söndag 24 oktober 2021

1UP med plåster

Alla som spelade Super Mario som små kommer ihåg det där ljudet när man tog 1 UP-svampen. Så känns det just nu. Livet kanske är på väg tillbaka lite, jag fick ytterligare en helg som tankade mig på energi.

Fredagen bestod av att hänga hemma och gå lägga sig tidigt. Upp tidigt, äta så mycket jag orkade till frukost, kasta på mig kläder och löpvästen för att springa ner till rondellen där österrikaren hämtade mig innan vi drog ut till Tyresta. En underbar solig morgon och massa taggade personer. Sedan sprang vi iväg. Det var underbart. Jag sprang 17 km. TACK kroppen för att du fixar 17 km på teknisk stig.

Jag var hög när jag kom hem. På endorfiner. Några kompisar skulle äta sen lunch i Sjöstan så jag kastade mig in i duschen och gjorde mig i ordning för att springa ner och möta upp dem. Lunchhäng som övergick till hemmahäng hos dem. Jag var redo för min dejt med advokaten. Kompisarna vinkade av mig och jag drog till Östermalm. På vägen hem till honom gick jag förbi där E bodde förut och tusen minnen från de senaste 12 åren svepte genom mitt huvud. Alla förfester, fester och efterfester, plugg, planeringar för resor och bara stilla kompishäng som skedde på Artillerigatan. Nu bor vi 7 minuter ifrån varandra i Höjden istället.

Väl utanför porten till Advokaten skrattar jag för jag har aldrig gått dit själv tidigare utan alltid i sällskap med honom. Fulla och glada. Jag trasslar mig igenom en port över en gård och in i ett annat hus. Inser att jag har ingen aning om var han bor men på något sätt hittar jag till hans dörr ändå. Vi skrattar åt mitt springande runt i trapphus när jag klivit in. Han har tänt en brasa och korkar upp vin. Vi pratar om våra gemensamma vänner och hur B planerar att dra ihop mig, Advokaten och Norrmannen för träff snart. Vi pratar om året som varit. Hur livet har varit sedan vi sågs sist. Det är 10 månader sedan han kom i en taxi till min förra lägenhet mitt i en pandemi. Det var dag två på det här året. Två personer som då bröt allt om hålla avstånd till folk man inte brukar träffa. Ikväll är det ingen pandemi längre eller den sker där ute någonstans men inte på andra våningen hemma hos honom. Häng i soffan, mera vin och film. Vi ligger sked medan filmen rullar sedan frågar han om vi ska gå och lägga oss.

Om löpningen ger mig 1UP så är han fjädern eller eldblomman i mitt Super Mario-spel. Mitt plåster. Min energidepå. Inte för att läka sår utan för att livet ska vara något mer och känns någons hud mot sin egen. Jag tror att jag är hans. För det var det han skrev till mig. Hur många år har vi inte gjort det här? Men det är bara i år som vi inte ses efter sus och dus, långa middagar och fester med våra kompisar. Utan bara vi, inget sus och dus. Det kommer aldrig bli vi men det vi har är fint på sitt sätt. Vi somnar som vi alltid gör intrasslade i varandra och han släpper aldrig taget om mig. Min bästa sovkompis. Han släpper inte taget förrän klockan slår nio någonting och han ska iväg och spela tennis. Jag ligger kvar i sängen medan han fixar runt och sedan kommer han och pussar mig hejdå.

Jag äter frukost för mig själv, gör mig iordning, B smsar om jag vill hänga på till Tyresta om några veckor. Jag skrattar för att världen alltid drar till sig bra saker när något bra händer. Jag skriver en lapp jag lägger på Advokatens köksbord innan jag stänger dörren och tar min morgonpromenad längs Strandvägen istället för genom Hammarby Sjöstad som alla andra dagar. Klockan tolv möter jag upp Pappa utanför kulturhuset.

1UP . Jag ser ljuset i tunneln. Jag kanske kommer kunna lägga de där vårmånader mars april längst bak i huvudet snart. 

torsdag 21 oktober 2021

min gladaste dag

 Så kom lördagen då Tjurruset gick av stapeln. Jag åkte dit med Brandmannen som skulle springa några startgrupper tidigare än mig. Väl på plats på Djurgården träffade vi på en del folk från gamla träningsgänget, sådan energi att få hänga bland härliga människor. Mamma och styvpappan dök upp för styvpappan anmälde sig till samma nio lopp som jag där i december 2019. Han bestämde sig för att han skulle springa med mig, annars är han sjukt mycket snabbare så vi har inte sprungit tillsammans på de tidigare loppen som varit under hösten. Starten gick efter att de hade letat efter borttappade barn i träsket. Jag vill knappt erkänna det men att han gjorde mig sällskap genom 10 km lerbad gjorde mig nästan gråtfärdig. Jag sprang och var så glad och tacksam för sällskapet. Det var så otroligt kul att ha sällskap med någon, peppa varandra, springa om andra tillsammans, kolla så att den andre var med efter simtagen över ett lerigt dike, fråga om hur det gick bra när någon av oss trillade och få springa in i mål tillsammans. Väl där stod Brandmannen och Cia och skrek mitt namn och hejade på.

På riktigt så var lördagen min gladaste dag på över ett år. Glad in i själen. På kvällen satt jag hemma för mig själv och var så tacksam för att jag hade haft en sådan fin dag. 

I helgen ska jag om allt går som det ska dra i väg på långpass med nya träningsgänget. 16 km i Tyresta. Jag kan bli nervös för om jag orkar men det är bara den dåliga djävulen på axeln som spökar för jag vet att jag pallar. Tänk att få springa 16 km med andra människor som också vill vara ute och springa i skogen. Det kanske blir väldigt glad dag igen. Hoppas. 

På lördagkväll ska jag träffa Advokaten. En dejt som går ut på att tanka hud (a.k.a sova sked and no more) och prata om alla våra gemensamma vänner över en middag och ett glas vin. Jag hoppas kvällen utspelar sig på Östermalm för jag är så trött på att hänga hemma eftersom hemmajobbandet fortsätter för mig. På söndag ska jag på teater med min kära far. Han har bokat biljetter till allt som har släppts så han kan ha kulturbonanza som är bland det bästa han vet. 

Sedan ska jag samla mig och skriva ner alla de där tankarna som maler i bakhuvudet. Om hur delar av pandemigänget är splittrat och att för mig är det svårt att se att det finns en väg tillbaka till det som var förut. 

torsdag 14 oktober 2021

Livlinor och tv

Det är stora och till viss del existentiella frågor som rör sig i min bekantskapskrets just nu. Det är tungt på olika sätt. De som tillhör eller kommer snart tillhöra den heliga barnfamiljsnormen och de som bryter den normen. 

Då är det skönt när E ringer och frågar en fråga som kastar mig tillbaka som att jag befann mig år 2015-2018 innan allt blev som det är nu. När jag följde med honom landet runt för att han skulle vara med i olika frågesporter på tv. Han ska vara med i ett tv-program igen och behöver livlinor och det är mig och P han vill ha med. Jag säger så klart ja. P säger också ja. I december ska vi till en inspelningsstudio. Det blir kul. 

onsdag 6 oktober 2021

En bruten tå men det är bara resa sig upp och gå

 Jag har rehabat varje dag. Alla skavanker i mitt vänster ben sedan frakturen i vänster fot ska bort. För nu ska jag komma igen för jag behöver utmaningen och kicken av träningen för att vara jag. För att orka med efter det här året som varit ett tungt år. Ett tungt jävla år. Det har gått bra. Benet har slutat göra ont. Min fot är starkare. 

Hur jag älskar måndagar för klockan noll sex noll noll står jag vid skidliften och träffar vissa av de där som springer ultra till frukost. Jag är långsammast men de är gulligast för att de har fått en ny morgonkamrat som kutar sex kilometer upp och ner i en skidbacke till klockan slår sju och älskar varenda sekund. Älskar varenda sekund. Älskar måndagar. Jag vill ha måndag varje dag. 

Så igår råkar jag köra in foten i en hantel jag lagt på vardagsrumsmattan. Hade jag varit en sådan som skriker när jag gör illa mig så hade jag gjort det. En bruten eller stukad tå. Den är blå nu. Det är så hemskt så jag skrattar för mig själv. Fan fan fan. Känner efter under dagen men det verkar gå. Det är i alla fall den bästa tån. Fuck you-tån. Jag tejpar ihop den med en annan tå och sedan är allt nästan som vanligt igen. Jag chansar och springer intervaller i mörkret med onsdagsgänget och det går. Jag och tån fixar det. Den är nog bara stukad säger vi. Om en och en halv vecka ska jag springa tjurruset och jag tänker skita i att jag har en blå tå. För jag har väntat sedan 2019 för att få springa en mil i lera. Jag missade det då för jag var på väg ner för Kilimanjaro när gamla träningsgänget hade fest i leran. 

Och innan dess är det måndag igen. Motlutsmåndag i backen. 

torsdag 30 september 2021

Kära dagbok de säger att pandemin är över nu

 Igår var pandemin tydligen över. Det var bara att springa ut till närmsta tunnelbana eller klubb och trängas så mycket man ville. Jag kan inte göra något annat än att le lite smått åt mitt flöde i sociala medier. Själv tillbringade jag kvällen alla restriktioner försvann med att kuta som en dåre med pannlampa i en skog. Mitt slags rave. 



lördag 25 september 2021

på våning 11

Jag far igenom Stockholm från Skanstull till Norrtull. Hinner tänka tusen gånger på i våras när jag och syster cyklade tillsammans från hennes lägenhet till min nya lägenhet. Det är nästan samma väg jag åker nu. Framme vid Karolinska får jag ett sms: hon är vaken och kan prata. Jag vill nästan lägga mig på trottoaren och börja gråta av glädje utanför byggnaden som hon befinner sig i. In i den höga byggnaden och det eviga letandet efter rätt korridor och dörr påbörjas. Evighets labyrinten på sjukhus där både sorg och glädje sitter i väggarna. Framme vid den låsta dörren sitter fyra lappar som instruerar hur man ska göra för att få komma in, en lång lista med förhållningsregler gällande covid, något annat om besökstider, jordnötter och blommor. Jag kastar på ett munskydd och plingar på en ringklocka. Ingen kommer. Jag ser någon gå långt borta i korridoren. Läser på en av lapparna att man måste anmäla sig. Fan. Försöker ringa hennes mamma. Inget svar. Jag plingar lite till. Till slut kommer det en kille gömd bakom ett munskydd och öppnar. Vem vill du besöka? Jag säger min systers namn och att jag är hennes syster. Jag ser hur hans ögon lyser upp och säger jaha det är du som är systern! Vänta här har du lite handsprit och jag ska bara se till att E eller hennes mamma går ut från rummet så du kan få gå in.

Andra dörren till höger. Där inne är hon. Hennes mamma går ut och säger att hon går och fikar. Syster sitter upp i sängen. Hon skiner upp och säger att hon kan prata nu. Jag skrattar och säger att jag hörde det från hennes mamma. Jag frågar vad som hände. Det är kanske bra att E sitter där bredvid för hon kommer inte ihåg eller hon blandar ihop dåtid och det som hände för några dagar sedan. Hon glömmer bort för en stund att hennes hund dog i tidigare i år. Både jag och E håller andan i några sekunder för ingen vill säga att han är död men hon kommer på sig själv. Bara alltings jävlighet att just hennes hund skulle dö, jag kan önska innerligt att vilken annan hund som helst hade dött i stället för min systers. Killen med munskydd kommer in och säger att hon ska testa att äta och han ska komma tillbaka med pannkaka och sylt. Syster säger att det blir gott. Pannkakan kommer och hon tar en tugga, säger till mig att det är det första hon ätit på flera dagar. Hon orkar bara den där tuggan sedan tittar hon på mig och säger att hon inte är något roligt sällskap och hon ska försöka sova. Sov du, jag sitter här. Hon lägger sig och kikar på mig och E som pratar om vad som hänt sedan vi sågs sist vilket var över ett år sedan. Timmarna går. Min puls är normal igen och jag vill inte vara någon annanstans i hela världen än i en stol bredvid min syster som sover. 

Svaret på MRn kommer och tumören är stabil och det har inte hänt något. Läkarna har kommit fram till att det är fel på epilepsimedicinen och det var ett stort epilepsianfall hon fick. E går hem och L min systers mamma kommer in och sätter sig bredvid mig. Vi har inte setts sedan 2019 någon gång. Vi delar några timmar tillsammans medan syster sover, klockan på rummet tickar så det hörs och ventilationen susar. Hon berättar om livet efter att hennes man fick cancer och dog tre månader efter beskedet under hösten 2019. Jag berättar om det senaste året. Hon ställer frågor som ingen ställt till mig. Jag berättar att det är svårt att vara 37 år och ensam, vad vill man och vad kan man påverka själv, vad är det för värld vi lever i egentligen. Ska man ens skaffa barn till den här världen? Hon säger till mig att så tänker man alltid men är det ändå inte fint att leva? Hon är glad för att hon lever. Jag funderar på hennes ord när jag sent går ut från KI: om hon är glad för att hon lever när hennes man dog i cancer och hennes barn ligger på neuro med en hjärntumör, då ska jag väl kunna ta mig upp ur det här också?

Några dagar senare så smsar syster att hon är hemma och att hon är sig själv igen men jävligt trött. Jag blir alltid glad när det är uppdateringar direkt från henne för då vet jag att hon är på benen på riktigt.

Jag har insett att hon nog aldrig kommer bli frisk. Det här kommer alltid hänga över henne och oss som finns bredvid. Vi blev tagna på sängen den här gången för det har ju varit så bra de senaste två åren. Tumören kommer inte försvinna. Den lilla del som är kvar, sitter där den sitter tills någon forskare kommer på något revolutionerande.

söndag 12 september 2021

Om att alltid vara stark trots man inte är det

Jag drar iväg över helgen till en kompis lantställe. Det är utlovat hur mycket bad jag vill och lugnt häng. Jag tvekar länge innan jag säger ja. För jag mår inte så bra. De senaste veckorna har jag knappt kunnat andats och vissa dagar kan jag inte sluta gråta. Paniken ligger och lurar i bröstkorgen. Vissa dagar går det bra och andra inte alls. Jag står upp, jag jobbar och jag kan oftast vara mitt gamla jag men det här året har gjort något med mig.

Mina kompisar outar att de ska bli föräldrar och jag blir glad för dem men känner att jag hela tiden halkar efter. Känslan att alla andras liv fortsätter och jag stampar på samma ställe. Den känslan har förstärkts under den här pandemin. Jag har ingen fast jag har så många runt mig. Tröttheten att alltid vara själv, aldrig ha någon att luta mig mot och alltid få höra att jag är stark. Heja mig säger alla. Du fixar det här. Du som är så stark. Jag vet att jag fixar saker men jag känner mig lost och ganska ensam. Jag vet också att folk inte säger så för att vara elaka utan menar väl och menar vad de säger.

Får man svara att jag är trött på att vara stark? Jag håller nog på att tappa det nu.

På lördagskvällen får jag ett sms från det där numret som dykt upp alldeles för många gånger på min telefon de senaste åren och det betyder alltid att något är dåligt.

Syster ligger på intensiven. Hon bara kräks kräks kräks och kan inte prata och är helt borta. Det är tusen tester, mediciner och imorgon ska de köra MR. Hon kan inte prata. Det var fyra år sedan hon åkte in och kräktes och inte kunde prata. Det tar aldrig slut. Hon blir aldrig bra till hundra procent. Det kommer alltid ett bakslag och jag får ett sms från det där numret på min skärm.

Jag säger till en av kompisarna vad som hänt och vi snackar lite om det. Sedan fortsätter kvällen som inget har hänt men inombords hos mig är det tomt och ledset. Jag kan mest tänka på vad som händer i min systers huvud och att jag vill storasyster-göra-saker-bättre för henne. Om jag känner mig liten och ensam, hur ensam och liten känner inte hon sig då?

Nu är jag hemma i lägenheten igen och har fått reda på vilken avdelning hon ligger på så jag kan åka dit och hålla hennes hand fast hon mest sover. På neuro 2.

Sådana här kvällar är jag definitivt inte stark. Ensam, liten och väldigt ledsen.

1UP med plåster

Alla som spelade Super Mario som små kommer ihåg det där ljudet när man tog 1 UP-svampen. Så känns det just nu. Livet kanske är på väg tillb...