Jag är tacksam för att dessa ytterligare restriktioner inte kom någonstans där i september. På riktigt vet jag inte om jag hade överlevt att sitta hemma själv större delen av tiden. Jag var hemma hos min kollega varje vardag förutom de en till två dagarna varje vecka vi skulle vara på plats på jobbet. För det gick inte att vara hemma själv då.
Jag kan inte ens om jag tar i komma ihåg att jag mått så dåligt som jag gjorde där i september/början av oktober. En kropp som var helt ur balans med hormoner, ett hjärta som gått sönder av ett missfall och en hjärna som var så sabbad av den där killen. Jag satt och skrek in i en kudde en hel dag då min kollega var ledig. Klättrade på väggarna här hemma och all viljestyrka gick åt för att inte göra dåliga saker. Så jävla upfuckad.
Nu är jag ok. Det är inte bra men ok. För något är förstört i mitt huvud efter det här förhållandet så jag jobbar på att bli mig själv igen. En vän till mig sa i helgen att det var första gången hon hörde mig skratta sedan i våras. Det säger något. Jag känner mest att det är skönt att det börjar synas i mina ögon att jag är inte är olycklig. Man ser det så tydligt på foton.
Pandemivännerna är återförenade igen. Det kommer inte gå att inte träffa någon alls. Jag vet inte om jag ska be om ursäkt eller säga att jag skiter i om du tycker något annat. Det går inte. Vi har i alla fall börjat med våra vandringar igen. Tur att en av dem har bil. Så vi åker till något naturreservat och går någon mil, äter matsäck och snackar skit. Det blir lördags eller söndagsutflykter så länge vädret tillåter. Vad vi gör sedan när vintern kommer vågar jag inte ens tänka på. Det är skönt att veta att man får träffa någon en dag i veckan i alla fall.
Vi pratade en del om hur det lätt det är för folk som har en partner/familj/inneboende att tycka saker kring att följa restriktioner. Jag har ju varit på båda sidor under det här halvåret. Det jag kan säga är att oavsett om det inte var bra att sitta med någon som det var bra med ena dagen medan nästa så var det silent treatment så hade man ändå sällskap även om det inte var ett bra sällskap alla dagar. Det är lättare när man inte är själv. Någonstans tror jag att man glömmer bort det när man sitter där med fredagsmystacosen upp i röven med hela familjen eller sin partner. För det gjorde jag.
Det värsta är att livet sätts på paus på ett annat sätt när man är singel. Hela vetskapen att jag vill jag ha barn är ju inte den roligaste när jag vet att man inte ska gå ut och träffa folk. Detta skulle lika gärna kunna hålla på tills det är för sent för min del. Nej nu måste jag tänka positivt. Det blir bra.
Jag tänker mycket på er som lever ensamma. Jag tycker att ni ska utse någon eller några att ha som pandemipartner. Det kan ju inte vara farligare att du och en utsedd vän som också lever själv ses och sitter under en filt och ser en film, än att jag gör det med min partner? Kanske ska man hålla avstånd, ja, men varför får jag krama min sambo om inte du får krama din vän? Löfven sa ju det: utse en eller två. Så det tycker jag att du kan göra. Att åka och vandra i naturen med några få vänner känns ju också som rättså smittsäkert. Eller hur? Det är väl bara bilresan som är lite tajt där, men ja vad ska man göra när man bor i en storstad?
SvaraRaderaNär vintern kommer sätter ni på er varma kläder och ordentliga kängor. I ryggsäcken lägger ni sittunderlag och någon lätt fleecefilt, så är det bara att gå ut i naturen och hoppas att det inte regnar allt för mycket. Om inte annat så är det skönt att komma in igen!