis på Riddarholmen och hoppade i vattnet. En kille som stod och fiskade där skrek när han såg mig plaska runt. Samma sak med en stor båt som kom och släppte av massa folk. För alla tanter och farbröder skulle gå fram lite försiktigt och fråga hur kallt det var i vattnet och säga att de var imponerade av mig. Jag som trodde att jag valde ett bra ställe för att få vara själv men icke. Dock bättre än Årstaviken som var mitt första tanke. Där är det ju motorväg på helgerna av folk som är ute och går. 

Pandemigänget hade träff efter badet, där vi satte upp hyllor och luckor till en garderob. Sedan lagade vi lasagne och drack bubbel och kollade på mello. 

Mello är inte min grej. Jag vill ut i skogen och tälta. Min högsta dröm just nu är att få ta en ryggsäck fylld med tält, stormkök, sovsäck, liggunderlag och lite mat och bara traska rakt ut i Stockholmsskogen tidigt en lördagsmorgon och sova ute en natt. En dröm som inte kan vara så svår att uppfylla ens i pandemitider. Dock vill jag ha sällskap och pandemikompisarna är mer "bubbel och sitta i soffan med filt-typer" när det inte är varmt och strålande väder. Typiskt dåliga pandemikompisar. Jag ska försöka ragga upp någon med tält eller någon som vill sova i mitt tält med mig utan att få panik över det. Eller åtminstone någon som vill gå på lång dagstur med matsäck och stormkök. Tror mer på dagstur om jag ska få med mig någon, alla är så bekväma nuförtiden. Kan en kvinna få sig en skogstur i alla fall? Jag vill det rakt in i själen. Annars får jag göra det själv, dagstur. Sova ute själv i Stockholm, när de hittade likrester för någon dag sedan i Stockholmsskogen. Tror inte det. 

Jag kanske ska fråga killen jag var på en dejt med. Han gillar i alla fall att springa flera mil i skogen så då kanske det duger med att gå i den. Så nu var det sagt också. 

tisdag 23 februari 2021

Hon skriker och jag hör hennes stampande fotsteg genom telefonen

 Ytterligare en dag där de går ut med fler restriktioner för Stockholm. Munskydd oavsett vad du ska göra. Samtidigt som det pågår någon sorts vilda västern på sociala medier gällande sportlovet. För det verkar vara vi Stockholmare som är problem i skidbackarna. Jag vet inte vilken fot jag ska stå på för om folk inte åker skidor så gör de väl något annat de inte borde göra här hemma. Kanske bättre med skit hemma så får vi hantera vår skit eller något. Helt ärligt så går luften lite ur mig av de nya restriktionerna och bråk om sportlov. Min ena pandemikompis skriver på Skype att nu går det inte längre och att det blir ännu mera mentalt tufft nu. Jag försöker skoja lite men det landar inte riktigt. Jobbdagen fortsätter och när jag ska stänga ner datorn är kompisen redan offline sedan en bra tid tillbaka.

Jag ringer upp för någonstans blir jag orolig för ett år av att vara själv så mycket är inte kul. Ett år av att inte få vara social för en person som får energi av att träffa folk och göra saker nästan alla dagar i veckan. Hon svarar på en gång. Hon är så arg så jag hör hennes fötter stampa i asfalten genom telefonen. Hon skriker att nu får det fan vara nog. Kan alla jävla barnfamiljer hålla sig hemma. Skita i att åka till fjällen eller att umgås även om man stannar hemma så hon kan få gå handla en gång varannan vecka utan munskydd. Hon säger den unika tanken som också slagit mig: kan vi inte ställa in alla lov nu? Visst barnen blir säkert ledsna och lärarna arga men om nu inte familjer inte kan hålla sig från att frodas med varandra oavsett var så är det väl bättre att ställa in. 


Hon vrålar och jag blir nästan full i skratt över att hon går på någon gata på andra sidan stan och skriker. Min kompis som ändå hållit sig i schack ett helt år. Hon skriker rakt ut nu. Jag frågar om jag ska vara orolig och hoppa på cykeln och cykla till henne? Hon lugnar sig, skrattar och säger nej jag behöver inte vara orolig för hon är inte självmordsbenägen men nu får det för fan vara ett slut på det här. 


Skriver under på den. Vi har alldeles för många gånger det senaste året frågat om det är Västerbron nästa och om man ska vara orolig. 

nickname

Jag kan inte beskriva hur glad jag är för asfalten. Det är helt sjukt vad glad jag är i hjärtat över lite asfalt. Kanske mest mina slitna ben/fot som blir glada över att de kan få cykla lite istället för att bara gå gå gå. För utomhus och röra på mig vill jag ju. Något måste jag få göra när jag inte kan springa.

Kanske inte så konstigt ändå. Hade ju namnet flikkanunderasfalten på Lunarstorm. 

måndag 22 februari 2021

kom och rädda mig

För att inte huvudet skulle trilla av kroppen så bestämde jag mig för att jag skulle lära mig något istället. Då hamnade jag på Äventyr i tunnelbanan på youtube. En snubbe som berättar om olika tunnelbanestationer och linjer historiskt, nutid och framtid och i ett avsnitt har han och två kompisar race om vem som hinner åka alla 100 tunnelbanestationer snabbast. Jag har även kollat på de filmer om alla pendeltågslinjer och alla andra banor så som Roslagsbanan, Nockebybanan, Lidingöbanan, Saltsjöbanan, tvärbanan osv.

Min pappa skulle bli stolt om han visste att jag satt och allmänbildade mig på kvällskvisten. Nästan så jag måste ringa honom och fråga om han tittat på det här. Typiskt pappagrej att göra. 

Eller kom och rädda mig kanske. 



hångel

Jag har skrivit fyra utkast. Inget är publicerat. För argt, för mycket och för tokigt kanske. Efter lägenhetssäljandet och köpandet så kom jag på mig själv att jag hade fått en mental paus från allt som hade med pandemihetsen att göra. Vad jag behövde det. Inte sitta hemma och läsa artiklar om covid19 på DN, se folk skrika åt varandra på internet för att någon ens tänkte högt att den ville planera för en resa någon gång i framtiden. Utan kolla hemnet, booli och läsa på om räntor, titta på kartor och drömma mig bort. Sedan kom sportlovshetsen lagom till att jag hade skrivit på alla papper. Jag tycker nog mest att alla är ologiska och mår dåligt när saker runt mig är ologiskt.

Nog om det. 

Hörni, det finns ju andra saker som får hjärtat att dunka lite extra just nu. Det är barmark i Stockholm. Det knastrar under mina fötter när jag är ute och går. Cykelbanorna är helt fria. Jag vill lägga mig ner och hångla med asfalten med fågelkvitter som bakgrundsmusik. Nu får det vara pulkapaus en stund.

I helgen hade pandemigänget mello-kväll. Under kvällen bestämde vi att vi ska fortsätta glo på det där fast ingen av oss har något som helst intresse egentligen men kul grej i tråkiga tider. Så nu har vi planer för några helger framåt. Om det blir en eurovisionfinal så ska vi ha den hemma hos mig på min nya adress för då har jag redan flyttat. Kul grej, jag är taggad. 

tisdag 16 februari 2021

Jag ska flytta

Jag kan ju skratta åt mig själv. 
Det är som att jag måste marinera saker ett tag och sedan bara smäller det.

Jag sålde min lägenhet i torsdags efter en hel del vånda. För det är ju min trygga punkt just nu. Det enda som är bara är. Dock efter väldigt många promenader så skrev jag på papper för försäljning. Vad kan gå fel? Jag sa rakt ut in i datorn att jag kommer bli besviken om jag inte flyttar och jag kommer eventuellt bli besviken för att jag inte hittar något jag gillar till min kollega. MEN chansen att jag blir glad finns ju så då är det bara att chansa. 

Känslan att inte veta vad som händer framåt var inte så farlig när jag väl hade skrivit på men bostadsmarknaden här är ju som en karusell på speed. Sedan är jag ju härifrån, har alla föräldrar, vänner och bekanta som det finns rum och soffor hos så det hade ju inte blivit så att jag hade stått på gatan. Dock är det en karusell. Det är freaking tokigt i den här stan. Kanske det som är det negativa med huvudstaden. 

De lägenheter jag skulle titta på i helgen blev sålda innan visning. En aningens panik över att det känns hopplöst drog över mig. Jag gick på några andra visningar men inget kändes rätt. Sedan lades det ut en lägenhet som på pappret hade allt jag ville ha. Jag mailade och sa att jag ville komma och kolla innan visning. Det fick jag. 

En solig måndagseftermiddag gick jag in i den lägenhet som nu blir min. Det var hemma redan när jag klev in i hallen. Den hade allt som jag vill ha. Alla grejer som i mitt huvud var viktigt. Bra planlösning, bra förvaring, genomgående med fönster åt två väderstreck, diskmaskin, ett kök man kan ha matbord i (jag har drömt om kök där man får plats med ett matbord som man kan sitta vid och inte som det gigantiska arbetsköket jag har idag), mycket bra förening som kanske låg på topp tre av mina kriterier och inte minst ett stenkast från söder. Jag kan bokstavligen gå till söder på en kvart. Jag kommer bo så mycket närmare nästan alla jag känner. 
Lägenheten är mindre men planlösningen gör att det inte gör något att jag går ner 15 kvm för idag har jag en hall på kanske 9 kvm. Det är ett sovrum där dubbelsäng får plats utan problem och jag kan smacka upp fler garderober om jag vill. En vuxen lägenhet fast den är mindre. En lägenhet jag kan bo kvar i resten av mitt liv om jag aldrig träffar någon att flytta ihop med utan att känna att jag bor i en tillknölad lägenhet som många andra i samma område är. Å de få saker som känns nja är världsliga saker som går att göra något åt, typ kaklet i köket. 

Mitt nya liv. I nya kvarter. 

Vi skrev papper idag och jag flyttar i maj. Så jag har tid att packa och ordna med grejer. 

Vilken grej. Jag ska flytta. 

torsdag 11 februari 2021

Rationellt och pragmatiskt

Jag bollade klart med mig själv till slut efter 26 tusen steg i en alldeles för kall februarikväll. 

Då hoppar jag. Jag är inte nöjd men vet att jag kommer bli besviken om jag inte hoppar nu och samtidigt kommer jag inte vara nöjd över att jag har hoppat. Dock finns sannolikheten att jag eventuellt blir nöjd över beslutet senare om ett tag och det är den chansen jag går på. Istället för att stampa på stället och vara missnöjd och besviken oavsett vad jag beslutar så går vi på att det finns en chans att det blir bra. 

Rationell och pragmatisk. Två ord jag fått höra om mig själv alldeles för många gånger de senaste åren. 

onsdag 10 februari 2021

Bolla med sig själv för det finns ingen att bolla med

De senaste dagarna har jag funderat så mycket över livet och hur jobbigt det är att vara själv i allt. Undviker att läsa och lyssna på allt om som har med par att göra som tycker att de har det så svårt för att de har tråkigt just nu. 
Jag har funderat över mig själv som person. Varför jag har blivit den jag är och har kommit fram till några svar och anledningar. 

Just idag skulle jag kunna ge en arm för att ha någon att bolla med. Någon att ta beslut med. Sitta i samma båt. Det spelar ingen roll om jag skulle kunna offra en arm, jag är själv och jag får bolla själv. Vissa andra skulle kunna tycka att det vore underbart att göra och bestämma allt själv men pga anledningar och andra saker så tycker jag inte det. 

En morgon som visar på hur livet blivit och varför jag är som jag är. 

söndag 31 januari 2021

flyttkartonger, middag och en helg.

Under fredagen hinner jag gå över 26 000 steg. Jag som skulle ta det lugnt. Det gör ont i foten som jag fick en fraktur i för ett år sedan. Det gör ont i höften. Det gör ont i höger arm. När jag inte är ute och går så jobbar jag. Tillbringar kvällen i soffan. Det gör ont överallt i kroppen. Det gör ont i själen. Tankar som syrran vivlar runt i bakhuvudet men hon skriver i sms att hon tänker tänka att det inte är något. Då måste jag också tänka att det inte är något förrän vi vet något annat. 

Bortsett från allt det onda så har jag haft helt ok dagar. Jag mår bra. Jag lever. Jag har folk som hör av sig. Dock finns det en rädsla eller stress över det onda. För om jag inte kan gå ut och springa eller gå, då vet jag inte riktigt vad jag ska göra med all tid. All den här tiden som man har för sig själv. Jag måste göra något och därför går jag. Tävlar med mig själv och min träningsklocka. 

Jag vaknar alldeles för tidigt på lördagen men det gör inget för den här dagen har jag något att se fram emot. En av pandemikompisarna har fått tillbaka sin lägenhet efter stambyte och renovering i fyra månader. Nu har vi äntligen någonstans att vara som är mitt emellan oss alla. Så jag äter frukost och tidig lunch sedan börjar jag gå, det är tio minus och sol ute. Klockan ett plingar jag på dörrklockan. Lägenheten har blivit superfin. Det är som en helt ny lägenheten men det är inte så konstigt för allt är flyttat. Badrummet och köket har bytt plats och det har tillkommit ett litet sovrum. Vi packar upp kartonger och hämtar grejer från vinden. Äter take away. Dricker vin och pratar. Sådana där saker som får en att glömma alla de andra dagarna i veckan som man bara går runt runt runt 26 000 steg där man bor för man har inget bättre för sig. Vi pratar om ensamheten, om personer på Tinder, om våra gemensamma vänner, om kommande födelsedagar, om sommaren och om världsläget. Tre singlar som pratar om vad vi vill göra för att bryta ensamheten även om vi har varandra. En som har kommit på att den nog egentligen vill ha barn , jag som mest vill träffa någon att dela vardag med 26 000 steg och äventyr med och kanske skaffa barn och en som aldrig vill ha barn men som gärna vill börja ligga runt och gå på dejt. 

Under kvällen unmatchar jag en kille jag har snackat några dagar med för jag får vibbar att han är som mitt ex. Aldrig igen. Det har nog aldrig varit lättare att få till en dejt om man skulle vilja. Jag hade kunnat gå på dejt varje dag i veckan om jag ville. Folk där ute är trötta på ensamhet. Jag är trött på att lägga ner tid på dåliga personer. För om jag ska ens ska orka engagera mig i nuläget så ska människan bo på rätt sida av stan (pga lätt att kunna ses) och ha någonstans en utgångspunkt att den vill någorlunda samma sak jag som. Vardag och äventyr, kanske barn. Jag hade kunnat tänka mig att skaffa en kk (kanske inte pk i en pandemi) men av erfarenhet av livet så är killar värdelösa på det så man behöver inte ens tänka tanken. Läkaren som jag träffade för några helger sedan var en kul prick. Vi hade massor gemensamt och han var fin på något sätt för han var så ärlig om saker, vilket fick mig att inte tänka en tanke längre med honom för han var inte där jag är men ingen skugga över honom för det. Vi hörs fortfarande som att vi blivit varandras brevkompisar. Diskuterar saker högt och lågt. I en annan värld så hade han kanske blivit en perfekt kk. 

Mina två pandemivänner ryker alltid ihop om något när vi ses. De är som ett gift gammalt par. När de satte igång och blev oense om något gällande jobbsökande så kunde jag zooma ut lite och vara i den där stunden att man är någonstans och man har folk runt omkring sig men man behöver inte vara med i samtalet. Den där närvaron som jag saknar alla andra dagar i veckan. Att det finns någon i rummet men jag behöver inte roa någon. Det var en fin dag och kväll. 

Idag har jag kollat igenom Ekotipsets alla städtips på insta. Fixat och donat hemma. Gått på en promenad för mig själv. Kände mig ensam för alla jag mötte var i par. Det är väl typiskt att man alltid ser sådant som man vill ha eller eftersträvar när det är långt borta för ens egen del. Jag valde en annan väg så jag gick förbi ena barndomsgatan och lurade ut mamma på en promenad. Sedan gick jag hem och vara glad över att jag fick bestämma middag helt själv. Morötter och dipp. Jag åt och funderade på tillvaron. Det är ok nu. För det enda som ekar i huvudet är oro över syster och att det tär att vara själv så mycket men jag har inte längre de där tankar om att jag är dålig som mitt ex ville få det till eller att jag känner någon skam. Det andra är ok att ha lite känslor upp och ned kring. 

Nu ska jag försöka sova medan grannen har fest. 




onsdag 27 januari 2021

systern och de vita fläckarna på röntgen

Syrran har varit på MR. Det är bara en liten liten bit kvar av den ursprungliga tumören. Dock har det tillkommit vita fläckar som läkarna inte har en susning om vad det är. Är det rester från strålbehandlingen? Är det på grund av hennes nya sjukdom som hon fick av all strålning/mediciner? Eller är det tumörspridning?

Ingen som vet. Nästa gång ska de göra någon annan sorts röntgen för att utröna om det är nya tumörer. Läkaren har skrivit en fallrapport om min syster och hennes behandling som hon får eftersom hon har levt flera år längre än vad någon ens kunnat gissa eller drömma om. 

Så nu sitter jag här och håller mina tummar för att det där vita fläckarna är något sorts brus och inte nya tumörer. Sist jag träffade henne i augusti förra året, satt vi på hennes innergård och jag var gravid. Jag berättade aldrig något för henne eller pappa för det var så tidigt, vilket visade sig vara bra med facit i handen. För min syster är trots alla läkarbesök, behandlingar, eviga utbyten av elektroder på huvudet och oändligt antal piller i dosetter, den mest sprudlande människa jag känner och hon hade blivit så glad för att bli moster att hon hade spruckit.  

Min syster, min svåraste samvetsgrej med hela pandemin med handen på hjärtat. Hon man aldrig har träffat vid minsta tecken på förkylning sedan 2017. Att ens tänka tanken, nej jag kan inte tänka tanken. Det vita måste vara något annat. För just nu vill jag bara hoppa på tunnelbanan och åka till andra sidan stan och bara krama om henne och säga att du fixar det här, vi fixar det här och vi finns här alla för dig på vägen som alltid. Bara ha en vanlig kväll med mat som pappa lagat och bara snacka massa nonsens och att vi båda skrattar och tittar på varandra när pappa går igång med sina historier. En sådan kväll som jag vet att du älskar, en kväll när alla är där och hänger i din soffa.


måndag 25 januari 2021

barnfamiljer, snö och tystnad

Idag tänker jag på alla barnfamiljer. För det snöar. Fick en kommentar för någon vecka eller två sedan av en kompis som har barn när jag sa att jag ogillar att det var snö ute för att jag känner mig inlåst där jag bor. Hennes replik till mig var: så kan du ju inte säga, allt är ju 100 procent roligare för alla barnfamiljer nu när det är snö tänk på oss lite. 

Tänk på er. Nu tänker jag på er. Hoppas ni har kul i snön! Själv gillar jag den inte i Stockholm. Inte i år. Känner mig ännu mer isolerad och inlåst. Skulle aldrig i världen få för mig att kommentera på om hon hade sagt oj vad roligt det är med snö och pulka: att hon borde tänka lite mer på mig. Dock har jag en känsla (den existerade innan c19 också) att om du tillhör en barnfamilj så tycker du dig vara lite priviligierad för att du har barn. Har man barn så ska världen anpassa sig till dig. Jag kanske stör mig mest på att folk måste kommentera saker. Jag kommenterar inte allt vad alla andra pysslar med oavsett vad jag tycker om det eller inte. 

I helgen hände typ ingenting. Jag var på en promenad med pandemigänget. Det var isigt och halt så vi gav upp ganska fort. Vilket var skönt för jag fick typ psykbryt på att folk gick så långsamt även när det var bar backe. Till nästa pandemi ska jag skaffa andra kompisar som går i min takt. Förra veckan rörde jag mig (gå/löpning) över 11 mil. Helt ok jobbat för någon som jobbar hemma. Jag grät i telefonen när jag pratade med mamma och hon sa att hon tyckte att jag skulle åka in till stan och göra något för hellre att en miljon människor dör än att jag hoppar från balkongen. Det fungerar inte så men jag förstår henne hon är ju min mamma och alla andra barnfamiljsföräldrar skulle säga samma sak till sina barn trots att de postar följ fhm, träffa inga kompisar, gör inte dutt och ditt och festa inte till sina andra medelklasskompisar som med all sannolikhet har läst detta tusen gånger och sedan i smyg tänker att det är singlarnas fel. Vet ni hur jag fick Corona? En trött småbarnsföräldrar som drog förkyld till jobbet för att den inte orkade sitta hemma och jobba med barn runt sig för de var hemma sjuka. Det var inte dens vabbdag. Tack för den. (hann läsa Jennys inlägg om unik tanke innan jag skrivit klart det här, fick panne och skulle vilja skriva en rant men sätter mig lugnt och fint i en lotus-ställning och djupandas istället. Alltså inte panne över att alla medelklassfamiljer/personer som kan jobba hemma ska vaccineras sist, det håller jag med om utan panne på att man tror att man drar på sig covid för att man inte sköter sig)*.

Många tankar i helgen. Det är så här livet kommer att vara om man ska leva det själv. Tomt tyst och jävligt ensamt.  

Angående bloggar. Har läst Linns inlägg om ekonomi flera gånger om. Får ett lugn i kroppen och studs i själen. Älskar ekonomi och spara pengar. Önskar att Linn skriver 100 inlägg om ekonomigrejer.  

Ok det var det. En sak till: jag hatar inte barnfamiljer och tror inte att alla barnfamiljer älskar snö för den delen heller. 

Mvh
hon som inte var på ett sexigt skogsravesorgiemedtusenandranaknasinglarsomsattepåvarandraiallahål när hon drog på sig covid-19. :)

*högst ointelligent att länka till låsta bloggar men ni som har lösenord har lösenord 




onsdag 20 januari 2021

talkshow och förhandsvisning

Har tusen saker jag skulle kunna skriva för det är som en evig talkshow i mitt huvud. Om pulkaåkande, om folk som måste tycka något hela tiden, händelser på jobbet, snö, löpträningen, hur dejten gick och tusen andra saker.

Jag väljer att berätta att jag ska ha förhandsvisning på lägenheten nästa vecka. 
Min första tanke när hela den svängen sattes igång: ska jag verkligen flytta? Orkar jag? Vill jag?

Svar: det är bara att hoppa och försöka. kör bara kör.


lördag 16 januari 2021

nu räcker det ikväll blir det kanske snöbollskrig

Igår morse innan jobbet gick jag ut för det var en av mina löpardagar i veckan. 400 meters intervaller var på schemat. Termometern visade tio minus. Vem är jag som gör detta? Eller det är ju jag i ett nötskal. Sprang nedanför mig där det finns en uppvärmd cykelbana utan snö. Så glad över att den finns. Alla som hurrar över vintern vill jag i hemlighet ge en smäll. Åk norrut. Jag vill ha fria vägar för cykling och löpning i Stockholm. Sprang som en tok. Sedan när jag hade sprungit 5,5 kilometer intervaller så tvärstannade jag och tänkte: NEJ nu räcker det. 

Så jag gick hem. Skickade ett sms till min kollega att jag kommer nu. Gjorde mig iordning, plockade ihop dator, telefon och grejer och drog till Sjöstan. Det var länge sedan jag såg en sådan glad person när jag plingade på hennes dörr och hon öppnade. Vi hade världens bästa arbetsdag tillsammans i varsitt hörn av hennes kök/vardagsrum och tog en lunchpromenad. Hon kanske är en av de bästa människorna jag någonsin träffat i mitt liv. Sedan att vi har samma humor och skrattar så ofta gör det inte sämre. På eftermiddagen hördes jag och E om en P3 dokumentär för jag hade insett att den om Therese R hände i en backe som E smsade mig om i höstas och funderade på om jag hade varit i den. Hoppbacken vid Sockenplan. Han jobbade hemma och vi bestämde att jag skulle komma dit på middag när jag jobbat klart. 

Vid halv fem packade jag ihop mina saker och knatade hem till E. Pasta och vin. Inomhus. En av mina bästa vänner. Det kändes som att jag var på långresa utomlands på äventyrsskalan. Han som varit lite c19-rädd bekände att han inte kan vara rädd för han har gjort så många saker som man inte ska. Han hade sitt bästa ligg-år 2020. Jag trodde jag skulle dö av skratt. Det anade jag inte och då kanske man inte kan vara rädd för att få c19 om man gör så eller ha någon åsikt om vad andra pysslar med. Det var så fint i alla fall. Att få snacka skit och bara få hänga med en bästa vän. 

Om några timmar ska jag träffa läkaren, han som ville spela boule men vi sa att vi börjar med en promenad. Och att vi kanske avslutar med snöbollskrig. 

 

torsdag 14 januari 2021

i mitt huvud just nu

Varje morgon är jag ute och går eller springer. Tio minuter av turen låter jag tankarna gå bananaz och jag får tänka alla de där hat-tankarna jag har kring saker just nu. Sedan kommer en kvart av att tänka bra saker och vad jag är glad för och de resterande femton till tjugo minuterna lyssnar jag på musik eller dagdrömmer. Ett vinnande koncept för mig för de där hat-tankarna behöver få spela fritt men det fungerar bra att bara låta dem under en begränsad tid. 

Folk börjar på riktigt ruttna nu. Kollegorna vrider sig som små maskar över att vara isolerade. Själv tycker jag inte att de har så mycket att klaga på för de har ju sällskap hemma. Inser att jag inte ser allt helt nyktert eftersom utgår från mig själv och min livssituation och mående. Tur att vår chef är bra och parerar oss alla. Min kollega som också bor själv tackar mig senare för att jag säger ifrån. Det är nog svårt för alla att sätta sig in i någon annans situation. Min kollega har börjat må dåligt och har försiktigt frågat om jag inte kan komma till henne någon dag. Vilket jag kommer att göra någon dag. Till fots i mina dubbade löparskor så borde det bara ta strax över en timme att gå till henne. En rimlig sträcka. Vädret gör att det inte blir lika mycket häng med pandemigänget och vi väntar på att en lägenhet ska bli klar så vi alla kan mötas på mitten. Få vara hemma inomhus hos någon. Äta mat tillsammans. Sådana där småsaker som är stora i ens värld just nu. En gullig grej med hela isoleringen är att det känns som att jag bor på landet eftersom folk har börjat heja när man är ute och går på morgonen/dagen/kvällen. Det hade varit ett varningstecken med folk som hejar på främmande personer om det hade varit 2019, nu enbart gulligt. Hej hej. 

Min spaning på Tinder så verkar killar som arbetar inom vården vara de som först och främst vill träffas. Vilket får mig lite att reflektera över att det kanske bara är kvinnor som jobbar inom vården som går ut med håll ut håll i håll avstånd och håll er hemma i media. Vet inte hur många killar som jobbar som läkare som frågat om jag vill ses, dock utomhus. En föreslog att vi skulle ses och grilla korv för jag såg ut som en som kunde göra upp en eld. En annan undrade om jag ville spela boule (?!). Med snöbollar frågade jag tillbaka. Känns inte som en vintersyssla oavsett pandemi eller inte. Vi får väl se det kanske blir en promenad med någon. Kan dock inte göra upp eld så får väl spela boule med snöbollar. 

Annars så är det mest springa och sticka. På repeat. Vilket förstör min kropp. På riktigt så behöver jag söka hjälp för att jag inte kan lyfta höger armen ovanför min axel utan det gör sjukt ont. Ena benet gör ont men det är min gamla skada sedan 2019 som spökar när jag springer för mycket. Om jag blir tvingad att vara den som ska till jobbet för att kolla posten ska jag i samma veva ta mig till den där braiga naprapaten jag gick hos i början av förra året. Det vore skönt att slippa smärta på ett av ställena i alla fall. 

Ja det var väl det som har varit i mitt huvud den här veckan. 

måndag 11 januari 2021

en liten fot och en lillebror som blivit stor

Jag messar brorsan. Han backar mig till hundra. "Vi tar det i din takt, syrran" skriver han. Mamma har hittat på massa saker eller ljugit oss båda rakt upp i ansiktet. Det slutar med att jag följer med ändå. På vägen dit i bilen blir jag utfrågad om min syster och hennes sjukdom. Det är som att de vet hur tortyr går till. Sparka på den som ligger ner lite till. Varken jag, min syster eller hennes läkare kan svara på om hon kommer leva hela sitt liv eller inte. För ingen förstår att hon lever idag för allt pekade på att det inte skulle vara så. Det är bara att vara glad och tacksam och tänka ibland händer mirakel.

Vi kommer fram och parkerar på baksidan av huset. Röda linjen nästan längst ut. De har i stort sett tunnelbanenedgången utanför porten hinner jag tänka innan vi går in i huset. Jag är verkligen inte mitt bästa jag men brorsan finns där och försöker hjälpa till att stoppa galenskaperna. Hatet mot mig själv och hur jag blir när jag blir intvingad i ett hörn där jag inte vill vara sitter i hela besöket. Tills när vi nästan ska gå då föräldrarna försvinner iväg någon annanstans i lägenheten och jag kan i lugn och ro ta på en barnfot och titta närmare på ett av mina brorsbarn. Den som får mitt namn som mellannamn. 

Jag är stolt över brorsan. Han kommer bli en bra pappa. 
Nästa gång ska jag ta bussen eller tuben dit själv trots corona eller be pandemikompisen med bil om skjuts och få vara den där storasystern och nu också fastern som är jag utan att bli intvingad i hörn där jag inte vill vara.


p.s våra föräldrar är bra på många sätt men det finns krav som inte alltid går att uppfylla. Som min kompis sa till mig: du vet att de skulle slå sönder världen tills den är i bitar för dig men samtidigt så ställer de orimliga krav ibland eller oftast. 

lördag 9 januari 2021

är jag elak?

Tillbaka till verkligheten.
Jobb jobb jobb och alltid vara hemma. Jag försöker tänka snälla tankar och jag försöker greppa tag i de där sakerna som jag blir glad av. Som Norrmannens sms, att Nyström hörde av sig och berättade att han har blivit norsk nu och kasserar sitt svenska telefonnummer men här är det nya norska numret och hej vad jag ska åka till grannlandet när man får igen. Nu har jag två personer där borta som jag på riktigt verkligen gillar som människor. Sådana där som alltid kommer finnas kvar. Nyström som jag lärde känna när jag var 14 år och hade blivit iväg skickad på ett basketläger jag inte ville åka på. Tjugotvå år senare är vi fortfarande vänner men sådana där som inte alltid ses alla år men som kommer finnas kvar tills man dör. 

Det jag ville skriva om är det som är som ett stort moln över huvudet, förutom att sitta själv i en pandemi, så finns det en annan grej som får mig att må så jävla dåligt. Hela grejen med brorsan och att han har fått barn. Nu vill jag först och främst säga att det är egentligen inte att han har fått barn som är problemet. Det har jag vetat om sedan mars förra året så ingen överraskning direkt. Det blev jobbigt med mitt eget missfall i höstas men framförallt blev det jobbigt nu under julen och de veckor som har gått sedan dess. 

Det jobbiga är föräldrarna som har hamnat in i någon sorts farföräldrabubbla delux och inte kan ta in något annat. Mamma som var bra under hösten när jag berättade om att jag tyckte att det var jobbigt har nu gone all crazy. Hela julafton höll de på och facetimeade med brorsan när de var på BB. OCh det är i sig inget problem utan att de skulle tvinga på mig att sitta med iPaden och prata krystat med brorsan och sedan när vi lagt på ställa frågan: Hur känns det att vara faster? Gånger tio och nu överdriver jag inte ens. Det är ju inte socialt accepterat att säga: det känns ingenting. Så det sa jag inte. Sedan var det massa prat om att det var så bra nu för då kunde jag vara kattvakt åt dem (brorsans gamla katt som man måste bo hemma hos dem för att passa) och barnvakt åt brorsan. Då sa jag faktiskt att min existens är inte till för att passa saker andra människor har skaffat frivilligt. 

På nyår när jag gick förbi med en blomma till mamma fick jag en utskällning för att jag inte skrivit i gruppen. Vilken grupp undrade jag. Ja den där det finns bild på din brors barn. Om det är en grupp så är jag inte inbjuden och brorsan har inte lagt ut något någonstans (har båda mina syskon på notiser på alla sociala medier for the record). Då visar det sig att den här gruppen är facebook och det är styvpappan som lagt ut en bild som jag missat att likea. Jag tror jag tog det djupaste andetaget någonsin och ville lite pedagogiskt förklara att facebook inte är en grupp och att det är lätt att missa saker. Oavsett så var jag dålig som inte hade sett detta och så vidare. Sedan kom det massor om att jag måste sticka något till barnen. Vilket jag har tänkt men jag vill inte sticka saker som ett krav utan för att jag själv vill. Har lärt mig att handarbeta ska göras för att man vill och inte för att man måste som ett krav.  

I veckan som var så fick jag ett sms med en fråga om jag skulle följa med på middag hos brorsan. Då skulle jag träffa pandemigänget och åka på utflykt, vilket inte togs emot på ett bra sätt när de fick det till svar. Jag ville säga att man kanske inte alltid kan om man får en fråga några timmar innan en sak ska ske. Dessutom så känns det som att det är dåliga tider för att ränna runt hos folk, oavsett mina antikroppar eller inte. Fick som svar att nästa gång de ska dit så måste jag följa med. Punkt. Mamma påstod också att brorsan tyckte jag var konstig som inte hade hoppat på bussen direkt hem till honom när de hade kommit hem från BB. Vilket jag vet inte stämmer för min brorsa skulle aldrig tycka en sådan sak. 

Vad ska jag göra? Som sagt, det är inte brorsan och barnen i sig utan det är föräldrarna som är problemet. De tar inte ett nej utan att ställa till med ett storskaligt krig. Så oftare man gör saker som man inte vill för att de ska hålla sig lugna men just den här grejen känner jag att jag inte orkar med. För det kommer bli någon sorts tvingande att jag ska sitta och posera med några barn och sedan ska de lägga upp bilder i "gruppen" och jag vet att jag mest kommer gå och gömma mig på toa och gråta. De får gladligen tycka att det är superkul att bli farföräldrar och gå bananaz men de kan väl inte kräva att jag ska bli lika crazy som de? Dessutom är vi mitt i en pandemi och i höstas fick jag inte ens träffa brorsan pga C19 för mamma. 

Är jag elak? Är jag en dålig syster och dotter? Självisk? 

Vem är jag ens. Jag vet ju att idag efter ett sms och två missade samtal från mamma kommer jag känna mig tvingad att åka dit när hon ringer och skäller ut mig en tredje gång. För att jag inte orkar med bråk för jag vill bara ha lugn och ro.

fredag 8 januari 2021

som en magisk mantel

Det finns en sak som jag inte riktigt förstår med folk just nu och det är hur de ser på personer med antikroppar. Då tänker folk att åhhh grattis nu kan du göra typ allt. Jag var ett hett villebråd för nyårsfirande, fick flera inbjudningar pga innehar antikroppar. Dock sa jag nej till alla förutom pandemikompisarna som också innehar antikroppar, vi är exklusiva klubben nu. Det är som att man skulle ha en magisk mantel på sig. Jag gillar tanken men den känns ju lite som en fantasi. Sedan att jag skulle bli sjuk igen just nu är kanske inte så troligt men jag har inte varit så orolig för att bli sjuk i över huvud taget utan mer för att smitta någon annan. 

Dock är det skönt med antikroppar för det känns som att det blir färre Corona-poliser i min krets men att det skulle slå över till att ha något sorts frikort trodde jag inte. 

Om jag fick ett frikort så skulle det vara att åka till Östermalm och ligga med Advokaten NU eller kanske inte så här tidigt men ikväll. Verkligheten är mer: jag är den som är ung och innehar antikroppar på min avdelningen så jag får åka tunnelbana till jobbet och kolla posten men det är inte fy skam det heller. Ett riktigt äventyr i dessa tider.

torsdag 7 januari 2021

semestern

Jag kanske har haft mitt livs semester. Något positivt skulle väl ändå hända under 2020. För första gången en semester som inte bestod av att flänga runt i trehundranittio till fem olika hörn av landet/världen utan bara vara hemma. Jag behövde det. Först tänkte jag att det skulle bli jobbigt att hänga hemma för jag är ju hemma hela tiden ändå men det var skönt att slippa jobba hemma och det var flera andra som också var lediga så det har varit utflykter och promenader i blandat väder. Samtidigt som jag också suttit i två dygn utan att ha pratat med någon också utan bara fixat runt hemma för mig själv.

Förutom att umgås mestadels med pandemikompisarna så har jag även pratat med flera vänner som jag inte har hörts med på ett tag. B som bor på en ö nu och är föräldraledig och väldigt ledsen för att vi inte har pratat sedan i juni förra året. Vi lovade varandra dyrt och heligt att nu får det inte gå mer än två månader tills nästa gång. Norrmannen ringde och vi snackade länge. Jag har verkligen en speciellt plats i mitt hjärta för den där mannen. Det är som att jag automatiskt blir på bra humör och glad i själen när jag hör hans röst. Vi snackade på om våra länders olika strategier, vad vi hade gjort under året och vad vi såg framemot. Vi hoppas att vi kanske kan ses till hösten/vintern. Jag inser att jag är relativt ok på att förstå norska från Oslo nu eftersom det är en grej att förstå vad en norrman säger när man är mitt emot varandra jämfört med i telefon när man inte kan läsa av kroppsspråk och grejer. Jag och Advokaten har till och med hörts på sms om ditt och dutt. Jag har pratat med pappa. Smsat med syrran. Man fick lite hopp om livet. Det väntar där borta runt hörnet kändes det som. 

Alla är väl rörande överens om att om dessa vaccin inte fungerar när alla har tagit det då är det survival of the fittest. Djungelns lag. Det kommer inte gå om det inte fungerar. 

Det bästa som hände var att jag badade. Pandemigänget var på promenad och jag hade sagt på nyår att jag ska om det är möjligt bada en gång i månaden hela året. Så jag hoppade i. Insåg hur mycket jag saknar vatten. Jag måste flytta även om det blir till en liten lägenhet som är närmare vatten. 

Jag är glad för min hemmasemester den första i hela mitt liv. Fast ärligt så kommer det nog bli berg och äventyr när det öppnas upp för det. Här kan jag ju inte sitta resten av livet. 


Hej, hur är läget?

  Var börjar man någonstans när det har gått nästan nio månader och man har varit med om det största i livet? Jag har blivit mamma till en u...