Ett till år är förbi och vilket år det var

Slutet gott allting gott. 

En sak jag är tacksam för är alla dessa fina människor jag stött på via internet och bloggen. Att en av er som jag vet läser här hörde av sig och jag fick ringa och prata dagen innan julafton. Det var som att hon stoppade en pinne i cykelhjulet (mitt huvud) så det tvärnitade. Jag kunde börja fundera på saker utan att bryta ihop och tänka att jag inte ska skamma mig själv så mycket för allt 2020 innehöll. Framför allt så har jag börjat koncentrera mig på det jag kan påverka eller den tanken har jag tagit fram när det känts jobbigt. Tack A för att du gjorde så att jag fick en väldigt fin ledighet utan snurrande huvud. <3

Målet nu är att komma igång med träningen igen för det om något får mitt huvud att må bra. Så min ledighet har bestått av att springa efter ett program och hänga på utegymmet. Små steg, inte fullt ös medvetslös som jag brukar. Sedan har jag stickat klart en tröja och en mössa. Sedan ska jag kontakta någon att prata med även om det blir online, för vissa saker måste jag ha hjälp med att reda ut. Jag ska till och med kolla om det är möjligt att få prata med hon Martina på SÖS.

Idag är det nyårsafton och jag brukar ju alltid svara på flera frågor men för att bryta mönster så skippar jag det i år. Istället ska jag gå en sväng till utegymmet och lyfta några stockar och sedan ta cykeln förbi föräldrarna och vinka hej. Ikväll blir det middag med pandemikompisarna. 

Det fanns en hel del bra saker med det här året också vilket jag ska komma ihåg. Vi alla kämpar oss igenom svårigheter tillsammans, jag fick vandra i Sarek som alltid har varit en dröm, jag köpte mig en snyggracercykel som tog mig på flera äventyr, jag kunde bli gravid även om det blev missfall, morfar skaffade facetime och alla fina vänner som finns där ute i vått och torrt.

Att släppa taget

Jag måste släppa taget lite. Jag kanske inte kan vara bäst i alla lägen just nu. Och det får duga. Jag har tryckt på SOS-knappen till mina närmsta vänner. Nu har jag sagt att det är på gränsen nu. Jag går runt och gråter konstant när jag inte har något för mig så jag gör saker hela tiden. Läser, skriver, stickar, rensar, tittar på serier, går maniska promenader och pratar i telefon. Jobbet är för jävligt just nu och bara för mycket. Jag leker myndighet från vardagsrummet och har bråkat med en ambassad de senaste veckorna mellan tusen andra grejer. Det är overload i mitt huvud. Det får aldrig vila. Jag vill lägga mitt huvud i en låda och gå därifrån. För det är så många outredda saker som ligger och trycker på. Saker som jag inte kan göra något åt i en pandemi. 

Så nu har jag försökt lova mig själv att inte freaka på mig själv och vara lite snäll och att inte ha konstant dåligt samvete för att jag existerar. Det är fan inte lätt att vara själv mitt i det här och vilja göra allt så rätt som möjligt. 

Ett djupt andetag. En helg. Något för att överleva. 

I förrgår natt blev jag faster till två små tjejer. Det fick jag reda på när jag vaknade. Jag kände ingenting eller jag kände stress. Skickade ett grattis, tjohoo gick det bra och några hjärtan. Helt tom. Gick ut på en promenad och grät för mig själv i mörkret och alla hundägare tittade konstigt på mig. 

Jag önskar överallt annat att den här pandemin ska vara över. Så jag kan få söka hjälp för jag behöver prata med någon om allt som jag bara tryckt undan, saker som kanske aldrig blir av och hur jag ska hantera det, hur jag ska kunna respektera och titta folk i ögonen för just nu finns det inte så höga tankar om väldigt många människor. 

God Jul då.

Ointressant rant om coronatomtar

Nu kommer världens rant från mig. Jag behöver få skrika av mig någonstans för jag sitter här själv och har redan pratat i telefon med flera kompisar så nu ska deras öron få vila lite. Så sluta läs här om ni inte orkar höra mina helt insnöade tankar om Corona och folk. 

Jag måste ha en detox från sociala medier tror jag eller åtminstone hitta en egen strategi för hur jag ska hantera allt. Samt detox eller hörselskydd från att höra saker som händer folk som jag känner. Det går som i vågor precis som viruset går i vågor. Jag hatar. Jag känner på riktigt hat mot folk. Fast jag egentligen inte hatar folk. 

Sedan kan jag fundera på varför jag bryr mig. Alla tappar ju konceptet och kommunikationsförmågan i dessa sammanhang. Folk som jag egentligen har stor respekt för och tycker att vettiga människor säger saker som gör att det poppar upp hundra frågetecken i mitt huvud. Hur tänkte du här och hur får du ditt resonemang att gå ihop, är kanske frågan jag borde ställa till dem. 

Först och främst. Nu är det på bristningsgränsen för vad jag pallar av. Snart kommer jag behöva söka hjälp men jag orkar inte söka hjälp för jag orkar inte sitta och prata med någon över någon jävla länk. JAG ORKAR INTE. Jag skulle helst vilja sitta i det där rummet på SÖS och prata med hon som hette Martina men det är ju en utopi.

Nu är vi tillbaka till att allt och alla ska tycka saker om vad andra gör. Det är skammande hit och dit. 

Först vill jag skrika om det som jag tycker är värst.

En av mina pandemikompisar kommer få fira jul själv. För att dens bröder med barn och fruar ska fira med deras föräldrarna. De blir för många så min vän får stanna hemma. Den person som bor och lever själv får fira själv. Så idioterna till bröder och föräldrar tycker att det är viktigare att de får träffas med barnbarn än att den person som bor själv har sällskap på julafton. Jag blev så jävla arg när jag fick reda på det här så jag ville hoppa på tunnelbanan och åka och slå dem. Det är på riktigt så jävla elakt. Speciellt också eftersom min kompis gillar julen. Hur fan kan folk leva med sig själva undrar jag. Det enda rimliga är ju att någon av de andra firar jul själva, de som redan är en familj och har sällskap. Punkt. Det borde fan vara dödsstraff på det här. Vi håller på och löser detta nu. För folk ska fan inte behöva sitta själva på jul (om de inte vill det förstås). 

En annan sak som också har med vänner att göra. 
En kompis till mig har inte träffat sin bästa vän på hela pandemin. För hennes kompis tycker att det är för farligt att ses på en promenad med en "ny" människa. De bor en kvart ifrån varandra. Till fots en kvart.  Vilket min vän tycker är lite absurt och börjar så klart ifrågasätta om de är så bra vänner för att enligt henne vore det inte helt orimligt att kunna ses utomhus och gå en promenad eller kanske fika med avstånd. Men nej. Dock ska hennes kompis ha ungen på förskola under hela julen trots att hon har semester för barnet har ju så kul på förskolan, hon har även inga problem att åka storhandla med barn och man och trängas runt på det sättet. Förlåt mig, men hade det varit min vän så hade det här varit en avslutad vän. 

En annan sak när det kommer till internet eftersom man (jag) försöker roa mig så gott jag kan här hemma mellan stickning och pussel eller rens av saker genom att läsa saker i olika grupper. Vad tror folk att de gör samhället för tjänst när de slidear in i kommentarfält och ska läxa upp folk?

T.ex jag är med i flera olika löpargrupper på Facebook. Då kan det vara någon som frågar om ett tips på en trailsko för den har tänkt att den ska springa ett specifikt lopp. Man blir lite taggad för jag vill också läsa tips om trailskor och jag vill också springa det där loppet en vacker dag. 

Då ska det självklart vara några som slidear in och ba: hallå man ska följa rekommendationerna och det är inte ok att springa lopp och du bor inte ens i närheten man ska inte åka tåg!!!!

Först och främst, alla lopp är inställda, för det andra det här loppet är nästa år i oktober och för det tredje vem tusan vet om personen ifråga ska ens springa nästa år utan kanske vill springa 2025? Personen frågade om tips om en SKO!!

Är folk riktigt igång så kommer det in en till dåre i samma kommentarsfält om trailskon som har läst en artikel om att det värsta man kan göra under pandemin är att vara ute och springa för då smittar man allt och alla som man råkar springa förbi. Jag hoppas den personen äter jord från jordgolvet i källaren den bor i alternativt spritar allt som den beställer hem för det kan ju eventuellt vara virus på mjölkpaket från mathem. En sko gott folk, en sko. 

I andra grupper som kretsar mer kring vandring, tält och friluftsliv är det samma sak i. Någon frågar om ett tresäsongstält för den vill åka till Grövelsjön/Jämtlandstriangeln/Abisko eller dylikt. Den får skit för att den ens tänker tanken om att köpa ett tält för man ska faktiskt inte resa nu och det är jättemycket Corona i Dalarna/Jämtland/Lappland nu osv. Välkommen hit senare Med vänlig hälsning InternetTomte. Här skulle jag vilja gå in och skriva ett tips om tältet ifråga men tomtarna som ska läxa upp folk som drömmer om tresäsongstält får hela min livslust att dala. 

Än en gång, tror inte att någon som vill ha ett tresäsongstält kommer dra till snön nu efter att den har postat sin fråga på Facebook och det förtäljer inte historien om och när den eventuellt tänker besöka något av dessa ställen. 

Eller andra som drömmer stort och vill åka utomlands och vill ha tips på vart man kan hjälpa till och rädda sköldpaddor eller något annat random. Jisses att du ens tänker att det finns andra länder det är som att be om att få en torped budad hem till din dörr. Man får icke fantisera om något som inte är avstånd, munskydd och total isolering. Jag får eksem i själen. 

Jag fantiserar om att trailskor, tält och sköldpaddefolk samlar sina andra kompisar som undrar random saker på internet och alla dessa åker på grovhångelsexturné genom Sverige. Allihopa bor tillsammans på alla stadshotell Svea rike har och så avslutas turnén med ett jävla stort jippo i Stockholm på Sergels torg i ett tresäsongstält. Skjut mig.

Jag kanske är egoistisk som vill ha fredade kommentarsfält för att jag ska kunna roa mig i min ensamhet men vad är poängen? Kan någon förklara? Tror man att det får någon effekt? Eller är det så att dessa uppläxare kanske mer får folk som sitter hemma för sig själva att vilja ta livet av sig?

Så nu har jag satt alla dessa grupper på mute ett tag. Istället hänger jag i olika Stick och virk-grupper. Där är det än så länge fritt från Corona-tomtar. Samt så har jag bett mina kompisar sluta berätta om vad deras kompisar  gör/säger för knäppa saker på några dagar så jag kan få andas lite. 

Jag förstår att det finns folk som inte bryr sig ett skvatt om att det pågår en pandemi och det är provocerande men någon jävla måtta får det vara. 

Slut på rant. 

P.s jag håller på riktigt på att bli knäpp snart.

vanliga kläder, konstiga hus och en helg

Helgerna går så fort när man inte gör något. Alla dagar glider in i varandra. För enda skillnaden den senaste tiden har varit att på helgen ringer min klocka en och en halv timme senare än vad den gör på vardagen. Dock ingen skillnad för jag kan inte sova oavsett helg eller vardag, förresten en skillnad är det: jag behöver inte gå upp om det är helg. 

Fredagen försvann i soffan med Chicago fire, glögg och en stickning. Lördagen startade exakt likadant: soffan, Chicago fire, stickning men denna gång kaffe. Sedan tog jag mig i kragen och gick ut och gick en mil i topparna som finns där jag bor. Lyssnade på poddar under tiden. Handlade mat, svor över folk i centrum som inte kan hålla avstånd och skrattade lite i hemlighet över att nya smittstället är nog i kön till att hämta ut paket. Helt sjukt vad mycket folk som köade. Kan inte alla skippa och konsumera denna jul? Måste folk ha julklappar om man inte ens får träffas? Behöver folk grejer? Jaja inte min huvudvärk. Vi ska inte ha några julklappar. Det var den bäst julklappen jag kunde få. För jul blir det på något sätt. Jag kommer fira med mamma och styvpappan. Brorsan och hans tjej sitter i karantän för de ska ju ha barn, så de får inte träffa någon. Mamma vägrade att jag skulle sitta själv under julen så det blir vi tre hemma hos dem. Om inte något konstigt händer. Jag försökte få det till att vi inte ens skulle ha julmat för jag ogillar julmat (äter inte kött eller så mycket mejeriprodukter) men där återstår det att se om mamma kan vara så pass wild n' crazy. Sedan blev det natt, a.k.a eftermiddag i december och kolsvart fast klockan bara var halv fyra. 

Avslutade lördagen på samma sätt som jag började den, minus kaffe. Och jag chattade med en kille på en dejtingapp som är en kompis kompis. Vi har garanterat setts på en blöt nyårsafton för sju eller åtta år sedan och troligtvis åkt på samma efterfest efter det. Sedan gick jag hem med en av hans kompisar och hade sex. Tider var det när man fick gå på fest, efterfest och ligga runt. 

Sedan blev det söndag och det var den bästa dagen på väldigt länge. Jag gick upp, åt frukost, stickade lite och kollade på ett avsnitt CF för att sedan göra mig i ordning!! Ordning som i att klä på mig vanliga uppstyrda kläder, sminka mig och bara vara som folk! Sedan kom min kompis som också fick C19 samtidigt som mig och hämtade mig i sin bil. Jag var lika taggad som om vi skulle varit på väg på en fyra månaders långresa men nu åkte vi till Gärdet och parkerade bilen. Mötte upp vår coronakompis som inte fick C19 konstaterad men borde definitivt ha haft/fått det med tanke på omständigheterna för en promenad i Norra Djurgårdstan. Vi promenerade runt och tittade på alla konstiga hus och innergårdar som finns där, vidare till Hjorthagen och de gamla kvarteren sedan ner till Gärdet och tillbaka där vi startade. Orimligt taggade var vi alla tre. Mycket bra söndag. Jag kände mig som en människa. Jag gillar att känna mig som en människa. 

Nästa helg ska jag busa lite. Min kompis kompis frågade om jag ville gå på en promenad i helgen som kommer och jag sa ja. Han är typ vuxen och jag kommer känna mig som ett förskolebarn men det blir kul. 

Hälsningar från hon som fyller 37 nästa år. 

lite mer livsgnista idag

Vaknade på en bättre sida idag. Ville inte dö längre. Jag vill fortfarande ha rätt till mitt eget liv och få bestämma vad jag vill göra. Om man inte kan leva i tvåsamhetsnormen så måste man få trumfa de saker som finns med just den normen. 

För att pigga upp mig lite gick jag runt bland villorna som finns här i närheten och tänkte att alla husägare verkar ha kukmätartävling med varandra och hittade på historier i mitt huvud vad som försiggick innan för väggarna på husen. 

hopplösheten

I natt föll hopplösheten över mig. Dumt att somna på soffan för att vakna mitt i natten och behöva göra sig iordning och vakna till när klockan är halv ett. Ännu dummare att sätta på en podd som får en att dras tillbaka i någon sorts självanklagelse och ångest, fast jag vet att det bara är hans ord som ekar dumt i huvudet. När hjärnan och hjärtat bråkar. Den ena som är logisk och den andra självanklagande. Podden handlade om exakt det jag upplevde där med honom. Oavsett vad som sades eller vem det var som gjorde något, landade och vreds sig allt till att det var jag som gjort fel. 

Jag sov oroligt hela natten och vaknade omsvept av någon sorts hopplöshet. Vad är meningen med det här? Det är över två veckor sedan jag ens träffade någon levande människa. Om man inte ska räkna att jag såg skymten av mina föräldrars huvuden som kikade upp från en våning under när de lämnade en kasse med mat här förra veckan. Jag har stått i fönstret och kikat ut på folk som går ute på gatan. Trånande efter att få vara någon annanstans än inom dessa väggar. För att inte förstärka känslan av att det enda logiska är att svälja 100 sömntabletter och dricka all sprit jag har hemma, så gick jag ut i morse och kastade mina sopor och sorterade plats/kartong/metall/glas. Jag ju varit hemma sju dagar plus varit symptomfri sex dagar efter de första sju, förutom luktsinnet som inte är helt hundra än. Är det det som är meningen med livet nu? Att få källsortera saker? Få gå utomhus för sig själv där man bor? 

På riktigt, det är inte värt det. 

Meningen är inte tvåsamhet eller barn heller. Det löser ingenting förutom att man inte skulle vara helt själv med sina tankar som studsar mellan väggarna just här och nu. Meningen med mitt liv är inte att sitta inlåst i en lägenhet där jag bor eller få ta sig runt i området jag bor i. Om jag inte kan få det ena så måste jag få använda livet till något som jag tycker är meningsfullt. Sedan om det är att bestiga berg, springa långt eller gå på klubb varje helg var väl strunt samma. Det går inte att leva inlåst helt med sig själv. Det är ett fängelse att inte ha tillgång till att socialisera med folk. 

Vad gör man när alla de överlevnadsstrategier man har när man mår dåligt helt plötsligt är förbjudna? Hur överlever man då?

Denna dag ett liv år 2020. 

Jag struntar om det blir jul och julfirande. Det enda jag önskar mig är att någon kunde lägga sin hand på min axel och jag skulle få gråta och prata tills det inte finns några tårar mer. 

Tur att det är en annan dag imorgon. 

en lockdown hemma är snart över

Jag fick det. Den där på C. Bekräftad och konstaterad. 

Det började med att jag började frysa sedan fick jag ont i kroppen. Ingen feber att tala om och den som inte ens enligt sjukvården skulle räknas som feber höll i sig en dag. Ont i kroppen som om jag skulle haft 40 graders feber men ingen feber har varit det som varit jobbigast. Sedan tappade jag allt luktsinne.

Om vi säger så här: jag är sjukt irriterad över att jag fick det fast jag sköter mig någorlunda. Har träffat två kompisar "inomhus" (a.k.a i en bil) annars har jag bara varit utomhus med folk. Så mycket fick man för det. Ok inte så att jag ska skita i några restriktioner för det nu men det känns som att det borde varit troligare när jag var tillsammans med den där killen som inte brydde sig ett skvatt om något och inte ens tvättade händerna. Det är som vanligt, alltings jävlighet slår till. 

Nu är jag bra. Känner dock ingen lukt eller jag kan förnimma lite svagt vissa saker. Typ att det luktar något i kaffeburken och inte bara ingenting. 

Kan också berätta att alla de jag träffat utomhus mår bra. De som fanns i bilen är vi två som fått det och den tredje mår bra. Den ska testa sig för antikroppar. 

Under tio dagar har jag inte gått utanför min dörr. Jag har öppnat den för att ta saker som lagts utanför. Man får vara glad för att det inte blev värre än så här. Jag har stickat som en galning och tittat på Chicago fire. Det har nästan blivit en till tröja på kuppen. Och så har jag jobbat eftersom det gick ju bra eftersom jag ändå arbetar hemifrån. 

Även om jag räknas till frisk nu ska jag vänta ytterligare någon/några dagar innan jag går ut. Då jag ska festa till det genom att gå ut och kasta mina sopor. Rafflande. Sedan ska jag börja springa igen. 

Livet hösten/vintern 2020: sticka springa sticka springa sticka springa och Chicago fire. 

promenader och bråk

Helgen bjöd på ett nytt naturreservat i lördags. Paradiset i Huddinge. Fint men det jämngråa vädret gör ju inte att saker och ting visar sig från sin bästa sida. Kul ändå att gå på skogsstigar och ta paus och äta matsäck. 

I söndags cyklade jag till Liljeholmskajen för att ta en promenad med mitt kärngäng. En av dem är jag uppriktigt oroad över. Hen mår inte bra. Precis som jag så är hen singel och har längtat efter ett förhållande sedan urminnes. Samtidigt som personen ifråga är väldigt social och brukar ha tusen järn i elden. Nu är det väl cirka noll järn. Så jag har snackat med lite folk om vad tusan man kan göra för att försöka få personen ifråga på fötter igen. På riktigt får jag hjärnblödning på folk som klämmer ur sig: ni kan väl ha en digital aw!, alltså alla måste dra sitt strå till stacken och hålla distans. Jag är orolig för att min kompis kommer ta livet av sig/supa ner sig eller något annat dumt och du föreslår digital-aw. Ok tack det var det sämsta tipset någonsin. Men tack ändå eller förresten du kanske kan låna ut din partner så kan jag få ge den i present till min kompis sedan kan du sitta för dig själv i ett år och se om du tycker att det är kul att någon föreslår digital-aw hösten 2021. Jag får fundera vidare själv. 

Efter den promenaden så cyklade jag vidare för att träffa Eve. Hon som också har haft ihop det med mitt ex om än för hundra år sedan och en grej förra året. Det var bra och nyttigt att träffa henne. Hon var ledsen för att hon inte fick reda på det tidigare och hade kunnat varna mer. Om hon hade kunnat så hade hon nog velat ta tag i mig och ruskat om mig. DET ÄR INTE DITT FEL, sa hon ungefär 25 gånger på en halvtimme. Man blir charmad sedan är man inne i en jävla bubbla med någon som beter sig som ett as för att senare vara snäll men allt som blir fel är ens eget fel och det är alltid synd om honom. Tur att du är ute ur bubblan och att han inte blev pappa till ditt barn. Du hade aldrig blivit fri och vem tusan vet vad han hade gjort mot barnet avslutade hon med innan vi sa hej då. Jag förstår att man verkligen inte förstår hur det kunde bli så här att jag kunde hamna där med kompisar som visste en del. En del pandemi där man inte ses, en del att de trodde att det han kanske ändå hade kommit längre i utvecklingen, en del att jag var fast och trodde att det var jag som var det stora problemet och vågade inte prata med någon om det. Vi får se det kanske kommer en längre utläggning senare. Jag var i alla fall väldans glad över den där promenaden med henne. 

Annars så har jag blivit ovän med en av mina pandemikompisar. För jag blev trött på pekfingrande kring vad andra gör och inte gör. För den personen gör själv inte som den tycker att andra ska göra. Så då sa jag det, att den inte lever efter sina egna ord och då ska man va tyst. Det var inte poppis, men man kan inte alltid vara poppis. 

Vilket content det här är! Varsågoda till mina tråkiga tankar.

det som jag inte vågar prata om

Det är fredag. Det har regnat nästan hela dagen. Jag vet för jag var ute vid klockan sju och gick en långpromenad som jag gör varje morgon. Sedan har jag suttit hela förmiddagen och sett regnet trilla ner genom fönstret medan möten avlöser varandra på datorn. Vid lunch var jag ute igen och gick. Kom hem som en dränkt katt. 

Vid fyra tiden på eftermiddagen ringer mamma. Hon undrar hur det är med mig. Jag märker att hon tycker att det är jobbigt att vi lever i den tid vi lever och att hon har en dotter som sitter hemma för sig själv. Hon berättar att brorsan och hans tjej var på besök igår. Ursäktar sig och säger att hon tänker att det är bäst att vi inte träffas. För hans tjej är gravid. Det vore dåligt om hon skulle bli sjuk. Jag säger att jag helt och hållet förstår, ingen fara alls. Mamma är snabb på att säga att jag alltid är välkommen hem men kanske inte samtidigt. Jag hinner tänka att det spelar ju ingen roll att jag inte träffar dem face to face om de är rädda att bli smittade av något om jag ändå skulle hänga med mamma och styvpappan en annan dag. Orkar inte gå in på den diskussionen. Säger istället att jag måste erkänna en sak. Det tar verkligen emot men sedan säger jag det rakt ut till henne: jag tycker att det är så jävla jobbigt att hon är gravid så det är skönt att det är pandemi och att man inte ska träffa folk för jag pallar inte just nu. Mamma säger att hon verkligen förstår mig. Att det är en sorg jag måste gå igenom och att får jag finnas där för brorsan och hans tjej om en stund eller om ett tag. Mamma pratar vidare om att hon förstår hela grejen att sitta och vara ledsen för något som man inte kan göra något åt. Man kan inte ens gå ut för att förringa tankarna med sus och dus i natten. 

Mamma berättade för mig efter att jag hade varit på SÖS för sista gången att hon fick ett missfall långt innan jag var påtänkt. Att det är en sorg man måste ta sig igenom. Jag ringde och pratade med mamma i somras eftersom jag hade panik över allt. Jag hade ingen att prata med. Han ville inte prata. Bara några enstaka vänner visste om det. Mamma fick mig gråtandes i luren där jag sa att jag var gravid i vecka 8 och visste varken ut eller in. Att det inte var bra med förhållandet. Då sa hon att hon kunde inte säga något om vad hon tyckte att jag skulle göra men att de alltid alltid skulle finnas där oavsett beslut och att om jag bestämde mig för att behålla så skulle ju brorsan få barn bara ett par månader innan så jag skulle ju kunna ha sällskap. Nu har jag lärt mig att det är livsfarligt att tänka en sekund längre än till där man är just för stunden. 

För då hamnar man där jag är. Att man verkligen inte vill träffa sin lillebror och hans tjej för att de ska ha barn om någon månad eller två. Att det är skönt med pandemi så man slipper. 

Jag måste jobba med det här. För jag älskar min brorsa över allt annat och vill vara pepp och glad för hans skull. 

Var beredda på galenskaper

Alltså det känns som att ni ska vara beredda på insnöade tankar och att jag kommer bli galen till slut av att hänga hemma för mig själv. Hejochvälkommentillcoronadagboken! Igår fixade jag inte att stirra in i väggarna här en kväll till så jag cyklade in till sjöstan för att knata upp och ner för Hammarbybacken några gånger med några andra dårar (med avstånd så klart om någon blev orolig) samt lyssna på lite snack om bergsbestigning. Jag hade alldeles för lite kläder på mig så jag frös som en liten lort och var tvungen att gå/springa före de andra för att hålla värmen så det var väl extra bra i distanseringssynpunkt alla gånger. 

Träningen känns så tråkig nu. Jag har sagt upp mitt gymkort för man får inte gå dit och det känns som att jag inte kommer orka/kunna ta mig in till stan för att träna med träningsgänget heller när man inte får åka kollektivt. Och där kan till och med jag fundera på om det är bra eller inte, även om jag tror att utomhusträning är bra i överlag och kanske inte det dummaste man kan hålla på med just nu. 

Hepp! Det är nu pannbenet måste fram. 

Äsch det jag ville säga var att ha i åtanke att jag ibland kanske inte alltid har förmågan till att ha två tankar i huvudet för man blir lite insnöad när man sitter själv. Vilket i och för sig många verkar ha svårt för just nu. Hålla två tankar i huvudet alltså. 

kroppen

Kroppen är inte tillbaka till det den var innan missfallet. Mensen som alltid varit on time fungerar inte nu som den gjorde innan. Jag har en huggande smärta i höger sida vid äggstocken. Kan på riktigt hata hur lätt män kommer undan med saker. In, ut och sprut. Sedan behöver de inte ta några som helst konsekvenser kroppsligt. 

Om vi pratar om kroppen så har mitt bakhuvud domnat på höger sidan. Det har varit så i över två veckor. Ganska obehagligt att inte ha någon känsel i huvudet. Höger armen kan jag inte lyfta heller utan att det gör ont. Problemet med mitt vänstra ben är tillbaka. 

Jag har lovat att jag ska gå till läkare om domningarna i huvudet går ner i ansiktet. Innan dess är det väl bäst att hålla sig hemma. Kan ju springa i alla fall. Någon kompis sa att det kanske var en hjärnblödning. 

Jag tror att det är för att jag egentligen inte mår något bra och det blir inte bättre av att sitta för sig själv och att det inte finns någon som helst närhet alls i mitt liv just nu. 

vad jag är tacksam för

Jag är tacksam för att dessa ytterligare restriktioner inte kom någonstans där i september. På riktigt vet jag inte om jag hade överlevt att sitta hemma själv större delen av tiden. Jag var hemma hos min kollega varje vardag förutom de en till två dagarna varje vecka vi skulle vara på plats på jobbet. För det gick inte att vara hemma själv då. 

Jag kan inte ens om jag tar i komma ihåg att jag mått så dåligt som jag gjorde där i september/början av oktober. En kropp som var helt ur balans med hormoner, ett hjärta som gått sönder av ett missfall och en hjärna som var så sabbad av den där killen. Jag satt och skrek in i en kudde en hel dag då min kollega var ledig. Klättrade på väggarna här hemma och all viljestyrka gick åt för att inte göra dåliga saker. Så jävla upfuckad. 

Nu är jag ok. Det är inte bra men ok. För något är förstört i mitt huvud efter det här förhållandet så jag jobbar på att bli mig själv igen. En vän till mig sa i helgen att det var första gången hon hörde mig skratta sedan i våras. Det säger något. Jag känner mest att det är skönt att det börjar synas i mina ögon att jag är inte är olycklig. Man ser det så tydligt på foton. 

Pandemivännerna är återförenade igen. Det kommer inte gå att inte träffa någon alls. Jag vet inte om jag ska be om ursäkt eller säga att jag skiter i om du tycker något annat. Det går inte. Vi har i alla fall börjat med våra vandringar igen. Tur att en av dem har bil. Så vi åker till något naturreservat och går någon mil, äter matsäck och snackar skit. Det blir lördags eller söndagsutflykter så länge vädret tillåter. Vad vi gör sedan när vintern kommer vågar jag inte ens tänka på. Det är skönt att veta att man får träffa någon en dag i veckan i alla fall. 

Vi pratade en del om hur det lätt det är för folk som har en partner/familj/inneboende att tycka saker kring att följa restriktioner. Jag har ju varit på båda sidor under det här halvåret. Det jag kan säga är att oavsett om det inte var bra att sitta med någon som det var bra med ena dagen medan nästa så var det silent treatment så hade man ändå sällskap även om det inte var ett bra sällskap alla dagar. Det är lättare när man inte är själv. Någonstans tror jag att man glömmer bort det när man sitter där med fredagsmystacosen upp i röven med hela familjen eller sin partner. För det gjorde jag. 

Det värsta är att livet sätts på paus på ett annat sätt när man är singel. Hela vetskapen att jag vill jag ha barn är ju inte den roligaste när jag vet att man inte ska gå ut och träffa folk. Detta skulle lika gärna kunna hålla på tills det är för sent för min del. Nej nu måste jag tänka positivt. Det blir bra. 

elda under restriktionerna

Då var vi tillbaka där igen. Två läger. De som skiter fullständigt i allt som har med pandemin att göra och de som går ut med att alla som ens tittar utanför sin egen ytterdörr ska dödas och sättas upp på en skampåle.

Vet ni, det finns ett helvete för er alla. 

en helg

Fixat i lägenheten. Plockat och rensat. Ibland känns det som att jag håller på att rensa bort mig själv eller det som har varit. Sparar allt på den interna hårddisken i huvudet, resten åker till grovsoprummet eller i soppåsen. 

Under lördagen tar jag en promenad till andra sidan centrum där jag bor. För A som besteg Sveriges alla högsta toppar i sommar, bor där på andra sidan och han hörde av sig och frågade om jag ville kika på hans skåpbil som han gör om till ett portabelt hem. Så klart jag ville det för att lämna lägenheten ett tag. Vi hänger en timme på en parkering och kikar på diverse lösningar för att få upp ett bord av en skiva som också utgör en del av plattan till sängen. Det var kul men jag blev helt genomfrusen efter den där timmen så jag vandrar tillbaka hem. Tittar på en serie hela kvällen och tänker att nu är livet så här. Varken fel eller rätt men fan världen det är inte kul. Jag brukar vandra på skogskyrkogården med sällskap och kolla på alla tända ljus den här tiden. 

Hela söndagen går åt till att fortsätta rensa saker, bära ner två kartonger till källaren, en liten soffa och allmänt fix och städ. När det blir kväll så ser mitt hem ut som en lägenhetsannons på hemnet minus att allt är i svartvittgråskala med mässinginslag. 

Jag är nöjd. På torsdag kommer en fotograf. Sedan är min lägenhet en annons så fort jag säger till. 

Jag är krossad men jag kan inte gråta

 Det är konstigt hur man kan må. Jag har varit som sten. Kompisar som petar en på armen och frågar hur det är, varför jag inte gråter och att de inte känner igen mig. Jag som alltid faller platt i en pöl men sedan upp som en sol. Något ruckades på riktigt med det här. Tilliten till folk. Även om jag fortfarande tror på folk och jag tror att de flesta vill en väl. Jag har inget val. Om inte annat för att han i stolen mitt emot alltid trodde mig och på mig.

Jag har gråtit på ett kafé med E när jag träffade honom efter uppbrottet. Han hade tårar i ögonen också. Min snubbigaste killkompis som drämde näven i bordet och sa att han var så jävla besviken på honom och man gör inte så emot en tjej som precis mist ett barn. Då kan man inte ha egen tid och man kan inte göra något annat än bara finnas där. 

Jag har gråtit när Emma sprang efter mig vid Gullmars och sa hej. Den kramen som hon frågade om hon fick ge mig där och då, den första kramen jag har fått av någon på så länge eftersom vi lever mitt i en pandemi. Jag kommer på riktigt minnas på min dödsbädd att hon kramade mig i en tid när inga kramar var ok men kanske behövdes som mest. Fan Emma. Du är min hjältinna. 

Annars har jag bara gråtit för mig själv. Hemma. På promenad. Alltid själv. Tårarna har funnits där men de har aldrig runnit över kanten. 

Jag ser allas oroliga blickar. Jag klarar mig. Det blir inget av att hoppa från balkonger eller den närmaste bro. 

Det har varit fem veckor av en karusell inombords. Vad är vad. Vad är det jag sörjer? Jag sörjer nog mest att jag bestämde mig för något stort och sedan blev det inget. Det där med barn är och har alltid varit en stor fråga och nu vet jag. Nu ska jag bara lära mig att leva som 36-åring med att jag nog faktiskt vill ha barn men om det inte blir så blir det bra ändå. 

Kan ändå säga att det var lättare att ta på hela den här barngrejen i april i år när jag inte visste något annat. 

Just nu måste jag komma ur min egen bubbla. För jag är som sten och vill bara stänga in mig ibland. 

drama?

Varför känns det alltid som att det är så mycket drama, vad gör jag eller är det jag som skapar dramat? Det kanske är helt överdrivet att tänka att jag måste stänga ner den andra bloggen. Han har säkert bättre saker för sig. 

Nej tänk nu att det är för att du ska kunna skriva i lugn och ro. Tänk på dig själv. 

I en bil

 Jag har varit uppe i Dalarna och sagt hej till mormor och morfar. Snart lär de väl låsa in oss stockholmare igen så det var skönt att hinna få säga hej innan dess. De är ju för gulliga. Morfar med iPaden i högsta hugg och mormor som alltid frågar varför jag har gjort slut med än den ena än med den andra killen. 

Jag har funderat ut en plan för att avsluta min förra berättelse. Det gör ont i själen att avsluta men det är dags nu. 

ska jag flytta?

Jag har fått för mig att jag ska sälja min lägenhet. Från ena dagen eller veckan till att ha bokat in mäklare och springa på visningar. 

Ingen kan anklaga mig för att vara trög när jag väl har fått för mig något. Då är jag som i mitt esse. Kämpa mot något. Stress, ovisshet och jag vet inte vad. 

tid kommer

Du far in i mitt liv en sommardag. Mörkt hår. Pratar med dialekt.

Du har en ring på ditt finger där det är ingraverat: Tid kommer

Jag frågar vad som menas med det. 
Tid kommer alltid för något, oavsett vad och det är fint svarar du.