söndag 29 november 2020

en lockdown hemma är snart över

Jag fick det. Den där på C. Bekräftad och konstaterad. 

Det började med att jag började frysa sedan fick jag ont i kroppen. Ingen feber att tala om och den som inte ens enligt sjukvården skulle räknas som feber höll i sig en dag. Ont i kroppen som om jag skulle haft 40 graders feber men ingen feber har varit det som varit jobbigast. Sedan tappade jag allt luktsinne.

Om vi säger så här: jag är sjukt irriterad över att jag fick det fast jag sköter mig någorlunda. Har träffat två kompisar "inomhus" (a.k.a i en bil) annars har jag bara varit utomhus med folk. Så mycket fick man för det. Ok inte så att jag ska skita i några restriktioner för det nu men det känns som att det borde varit troligare när jag var tillsammans med den där killen som inte brydde sig ett skvatt om något och inte ens tvättade händerna. Det är som vanligt, alltings jävlighet slår till. 

Nu är jag bra. Känner dock ingen lukt eller jag kan förnimma lite svagt vissa saker. Typ att det luktar något i kaffeburken och inte bara ingenting. 

Kan också berätta att alla de jag träffat utomhus mår bra. De som fanns i bilen är vi två som fått det och den tredje mår bra. Den ska testa sig för antikroppar. 

Under tio dagar har jag inte gått utanför min dörr. Jag har öppnat den för att ta saker som lagts utanför. Man får vara glad för att det inte blev värre än så här. Jag har stickat som en galning och tittat på Chicago fire. Det har nästan blivit en till tröja på kuppen. Och så har jag jobbat eftersom det gick ju bra eftersom jag ändå arbetar hemifrån. 

Även om jag räknas till frisk nu ska jag vänta ytterligare någon/några dagar innan jag går ut. Då jag ska festa till det genom att gå ut och kasta mina sopor. Rafflande. Sedan ska jag börja springa igen. 

Livet hösten/vintern 2020: sticka springa sticka springa sticka springa och Chicago fire. 




onsdag 18 november 2020

promenader och bråk

Helgen bjöd på ett nytt naturreservat i lördags. Paradiset i Huddinge. Fint men det jämngråa vädret gör ju inte att saker och ting visar sig från sin bästa sida. Kul ändå att gå på skogsstigar och ta paus och äta matsäck. 

I söndags cyklade jag till Liljeholmskajen för att ta en promenad med mitt kärngäng. En av dem är jag uppriktigt oroad över. Hen mår inte bra. Precis som jag så är hen singel och har längtat efter ett förhållande sedan urminnes. Samtidigt som personen ifråga är väldigt social och brukar ha tusen järn i elden. Nu är det väl cirka noll järn. Så jag har snackat med lite folk om vad tusan man kan göra för att försöka få personen ifråga på fötter igen. På riktigt får jag hjärnblödning på folk som klämmer ur sig: ni kan väl ha en digital aw!, alltså alla måste dra sitt strå till stacken och hålla distans. Jag är orolig för att min kompis kommer ta livet av sig/supa ner sig eller något annat dumt och du föreslår digital-aw. Ok tack det var det sämsta tipset någonsin. Men tack ändå eller förresten du kanske kan låna ut din partner så kan jag få ge den i present till min kompis sedan kan du sitta för dig själv i ett år och se om du tycker att det är kul att någon föreslår digital-aw hösten 2021. Jag får fundera vidare själv. 

Efter den promenaden så cyklade jag vidare för att träffa Eve. Hon som också har haft ihop det med mitt ex om än för hundra år sedan och en grej förra året. Det var bra och nyttigt att träffa henne. Hon var ledsen för att hon inte fick reda på det tidigare och hade kunnat varna mer. Om hon hade kunnat så hade hon nog velat ta tag i mig och ruskat om mig. DET ÄR INTE DITT FEL, sa hon ungefär 25 gånger på en halvtimme. Man blir charmad sedan är man inne i en jävla bubbla med någon som beter sig som ett as för att senare vara snäll men allt som blir fel är ens eget fel och det är alltid synd om honom. Tur att du är ute ur bubblan och att han inte blev pappa till ditt barn. Du hade aldrig blivit fri och vem tusan vet vad han hade gjort mot barnet avslutade hon med innan vi sa hej då. Jag förstår att man verkligen inte förstår hur det kunde bli så här att jag kunde hamna där med kompisar som visste en del. En del pandemi där man inte ses, en del att de trodde att det han kanske ändå hade kommit längre i utvecklingen, en del att jag var fast och trodde att det var jag som var det stora problemet och vågade inte prata med någon om det. Vi får se det kanske kommer en längre utläggning senare. Jag var i alla fall väldans glad över den där promenaden med henne. 

Annars så har jag blivit ovän med en av mina pandemikompisar. För jag blev trött på pekfingrande kring vad andra gör och inte gör. För den personen gör själv inte som den tycker att andra ska göra. Så då sa jag det, att den inte lever efter sina egna ord och då ska man va tyst. Det var inte poppis, men man kan inte alltid vara poppis. 

Vilket content det här är! Varsågoda till mina tråkiga tankar.


fredag 13 november 2020

det som jag inte vågar prata om

Det är fredag. Det har regnat nästan hela dagen. Jag vet för jag var ute vid klockan sju och gick en långpromenad som jag gör varje morgon. Sedan har jag suttit hela förmiddagen och sett regnet trilla ner genom fönstret medan möten avlöser varandra på datorn. Vid lunch var jag ute igen och gick. Kom hem som en dränkt katt. 

Vid fyra tiden på eftermiddagen ringer mamma. Hon undrar hur det är med mig. Jag märker att hon tycker att det är jobbigt att vi lever i den tid vi lever och att hon har en dotter som sitter hemma för sig själv. Hon berättar att brorsan och hans tjej var på besök igår. Ursäktar sig och säger att hon tänker att det är bäst att vi inte träffas. För hans tjej är gravid. Det vore dåligt om hon skulle bli sjuk. Jag säger att jag helt och hållet förstår, ingen fara alls. Mamma är snabb på att säga att jag alltid är välkommen hem men kanske inte samtidigt. Jag hinner tänka att det spelar ju ingen roll att jag inte träffar dem face to face om de är rädda att bli smittade av något om jag ändå skulle hänga med mamma och styvpappan en annan dag. Orkar inte gå in på den diskussionen. Säger istället att jag måste erkänna en sak. Det tar verkligen emot men sedan säger jag det rakt ut till henne: jag tycker att det är så jävla jobbigt att hon är gravid så det är skönt att det är pandemi och att man inte ska träffa folk för jag pallar inte just nu. Mamma säger att hon verkligen förstår mig. Att det är en sorg jag måste gå igenom och att får jag finnas där för brorsan och hans tjej om en stund eller om ett tag. Mamma pratar vidare om att hon förstår hela grejen att sitta och vara ledsen för något som man inte kan göra något åt. Man kan inte ens gå ut för att förringa tankarna med sus och dus i natten. 

Mamma berättade för mig efter att jag hade varit på SÖS för sista gången att hon fick ett missfall långt innan jag var påtänkt. Att det är en sorg man måste ta sig igenom. Jag ringde och pratade med mamma i somras eftersom jag hade panik över allt. Jag hade ingen att prata med. Han ville inte prata. Bara några enstaka vänner visste om det. Mamma fick mig gråtandes i luren där jag sa att jag var gravid i vecka 8 och visste varken ut eller in. Att det inte var bra med förhållandet. Då sa hon att hon kunde inte säga något om vad hon tyckte att jag skulle göra men att de alltid alltid skulle finnas där oavsett beslut och att om jag bestämde mig för att behålla så skulle ju brorsan få barn bara ett par månader innan så jag skulle ju kunna ha sällskap. Nu har jag lärt mig att det är livsfarligt att tänka en sekund längre än till där man är just för stunden. 

För då hamnar man där jag är. Att man verkligen inte vill träffa sin lillebror och hans tjej för att de ska ha barn om någon månad eller två. Att det är skönt med pandemi så man slipper. 

Jag måste jobba med det här. För jag älskar min brorsa över allt annat och vill vara pepp och glad för hans skull. 

torsdag 12 november 2020

Var beredda på galenskaper

Alltså det känns som att ni ska vara beredda på insnöade tankar och att jag kommer bli galen till slut av att hänga hemma för mig själv. Hejochvälkommentillcoronadagboken! Igår fixade jag inte att stirra in i väggarna här en kväll till så jag cyklade in till sjöstan för att knata upp och ner för Hammarbybacken några gånger med några andra dårar (med avstånd så klart om någon blev orolig) samt lyssna på lite snack om bergsbestigning. Jag hade alldeles för lite kläder på mig så jag frös som en liten lort och var tvungen att gå/springa före de andra för att hålla värmen så det var väl extra bra i distanseringssynpunkt alla gånger. 

Träningen känns så tråkig nu. Jag har sagt upp mitt gymkort för man får inte gå dit och det känns som att jag inte kommer orka/kunna ta mig in till stan för att träna med träningsgänget heller när man inte får åka kollektivt. Och där kan till och med jag fundera på om det är bra eller inte, även om jag tror att utomhusträning är bra i överlag och kanske inte det dummaste man kan hålla på med just nu. 

Hepp! Det är nu pannbenet måste fram. 

Äsch det jag ville säga var att ha i åtanke att jag ibland kanske inte alltid har förmågan till att ha två tankar i huvudet för man blir lite insnöad när man sitter själv. Vilket i och för sig många verkar ha svårt för just nu. Hålla två tankar i huvudet alltså. 

tisdag 10 november 2020

kroppen

Kroppen är inte tillbaka till det den var innan missfallet. Mensen som alltid varit on time fungerar inte nu som den gjorde innan. Jag har en huggande smärta i höger sida vid äggstocken. Kan på riktigt hata hur lätt män kommer undan med saker. In, ut och sprut. Sedan behöver de inte ta några som helst konsekvenser kroppsligt. 

Om vi pratar om kroppen så har mitt bakhuvud domnat på höger sidan. Det har varit så i över två veckor. Ganska obehagligt att inte ha någon känsel i huvudet. Höger armen kan jag inte lyfta heller utan att det gör ont. Problemet med mitt vänstra ben är tillbaka. 

Jag har lovat att jag ska gå till läkare om domningarna i huvudet går ner i ansiktet. Innan dess är det väl bäst att hålla sig hemma. Kan ju springa i alla fall. Någon kompis sa att det kanske var en hjärnblödning. 

Jag tror att det är för att jag egentligen inte mår något bra och det blir inte bättre av att sitta för sig själv och att det inte finns någon som helst närhet alls i mitt liv just nu. 

måndag 9 november 2020

vad jag är tacksam för

Jag är tacksam för att dessa ytterligare restriktioner inte kom någonstans där i september. På riktigt vet jag inte om jag hade överlevt att sitta hemma själv större delen av tiden. Jag var hemma hos min kollega varje vardag förutom de en till två dagarna varje vecka vi skulle vara på plats på jobbet. För det gick inte att vara hemma själv då. 

Jag kan inte ens om jag tar i komma ihåg att jag mått så dåligt som jag gjorde där i september/början av oktober. En kropp som var helt ur balans med hormoner, ett hjärta som gått sönder av ett missfall och en hjärna som var så sabbad av den där killen. Jag satt och skrek in i en kudde en hel dag då min kollega var ledig. Klättrade på väggarna här hemma och all viljestyrka gick åt för att inte göra dåliga saker. Så jävla upfuckad. 

Nu är jag ok. Det är inte bra men ok. För något är förstört i mitt huvud efter det här förhållandet så jag jobbar på att bli mig själv igen. En vän till mig sa i helgen att det var första gången hon hörde mig skratta sedan i våras. Det säger något. Jag känner mest att det är skönt att det börjar synas i mina ögon att jag är inte är olycklig. Man ser det så tydligt på foton. 

Pandemivännerna är återförenade igen. Det kommer inte gå att inte träffa någon alls. Jag vet inte om jag ska be om ursäkt eller säga att jag skiter i om du tycker något annat. Det går inte. Vi har i alla fall börjat med våra vandringar igen. Tur att en av dem har bil. Så vi åker till något naturreservat och går någon mil, äter matsäck och snackar skit. Det blir lördags eller söndagsutflykter så länge vädret tillåter. Vad vi gör sedan när vintern kommer vågar jag inte ens tänka på. Det är skönt att veta att man får träffa någon en dag i veckan i alla fall. 

Vi pratade en del om hur det lätt det är för folk som har en partner/familj/inneboende att tycka saker kring att följa restriktioner. Jag har ju varit på båda sidor under det här halvåret. Det jag kan säga är att oavsett om det inte var bra att sitta med någon som det var bra med ena dagen medan nästa så var det silent treatment så hade man ändå sällskap även om det inte var ett bra sällskap alla dagar. Det är lättare när man inte är själv. Någonstans tror jag att man glömmer bort det när man sitter där med fredagsmystacosen upp i röven med hela familjen eller sin partner. För det gjorde jag. 

Det värsta är att livet sätts på paus på ett annat sätt när man är singel. Hela vetskapen att jag vill jag ha barn är ju inte den roligaste när jag vet att man inte ska gå ut och träffa folk. Detta skulle lika gärna kunna hålla på tills det är för sent för min del. Nej nu måste jag tänka positivt. Det blir bra. 

tisdag 3 november 2020

elda under restriktionerna

Då var vi tillbaka där igen. Två läger. De som skiter fullständigt i allt som har med pandemin att göra och de som går ut med att alla som ens tittar utanför sin egen ytterdörr ska dödas och sättas upp på en skampåle.

Vet ni, det finns ett helvete för er alla. 

måndag 2 november 2020

en helg

Fixat i lägenheten. Plockat och rensat. Ibland känns det som att jag håller på att rensa bort mig själv eller det som har varit. Sparar allt på den interna hårddisken i huvudet, resten åker till grovsoprummet eller i soppåsen. 

Under lördagen tar jag en promenad till andra sidan centrum där jag bor. För A som besteg Sveriges alla högsta toppar i sommar, bor där på andra sidan och han hörde av sig och frågade om jag ville kika på hans skåpbil som han gör om till ett portabelt hem. Så klart jag ville det för att lämna lägenheten ett tag. Vi hänger en timme på en parkering och kikar på diverse lösningar för att få upp ett bord av en skiva som också utgör en del av plattan till sängen. Det var kul men jag blev helt genomfrusen efter den där timmen så jag vandrar tillbaka hem. Tittar på en serie hela kvällen och tänker att nu är livet så här. Varken fel eller rätt men fan världen det är inte kul. Jag brukar vandra på skogskyrkogården med sällskap och kolla på alla tända ljus den här tiden. 

Hela söndagen går åt till att fortsätta rensa saker, bära ner två kartonger till källaren, en liten soffa och allmänt fix och städ. När det blir kväll så ser mitt hem ut som en lägenhetsannons på hemnet minus att allt är i svartvittgråskala med mässinginslag. 

Jag är nöjd. På torsdag kommer en fotograf. Sedan är min lägenhet en annons så fort jag säger till. 


Hej, hur är läget?

  Var börjar man någonstans när det har gått nästan nio månader och man har varit med om det största i livet? Jag har blivit mamma till en u...