Hon skriker och jag hör hennes stampande fotsteg genom telefonen

 Ytterligare en dag där de går ut med fler restriktioner för Stockholm. Munskydd oavsett vad du ska göra. Samtidigt som det pågår någon sorts vilda västern på sociala medier gällande sportlovet. För det verkar vara vi Stockholmare som är problem i skidbackarna. Jag vet inte vilken fot jag ska stå på för om folk inte åker skidor så gör de väl något annat de inte borde göra här hemma. Kanske bättre med skit hemma så får vi hantera vår skit eller något. Helt ärligt så går luften lite ur mig av de nya restriktionerna och bråk om sportlov. Min ena pandemikompis skriver på Skype att nu går det inte längre och att det blir ännu mera mentalt tufft nu. Jag försöker skoja lite men det landar inte riktigt. Jobbdagen fortsätter och när jag ska stänga ner datorn är kompisen redan offline sedan en bra tid tillbaka.

Jag ringer upp för någonstans blir jag orolig för ett år av att vara själv så mycket är inte kul. Ett år av att inte få vara social för en person som får energi av att träffa folk och göra saker nästan alla dagar i veckan. Hon svarar på en gång. Hon är så arg så jag hör hennes fötter stampa i asfalten genom telefonen. Hon skriker att nu får det fan vara nog. Kan alla jävla barnfamiljer hålla sig hemma. Skita i att åka till fjällen eller att umgås även om man stannar hemma så hon kan få gå handla en gång varannan vecka utan munskydd. Hon säger den unika tanken som också slagit mig: kan vi inte ställa in alla lov nu? Visst barnen blir säkert ledsna och lärarna arga men om nu inte familjer inte kan hålla sig från att frodas med varandra oavsett var så är det väl bättre att ställa in. 

Hon vrålar och jag blir nästan full i skratt över att hon går på någon gata på andra sidan stan och skriker. Min kompis som ändå hållit sig i schack ett helt år. Hon skriker rakt ut nu. Jag frågar om jag ska vara orolig och hoppa på cykeln och cykla till henne? Hon lugnar sig, skrattar och säger nej jag behöver inte vara orolig för hon är inte självmordsbenägen men nu får det för fan vara ett slut på det här. 

Skriver under på den. Vi har alldeles för många gånger det senaste året frågat om det är Västerbron nästa och om man ska vara orolig. 

nickname

Jag kan inte beskriva hur glad jag är för asfalten. Det är helt sjukt vad glad jag är i hjärtat över lite asfalt. Kanske mest mina slitna ben/fot som blir glada över att de kan få cykla lite istället för att bara gå gå gå. För utomhus och röra på mig vill jag ju. Något måste jag få göra när jag inte kan springa.

Kanske inte så konstigt ändå. Hade ju namnet flikkanunderasfalten på Lunarstorm. 

kom och rädda mig

För att inte huvudet skulle trilla av kroppen så bestämde jag mig för att jag skulle lära mig något istället. Då hamnade jag på Äventyr i tunnelbanan på youtube. En snubbe som berättar om olika tunnelbanestationer och linjer historiskt, nutid och framtid och i ett avsnitt har han och två kompisar race om vem som hinner åka alla 100 tunnelbanestationer snabbast. Jag har även kollat på de filmer om alla pendeltågslinjer och alla andra banor så som Roslagsbanan, Nockebybanan, Lidingöbanan, Saltsjöbanan, tvärbanan osv.

Min pappa skulle bli stolt om han visste att jag satt och allmänbildade mig på kvällskvisten. Nästan så jag måste ringa honom och fråga om han tittat på det här. Typiskt pappagrej att göra. 

Eller kom och rädda mig kanske. 

hångel

Jag har skrivit fyra utkast. Inget är publicerat. För argt, för mycket och för tokigt kanske. Efter lägenhetssäljandet och köpandet så kom jag på mig själv att jag hade fått en mental paus från allt som hade med pandemihetsen att göra. Vad jag behövde det. Inte sitta hemma och läsa artiklar om covid19 på DN, se folk skrika åt varandra på internet för att någon ens tänkte högt att den ville planera för en resa någon gång i framtiden. Utan kolla hemnet, booli och läsa på om räntor, titta på kartor och drömma mig bort. Sedan kom sportlovshetsen lagom till att jag hade skrivit på alla papper. Jag tycker nog mest att alla är ologiska och mår dåligt när saker runt mig är ologiskt.

Nog om det. 

Hörni, det finns ju andra saker som får hjärtat att dunka lite extra just nu. Det är barmark i Stockholm. Det knastrar under mina fötter när jag är ute och går. Cykelbanorna är helt fria. Jag vill lägga mig ner och hångla med asfalten med fågelkvitter som bakgrundsmusik. Nu får det vara pulkapaus en stund.

I helgen hade pandemigänget mello-kväll. Under kvällen bestämde vi att vi ska fortsätta glo på det där fast ingen av oss har något som helst intresse egentligen men kul grej i tråkiga tider. Så nu har vi planer för några helger framåt. Om det blir en eurovisionfinal så ska vi ha den hemma hos mig på min nya adress för då har jag redan flyttat. Kul grej, jag är taggad. 

Jag ska flytta

Jag kan ju skratta åt mig själv. 

Det är som att jag måste marinera saker ett tag och sedan bara smäller det.

Jag sålde min lägenhet i torsdags efter en hel del vånda. För det är ju min trygga punkt just nu. Det enda som är bara är. Dock efter väldigt många promenader så skrev jag på papper för försäljning. Vad kan gå fel? Jag sa rakt ut in i datorn att jag kommer bli besviken om jag inte flyttar och jag kommer eventuellt bli besviken för att jag inte hittar något jag gillar till min kollega. MEN chansen att jag blir glad finns ju så då är det bara att chansa. 

Känslan att inte veta vad som händer framåt var inte så farlig när jag väl hade skrivit på men bostadsmarknaden här är ju som en karusell på speed. Sedan är jag ju härifrån, har alla föräldrar, vänner och bekanta som det finns rum och soffor hos så det hade ju inte blivit så att jag hade stått på gatan. Dock är det en karusell. Det är freaking tokigt i den här stan. Kanske det som är det negativa med huvudstaden. 

De lägenheter jag skulle titta på i helgen blev sålda innan visning. En aningens panik över att det känns hopplöst drog över mig. Jag gick på några andra visningar men inget kändes rätt. Sedan lades det ut en lägenhet som på pappret hade allt jag ville ha. Jag mailade och sa att jag ville komma och kolla innan visning. Det fick jag. 

En solig måndagseftermiddag gick jag in i den lägenhet som nu blir min. Det var hemma redan när jag klev in i hallen. Den hade allt som jag vill ha. Alla grejer som i mitt huvud var viktigt. Bra planlösning, bra förvaring, genomgående med fönster åt två väderstreck, diskmaskin, ett kök man kan ha matbord i (jag har drömt om kök där man får plats med ett matbord som man kan sitta vid och inte som det gigantiska arbetsköket jag har idag), mycket bra förening som kanske låg på topp tre av mina kriterier och inte minst ett stenkast från söder. Jag kan bokstavligen gå till söder på en kvart. Jag kommer bo så mycket närmare nästan alla jag känner. 

Lägenheten är mindre men planlösningen gör att det inte gör något att jag går ner 15 kvm för idag har jag en hall på kanske 9 kvm. Det är ett sovrum där dubbelsäng får plats utan problem och jag kan smacka upp fler garderober om jag vill. En vuxen lägenhet fast den är mindre. En lägenhet jag kan bo kvar i resten av mitt liv om jag aldrig träffar någon att flytta ihop med utan att känna att jag bor i en tillknölad lägenhet som många andra i samma område är. Å de få saker som känns nja är världsliga saker som går att göra något åt, typ kaklet i köket. 

Mitt nya liv. I nya kvarter. 

Vi skrev papper idag och jag flyttar i maj. Så jag har tid att packa och ordna med grejer. 

Vilken grej. Jag ska flytta. 

Rationellt och pragmatiskt

Jag bollade klart med mig själv till slut efter 26 tusen steg i en alldeles för kall februarikväll. 

Då hoppar jag. Jag är inte nöjd men vet att jag kommer bli besviken om jag inte hoppar nu och samtidigt kommer jag inte vara nöjd över att jag har hoppat. Dock finns sannolikheten att jag eventuellt blir nöjd över beslutet senare om ett tag och det är den chansen jag går på. Istället för att stampa på stället och vara missnöjd och besviken oavsett vad jag beslutar så går vi på att det finns en chans att det blir bra. 

Rationell och pragmatisk. Två ord jag fått höra om mig själv alldeles för många gånger de senaste åren. 

Bolla med sig själv för det finns ingen att bolla med

De senaste dagarna har jag funderat så mycket över livet och hur jobbigt det är att vara själv i allt. Undviker att läsa och lyssna på allt om som har med par att göra som tycker att de har det så svårt för att de har tråkigt just nu. 

Jag har funderat över mig själv som person. Varför jag har blivit den jag är och har kommit fram till några svar och anledningar. 

Just idag skulle jag kunna ge en arm för att ha någon att bolla med. Någon att ta beslut med. Sitta i samma båt. Det spelar ingen roll om jag skulle kunna offra en arm, jag är själv och jag får bolla själv. Vissa andra skulle kunna tycka att det vore underbart att göra och bestämma allt själv men pga anledningar och andra saker så tycker jag inte det. 

En morgon som visar på hur livet blivit och varför jag är som jag är.