tisdag 21 februari 2023

Mindre än tre veckor

 Tiden går så oändligt långsamt nu. Det är som att jag inte varit gravid innan utan blev det för en månad sedan och efter det har det bara gått utför. Alla diverse krämpor kom nu på slutet. Kan skratta åt mig själv att jag tyckte att det var lite jobbigt i höstas för att man hade en minimage och inte fick springa i berg. Nu lajvar jag pingvin på väg hem från jobbet. Gråter för att jag är så trött och törstig hela tiden. Kanske bra mentalt för mig att ta det lite piano. 

Pannbenet är det i alla fall inget fel på. Alla som är gravida på samma våningsplan på jobbet har gått hem men jag är kvar och alla frågar när jag ska gå hem. När ska man gå hem egentligen? Jag har varit så inställd på att gå hem när bebis kommer men nu börjar det kännas som att det kanske vore skönt att ha någon dag innan bebis kommer där jag bara kan glo på tv och chilla i soffan. Om inte annat för att jag inte kan sova på nätterna så det kanske vore skönt att sova på dagen om man kan det. Sedan har vi ju det där att den kan komma när som helst eller så dröjer det ännu några veckor. Vem vet. 

Alla grejer faller mer och mer på plats hemma. Tur att killen flyttade in innan bebis kom så vi kan vänja oss vid varandra innan vi ska lära känna en helt ny person. 

Några kompisar ordnade en babyshower till mig förra helgen trots att jag är motståndare till allt sådant men det var så jäkla gulligt med alla presenter och muffins och töntiga ballonger så jag ville gråta en skvätt. 

Det är mycket grejer jag skulle vilja ranta om när det kommer till hela gravidgrejen och vad folk säger åt en. Framför allt gällande vad det är för kön. Folk är helt tokiga i att få reda på det och det roliga är att det finns tydligen en hierarki i vad man får också. Så mycket knasiga kommentarer jag hört folk säga så man blir mörkrädd. 

Ikväll ska jag ut på middag med några kollegor och på söndag ska jag på kalas för min yngsta kompis. Sedan blir isolering från sociala saker. Ska bli skönt för jag vill egentligen bara vara hemma och inte göra något alls. 

fredag 6 januari 2023

Att outa om svartvita bilder

 Så jag blev gravid. Det var verkligen inte planerat. Jag hade precis avslutat det med en kille. Då fortsatte jag och en gammal fling att ses. Han ville att vi skulle försöka på riktigt den här gången. Jag tänkte mer att det är sommar och han är ett bra ligg. Några veckor senare närmare bestämt den 9 juli plussade jag. Känslostorm. Inte på samma sätt som förra gången utan den här gången var det som att jag visste att jag skulle behålla men fan hur ska vi få ihop det här?

Vi är som natt och dag. 


Jag hade bokat en löpresa så jag stack iväg på den två dagar efter att jag plussat. Där var jag tvungen att berätta för folk varför jag inte drack vin eftersom det var mina spring och dricka vin-kompisar jag åkte med. Sjukt tidigt att berätta för bekanta när det har gått 5 veckor. I efterhand hade jag kunnat skippa den resan. Jag blev magsjuk, fick covid och det var inte många mil jag hann springa. Dock hann jag klättra några via ferrator som gjorde en tacksam för att man överlevde dem. Den ångesten att ligga sjuk i Italien och tänka att det där lilla livet går sönder nu i min mage. 


Sommaren fortgick och det var ett stort velande på oss. Massa tjafs. Jag tittade efter blod varje gång jag hade varit på toaletten och kunde knappt tro att jag faktiskt var gravid eller att den skulle stanna. Jag var också så sjukt trött i somras så jag knappt visste vad jag hette. Om jag hade kunnat så hade jag sovit mig igenom semestern. Killen tryckte att jag var tråkig och kunde inte riktigt förstå varför jag var så trött. Det syntes ju ingenting på mig. Någonstans i slutet av sommaren började jag berätta för de allra närmsta eftersom det var svårt att ducka vin och öl på alla middagar även om jag kunde svänga ihop en vit lögn om att jag skulle ut och kuta dagen efter. 


Jag skrev in mig hos en barnmorska och satt och grät i en stol. Hon fick bli min terapeut. Som hon lyssnade och gav goda råd. För någonstans längst inne så visste jag att jag inte kunde göra abort. För helt ärligt sedan sommaren 2020 så har jag processat att det inte kommer bli några barn för min del. För jag visste inte om jag skulle kunna åka till Danmark själv. Inte än. Så sitta gravid men kanske inte med de bästa förutsättningarna eller göra abort. Valet var inte ens ett val. Jag vet att jag är en någorlunda uppstyrd person som har flera människor runt mig som kommer finnas där på ett eller annat sätt. Han kommer älska barnet och vill gärna ha barn men kanske inte har något större nätverk runt sig och en naivitet kring saker som får mig att explodera. 


När jag var i vecka 11 så berättade jag för min familj för jag kände att jag behövde stöd från de som är min stabila punkt. En kväll när jag, brorsan, mamman och styvpappan var ute och käkade så berättade jag. Jag tror aldrig jag har sett mamma så glad någonsin. Hon bokstavligt talat ställde sig upp och skrek rakt ut i restaurangen. Jag berättade om det svåra med killen och att vi är ju kanske inte den mest stabila paret på jorden. I kör sa väl hela familjen att de fanns där om det skiter sig. 


Så de där tolv veckorna gick. Vi cyklade till sös och gjorde kuben. Jag var helt förstörd innan för jag trodde inte att den skulle leva men den sprattla runt där inne i min mage. Efteråt stod jag och tokgrät vid cykelparkering utanför huvudentrén. Mellan alla tårar så sa jag till killen: oavsett vad som händer mellan oss så måste vi göra allt för att den där sprattlande lilla saken får det bra i livet. Det lovar jag sa han. Sedan drack vi alkoholfritt bubbel nere vid årstaviken och tittade på båtarna som åkte förbi samtidigt som ultraljudsbilderna låg i min väska. 


Bilderna på den finaste lilla sprattlande filuren jag har sett. 

Mindre än tre veckor

 Tiden går så oändligt långsamt nu. Det är som att jag inte varit gravid innan utan blev det för en månad sedan och efter det har det bara g...