tag:blogger.com,1999:blog-42215390293787871722024-02-20T23:52:46.724+01:00vid globen står tiden och väntar, tid kommer.tidkommerhttp://www.blogger.com/profile/10992824981276819161noreply@blogger.comBlogger68125tag:blogger.com,1999:blog-4221539029378787172.post-30931101639615891712023-12-16T10:04:00.000+01:002023-12-16T10:04:32.935+01:00Hej, hur är läget?<p> <span style="font-family: inherit;">Var börjar man någonstans när det har gått nästan nio månader och man har varit med om det största i livet? Jag har blivit mamma till en underbar liten son. Tio dagar för tidigt kom han. Jag hann arbeta in i kaklet kan man väl lätt säga. Ringde en kollega och sa att vattnet gått och att jag kanske inte kommer in på två-mötet men ska försöka, måste bara ringa förlossningen först. Trettio minuter senare hörde jag hur mötet startade i datorn som stod i köket men då var jag på toaletten och tog värkar. Jag fick en tid för att kolla hur allt såg ut klockan 1730 på SÖSs antenathalen. En evighet från halv två men allt går. M kom hem till slut efter en jävla sväng till affären för han trodde att det var lugnt. Jag tror vi sladda in med taxi vid kvart över fem. De på antenathalen tittade på mig och sa: du ska ju föda?!medan jag stod och tog värkar men de kastade in mig på någon brits i ett rum som de hade och första sköterskan utbrister att hon tror att jag är öppen 10 centimeter. Den andra springer iväg och ringer förlossningen. Det fanns plats som tur var. Jag är i efterhand tacksam för att vattnet gick den där torsdagen på eftermiddagen för hade det gått ett dygn senare så hade vi inte fått plats i Stockholm. </span></p><p><span style="font-family: inherit;">Väl uppe på förlossningen så konstaterade de att jag var öppen fem centimeter och inte tio. Det kändes som att de var rädda att jag skulle bli besviken men jag hade ställt mig in på att bara hänga på kroppen. För att det första hej hur är läget inte ska bli världens längsta så tar det nästan 24 timmar innan han är ute. Mer om det en annan gång. </span></p><p><span style="font-family: inherit;">Mer om att jag blev kvar på SÖS i åtta dagar för att jag blev sjuk, mer om att jag inte fick träffa min son det första dygnet för han låg på neo en annan gång. </span></p><p>Jag ville mest säga hej, hur är läget? Och jag har fått en ny liten bästa vän i min son. Han är alldeles underbar. </p>tidkommerhttp://www.blogger.com/profile/10992824981276819161noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-4221539029378787172.post-81483659247156419802023-02-21T15:19:00.000+01:002023-02-21T15:19:07.395+01:00Mindre än tre veckor<p> Tiden går så oändligt långsamt nu. Det är som att jag inte varit gravid innan utan blev det för en månad sedan och efter det har det bara gått utför. Alla diverse krämpor kom nu på slutet. Kan skratta åt mig själv att jag tyckte att det var lite jobbigt i höstas för att man hade en minimage och inte fick springa i berg. Nu lajvar jag pingvin på väg hem från jobbet. Gråter för att jag är så trött och törstig hela tiden. Kanske bra mentalt för mig att ta det lite piano. </p><p>Pannbenet är det i alla fall inget fel på. Alla som är gravida på samma våningsplan på jobbet har gått hem men jag är kvar och alla frågar när jag ska gå hem. När ska man gå hem egentligen? Jag har varit så inställd på att gå hem när bebis kommer men nu börjar det kännas som att det kanske vore skönt att ha någon dag innan bebis kommer där jag bara kan glo på tv och chilla i soffan. Om inte annat för att jag inte kan sova på nätterna så det kanske vore skönt att sova på dagen om man kan det. Sedan har vi ju det där att den kan komma när som helst eller så dröjer det ännu några veckor. Vem vet. </p><p>Alla grejer faller mer och mer på plats hemma. Tur att killen flyttade in innan bebis kom så vi kan vänja oss vid varandra innan vi ska lära känna en helt ny person. </p><p>Några kompisar ordnade en babyshower till mig förra helgen trots att jag är motståndare till allt sådant men det var så jäkla gulligt med alla presenter och muffins och töntiga ballonger så jag ville gråta en skvätt. </p><p>Det är mycket grejer jag skulle vilja ranta om när det kommer till hela gravidgrejen och vad folk säger åt en. Framför allt gällande vad det är för kön. Folk är helt tokiga i att få reda på det och det roliga är att det finns tydligen en hierarki i vad man får också. Så mycket knasiga kommentarer jag hört folk säga så man blir mörkrädd. </p><p>Ikväll ska jag ut på middag med några kollegor och på söndag ska jag på kalas för min yngsta kompis. Sedan blir isolering från sociala saker. Ska bli skönt för jag vill egentligen bara vara hemma och inte göra något alls. </p>tidkommerhttp://www.blogger.com/profile/10992824981276819161noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-4221539029378787172.post-7550091482156193232023-01-06T14:47:00.000+01:002023-01-06T14:47:31.557+01:00Att outa om svartvita bilder<p> <span style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-family: UICTFontTextStyleBody; font-size: 14px;">Så jag blev gravid. Det var verkligen inte planerat. Jag hade precis avslutat det med en kille. Då fortsatte jag och en gammal fling att ses. Han ville att vi skulle försöka på riktigt den här gången. Jag tänkte mer att det är sommar och han är ett bra ligg. Några veckor senare närmare bestämt den 9 juli plussade jag. Känslostorm. Inte på samma sätt som förra gången utan den här gången var det som att jag visste att jag skulle behålla men fan hur ska vi få ihop det här?</span></p><p class="p2" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px; font-stretch: normal; line-height: normal; margin: 0px; min-height: 19px;"><span style="font-family: UICTFontTextStyleBody;">Vi är som natt och dag.</span><span style="font-family: UICTFontTextStyleBody;"> </span><span class="s2" style="font-family: UICTFontTextStyleBody;"></span></p><p class="p2" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px; font-stretch: normal; line-height: normal; margin: 0px; min-height: 19px;"><span class="s2" style="font-family: UICTFontTextStyleBody;"></span><br /></p><p class="p3" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px; font-stretch: normal; line-height: normal; margin: 0px;"><span class="s2" style="font-family: UICTFontTextStyleBody;">Jag hade bokat en löpresa så jag stack iväg på den två dagar efter att jag plussat. Där var jag tvungen att berätta för folk varför jag inte drack vin eftersom det var mina spring och dricka vin-kompisar jag åkte med. Sjukt tidigt att berätta för bekanta när det har gått 5 veckor. I efterhand hade jag kunnat skippa den resan. Jag blev magsjuk, fick covid och det var inte många mil jag hann springa. Dock hann jag klättra några via ferrator som gjorde en tacksam för att man överlevde dem. Den ångesten att ligga sjuk i Italien och tänka att det där lilla livet går sönder nu i min mage. </span></p><p class="p2" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px; font-stretch: normal; line-height: normal; margin: 0px; min-height: 19px;"><span class="s2" style="font-family: UICTFontTextStyleBody;"></span><br /></p><p class="p3" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px; font-stretch: normal; line-height: normal; margin: 0px;"><span class="s2" style="font-family: UICTFontTextStyleBody;">Sommaren fortgick och det var ett stort velande på oss. Massa tjafs. Jag tittade efter blod varje gång jag hade varit på toaletten och kunde knappt tro att jag faktiskt var gravid eller att den skulle stanna. Jag var också så sjukt trött i somras så jag knappt visste vad jag hette. Om jag hade kunnat så hade jag sovit mig igenom semestern. Killen tryckte att jag var tråkig och kunde inte riktigt förstå varför jag var så trött. Det syntes ju ingenting på mig. Någonstans i slutet av sommaren började jag berätta för de allra närmsta eftersom det var svårt att ducka vin och öl på alla middagar även om jag kunde svänga ihop en vit lögn om att jag skulle ut och kuta dagen efter. </span></p><p class="p2" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px; font-stretch: normal; line-height: normal; margin: 0px; min-height: 19px;"><span class="s2" style="font-family: UICTFontTextStyleBody;"></span><br /></p><p class="p3" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px; font-stretch: normal; line-height: normal; margin: 0px;"><span class="s2" style="font-family: UICTFontTextStyleBody;">Jag skrev in mig hos en barnmorska och satt och grät i en stol. Hon fick bli min terapeut. Som hon lyssnade och gav goda råd. För någonstans längst inne så visste jag att jag inte kunde göra abort. För helt ärligt sedan sommaren 2020 så har jag processat att det inte kommer bli några barn för min del. För jag visste inte om jag skulle kunna åka till Danmark själv. Inte än. Så sitta gravid men kanske inte med de bästa förutsättningarna eller göra abort. Valet var inte ens ett val. Jag vet att jag är en någorlunda uppstyrd person som har flera människor runt mig som kommer finnas där på ett eller annat sätt. Han kommer älska barnet och vill gärna ha barn men kanske inte har något större nätverk runt sig och en naivitet kring saker som får mig att explodera. </span></p><p class="p2" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px; font-stretch: normal; line-height: normal; margin: 0px; min-height: 19px;"><span class="s2" style="font-family: UICTFontTextStyleBody;"></span><br /></p><p class="p3" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px; font-stretch: normal; line-height: normal; margin: 0px;"><span class="s2" style="font-family: UICTFontTextStyleBody;">När jag var i vecka 11 så berättade jag för min familj för jag kände att jag behövde stöd från de som är min stabila punkt. En kväll när jag, brorsan, mamman och styvpappan var ute och käkade så berättade jag. Jag tror aldrig jag har sett mamma så glad någonsin. Hon bokstavligt talat ställde sig upp och skrek rakt ut i restaurangen. Jag berättade om det svåra med killen och att vi är ju kanske inte den mest stabila paret på jorden. I kör sa väl hela familjen att de fanns där om det skiter sig. </span></p><p class="p2" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px; font-stretch: normal; line-height: normal; margin: 0px; min-height: 19px;"><span class="s2" style="font-family: UICTFontTextStyleBody;"></span><br /></p><p class="p3" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px; font-stretch: normal; line-height: normal; margin: 0px;"><span class="s2" style="font-family: UICTFontTextStyleBody;">Så de där tolv veckorna gick. Vi cyklade till sös och gjorde kuben. Jag var helt förstörd innan för jag trodde inte att den skulle leva men den sprattla runt där inne i min mage. Efteråt stod jag och tokgrät vid cykelparkering utanför huvudentrén. Mellan alla tårar så sa jag till killen: oavsett vad som händer mellan oss så måste vi göra allt för att den där sprattlande lilla saken får det bra i livet. Det lovar jag sa han. Sedan drack vi alkoholfritt bubbel nere vid årstaviken och tittade på båtarna som åkte förbi samtidigt som ultraljudsbilderna låg i min väska. </span></p><p class="p3" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px; font-stretch: normal; line-height: normal; margin: 0px;"><span class="s2" style="font-family: UICTFontTextStyleBody;"><br /></span></p><p class="p3" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px; font-stretch: normal; line-height: normal; margin: 0px;"><span style="font-family: UICTFontTextStyleBody;">Bilderna på den finaste lilla sprattlande filuren jag har sett. </span></p><p class="p2" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px; font-stretch: normal; line-height: normal; margin: 0px; min-height: 19px;"><span class="s2" style="font-family: UICTFontTextStyleBody;"></span></p><p class="p2" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px; font-stretch: normal; line-height: normal; margin: 0px; min-height: 19px;"><span class="s2" style="font-family: UICTFontTextStyleBody;"></span></p>tidkommerhttp://www.blogger.com/profile/10992824981276819161noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-4221539029378787172.post-63992582314580998962022-12-31T11:08:00.000+01:002022-12-31T11:08:06.512+01:002022<p>2022, ett år som går till historien som ett jävulskt år med krig, kris och världen på ända. </p><p>Mitt i allt det där som gör att man knappt tror på en framtid så måste jag tro på en framtid. För man kan inte göra något annat eller hur. </p><p>Det har ju hänt en hel del roliga saker under året även om det på ett personligt plan har varit det mest omvälvande året i hela mitt liv. Volontärarbetet inför alla lopp och träningsresan i mars plockade upp mig från mörkret. Alla långpass med löpgänget som alltid startade med att J kom och hämtade mig vid fryshuset med bil. Alla nya kompisar med löpskor på. Alla turer upp på Hammarbybacken. Att en av mina bästa vänner flyttade kors över hela stan och bor nu en kvart ifrån mig och om några veckor så flyttar en till kompis till samma område. Jag fick plocka hjortron i somras som varit en önskedröm sedan många år tillbaka. Jobbet har varit så himla roligt under det här året och jag har längtat varje söndag på att det ska bli måndag, bästa betyget för mina kollegor och chef. </p><p>Det dåliga förutom det som påverkar hela världen är att min syster har blivit så mycket sämre under hösten. Nu kommer hon knappt ihåg något och har blivit inlagd på ett sjukhem för hon behöver tillsyn dygnet runt. En sådan stor sorg och det känns som att inga trollspön kan göra något magiskt denna gång tyvärr. </p><p>Som sagt det mest omvälvande året någonsin och det är kanske därför jag har varit så tyst sedan juni. Det senaste halvåret har gått ut på att försöka sortera mina egna tankar, beslut och framtid. Nu den här sista dagen på året kan jag säga att det kommer bli bra. 2023 kommer vara ett år jag för alltid kommer minnas på något sätt. Mer om det en annan dag. </p><p>Nu ska jag träna och sedan ska jag fira in nyåret med ett par vänner. </p><p>Gott nytt år! </p><p><br /></p>tidkommerhttp://www.blogger.com/profile/10992824981276819161noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-4221539029378787172.post-37782249298910204902022-06-10T14:49:00.000+02:002022-06-10T14:49:13.440+02:00skrubbsårVärmen är tryckande ute för första gången det här året. Stunden mellan hägg och syren är nästan slut. Studenter och skolbarn springer runt med gulblåa ballonger och skriker med stundande oviss framtid och sommarlov framför sig. Själv känner man att man har skaffat sig ytterligare skrubbsår i själen. Jag vet inte varför jag drar mig till fel personer. Good riddance men jag har fan eksem inuti i kroppen just nu. Jag vill skrika och slåss. <div><br /></div><div>Jag kan inte skriva om saker för alla dessa år har gjort att det känns som att det är jag som är fel, att jag är en vidrig människa som man inte kan tycka om eller ens respektera och vara ärlig emot. Killar och mamma har sagt tillräckligt många gånger nu att jag förväntar mig för mycket. <br /><br />Jag vet inte när svar på tilltal, lite engagemang, ärlighet och få komma när man har sex blev för mycket. Jag är väl naiv som tänker att det ovan är något som de flesta människor förtjänar här i livet. </div><div><br /></div><div>Nu ska jag gå och bada. </div><div>Hej. </div><div><br /></div><div><br /></div><div><br /></div><div><br /></div>tidkommerhttp://www.blogger.com/profile/10992824981276819161noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-4221539029378787172.post-70544216345077669312022-04-13T21:44:00.000+02:002022-04-13T21:44:19.542+02:00Syster och de vita fläckarna<p> Jag hade tänkt skriva om det som händer i mitt liv. Det där som är lite drama men lite roligt. Om killar, roliga saker, nya kompisar, löpturer och aw i solen. Ljuset som sipprar in. Men så kommer ett sms från det där numret igen. Numret som tillhör min systers mamma. </p><p>Tumören har spridit sig i min systers huvud. De där vita fläckarna på röntgen var inte bara vita fläckar som inte var något utan det var något riktigt. Är det nu det kommer hända om inte den nya behandlingen går vägen? Vi vet ju någonstans att allt hittills har varit mirakel. Hon är ett mirakel som lever idag fast läkarna sa ett halvår då. </p><p>Vad skriver man. Jag vet inte. Finner inga ord trots att det är storm inuti. Vi får hoppas på mirakel. Igen. </p>tidkommerhttp://www.blogger.com/profile/10992824981276819161noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-4221539029378787172.post-19822375399087431702022-04-05T21:33:00.003+02:002022-04-05T21:33:47.587+02:00I ett annat landJag har varit iväg. Sprungit i berg, i raviner och dalar, på smågator i ett annat land. <div><br /></div><div>En resa jag bokade när allt var nattsvart i höstas och jag behövde något att haka upp tillvaron på. Det räckte med att en ytligt bekant sa till mig att det vore så himla kul om du följde med så gick jag hem och bokade. Hon tyckte att det vore kul med mitt sällskap. Livlina. Ord jag behövde höra från någon. Det var ett halvår sedan. Vi hade det fantastiskt på resan. Strax innan jag åkte konstaterade jag för mig själv att jag är en sådan där som springer nu. Flera mil varje vecka och det är mina bästa stunder. Och människorna som jag mött som får en att känna att man räknas när man inte gör det i andra sammanhang. </div><div><br /></div><div>Livbojarna. </div>tidkommerhttp://www.blogger.com/profile/10992824981276819161noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-4221539029378787172.post-38572261690797144602022-03-04T16:36:00.000+01:002022-03-04T16:36:35.327+01:00någonstans i horisonten<p> Det blev krig. </p><p>Jag avslutar mina egna i mitt huvud. Jag kan inte göra något mer för vapenvilan i Hammarbybacken. Ibland blir saker som det blir. Folk som inte vill prata, kan man inte tvinga att prata. </p><p>Förra helgen var som ett bortglömt liv någonstans innan pandemi och krig. Jag var hemma de sekunderna som huvudet låg mot kudden. Alla andra tillbringade jag antingen på en aw, en dejt, som funktionär på ett lopp eller på ett 1-årskalas. På söndagskvällen var jag som en disktrasa men jag var glad. Kände att det kanske fanns något där framme i horisonten. Det kanske kommer att gå att vara mer glad än ledsen. En av de bidragande grejer till det var funktionärsrollen på det där loppet. När jag mår kasst är det som underverk att kasta sig in med främmande människor och grejer man aldrig har gjort tidigare. Så det var inte sista gången.</p><p>En annan sak som värmde var ett foto på mig och barnet som fyllde ett år. Det sitter fast i ett album om hans första år. Jag fick vara med. Hans föräldrar kallar mig för en av hans bästa vänner. Lilla M när du blir lite äldre ska jag ta med dig till skogen och visa dig allt det där som är magiskt bland träd och blåbärsris så kan dina föräldrar dra på hotell och dricka bubbel. </p><p><br /></p>tidkommerhttp://www.blogger.com/profile/10992824981276819161noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4221539029378787172.post-81251408054513897612022-02-24T07:43:00.001+01:002022-02-24T09:29:02.534+01:00Vaknar till något som liknar ett krig<p> Det är slutet av februari och jag vaknar av att det knäpper och viner utanför fönstret av blåsten. Ryssland har bombat Ukraina. Jag har själv befunnit mig i ett krig som utspelat sig i mina egna kvarter men jag försökte avsluta det neutralt. Vi kan väl säga att det är en konstgjord vapenvila vid Hammarbybacken. </p><p>På fredag ska jag på dejt med någon som tre kompisar säger är världens snällaste kille. Jag behöver världens snällaste efter år av killar som beter sig som Putin. </p><p>Förra året var inte mitt år. Det finns så många utkast som ligger men utan att göra något drama av det så ville jag inte leva längre och tillvaron var mest ensamhet och vända andra kinden till. Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjorde under 2021 och det här året kommer bli att försöka bygga upp livsglädjen igen. Bygga upp vissa relationer som kraschat under pandemin och låta andra blekna bort. Jag behöver vilja leva igen. Så försöker jag bara säga ja till saker jag tror kommer göra mig glad. </p>tidkommerhttp://www.blogger.com/profile/10992824981276819161noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-4221539029378787172.post-88850298961508673612021-12-25T18:11:00.000+01:002021-12-25T18:11:30.900+01:00The twins och ett sms från Nyköpings lasarett<p>Jag vet inte varför jag bryr mig egentligen för julen har ju aldrig varit min grej. Det handlar nog mer om att snart två års sitta hemma och jobba, restriktioner av umgänge, skit som hänt i livet och en halvt turbulent höst i kompisgänget som gör att det högsta på önskelistan för julen var att få umgås med familjen tjugofyrasju under några dagar. Sällskap och familj. Töntigt men sant. </p><p>Det blev en löptur i elva minus grader. Nästan nio kilometer i skogen och en tur upp på backen. Min egna nya tradition om jag ska fira jul i Stockholm. Handlade en grapefrukt och en påse gifflar också. Gifflarna för julaftonskvällen hemma och grapefrukten till frukost.</p><p>Jag kan väl säga att jag satte på mig den bästa masken och åkte till brorsan tills Kalle började. Inte ifrågasätta något utan bara vara nöjd. I sammanhang när man inte mår toppen är ju barn kanske det bästa som finns i hela världen. Twinsen och jag hade ett breakthrough. Jag har alltid varit spännande men lite för läskig men igår så släppte det. Två yrväder och jag. Älskar när det är så okomplicerat att det roligaste som finns är att ta av och ta på min keps. Lite Kalle och mat sedan åkte jag hem. Åt gifflar och tittade på film. Helt ok julafton. </p><p>Vaknade idag av att det där numret som jag hatar mest av allt dök upp på skärmen. Syster som skulle fira jul någonstans i närheten av Nyköping fick tydligen ett hejdundrande epilepsianfall och åkte in på Nyköpings lasarett igår kväll. Kräk och tappa talet. En annorlunda jul som hennes mamma uttryckte sig i textform. Förmodligen för att hon glömt att ta någon av alla sina hundraelva olika mediciner trodde läkarna. Jag låg och stirrade upp i taket en timme till sedan bestämde jag mig för att det är för långt till Nyköping och nu måste jag göra något. Så jag gick på bio och såg Utvandrarna. Under filmen fick jag ett nytt sms om att det verkade lugnt med syrran men troligtvis blir hon förflyttad till KI ikväll. Tack sjukvården. Kom ut från bion och vandrade hem genom ett folktomt Södermalm. </p><p>Ps. Försökte svara på era kommentarer på förra inlägget men får bara upp något tekniskt fel. Tack❤️ Familjer, ja vad ska man säga? Man kan inte leva utan dem men de gör en tokig också. </p>tidkommerhttp://www.blogger.com/profile/10992824981276819161noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-4221539029378787172.post-31147117075708251202021-12-23T22:41:00.000+01:002021-12-23T22:41:32.591+01:00Det här är min jul nu<p> Dan före dan. Jag är den enda som jobbar. Stänger ner datorn klockan halv fyra. Har en hel kväll framför mig av att få tiden att gå. </p><p>Det blir jul i Stockholm i år. Det kommer nog bli jul i Stockholm alla år framöver. Brorsan fick ju barn för ett år sedan så nu blir det aldrig mer jul i Dalarna. Föräldrarna vill fira med barnbarnen. Förståeligt. Jag jobbar på acceptans och försöka känna mig inkluderad trots att jag fått frågan fem gånger från mamma vad jag ska göra på julafton. Som att det vore en vanlig helg i mitten av oktober och inte att vi firat jul varenda år tillsammans sedan jag föddes. Jag räknas väl inte längre.</p><p>Jag hade behövt Dalarna och sällskap dygnet runt några dagar men man får ju inte alltid det man önskar. Så vad gör man den 23 december själv? Man tittar på någon cheesy-julfilm och sedan hänger man på gymmet. Planerar i huvudet vad man ska göra på julafton fram tills man får komma till brorsan på eftermiddagen. Springa så klart. Upp på backen. </p><p>Sedan har jag suttit och tänkt på de saker som har varit bra den senaste tiden eller året. De där personerna som funnits vid rätt tillfällen under det här helvetes året.</p><p>Min nya jul. Tills den dagen jag kanske träffar någon som vill fira jul med mig i Dalarna. </p>tidkommerhttp://www.blogger.com/profile/10992824981276819161noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-4221539029378787172.post-31974315772562006732021-10-24T21:45:00.000+02:002021-10-24T21:45:24.637+02:001UP med plåster<p><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px;">Alla som spelade Super Mario som små kommer ihåg det där ljudet när man tog 1 UP-svampen. Så känns det just nu. Livet kanske är på väg tillbaka lite, jag fick ytterligare en helg som tankade mig på energi.</span></p><p><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px;">Fredagen bestod av att hänga hemma och gå lägga sig tidigt. Upp tidigt, äta så mycket jag orkade till frukost, kasta på mig kläder och löpvästen för att springa ner till rondellen där österrikaren hämtade mig innan vi drog ut till Tyresta. En underbar solig morgon och massa taggade personer. Sedan sprang vi iväg. Det var underbart. Jag sprang 17 km. TACK kroppen för att du fixar 17 km på teknisk stig.</span></p><p><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px;">Jag var hög när jag kom hem. På endorfiner. Några kompisar skulle äta sen lunch i Sjöstan så jag kastade mig in i duschen och gjorde mig i ordning för att springa ner och möta upp dem. Lunchhäng som övergick till hemmahäng hos dem. Jag var redo för min dejt med advokaten. Kompisarna vinkade av mig och jag drog till Östermalm. På vägen hem till honom gick jag förbi där E bodde förut och tusen minnen från de senaste 12 åren svepte genom mitt huvud. Alla förfester, fester och efterfester, plugg, planeringar för resor och bara stilla kompishäng som skedde på Artillerigatan. Nu bor vi 7 minuter ifrån varandra i Höjden istället.</span></p><p><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px;">Väl utanför porten till Advokaten skrattar jag för jag har aldrig gått dit själv tidigare utan alltid i sällskap med honom. Fulla och glada. Jag trasslar mig igenom en port över en gård och in i ett annat hus. Inser att jag har ingen aning om var han bor men på något sätt hittar jag till hans dörr ändå. Vi skrattar åt mitt springande runt i trapphus när jag klivit in. Han har tänt en brasa och korkar upp vin. Vi pratar om våra gemensamma vänner och hur B planerar att dra ihop mig, Advokaten och Norrmannen för träff snart. Vi pratar om året som varit. Hur livet har varit sedan vi sågs sist. Det är 10 månader sedan han kom i en taxi till min förra lägenhet mitt i en pandemi. Det var dag två på det här året. Två personer som då bröt allt om hålla avstånd till folk man inte brukar träffa. Ikväll är det ingen pandemi längre eller den sker där ute någonstans men inte på andra våningen hemma hos honom. Häng i soffan, mera vin och film. Vi ligger sked medan filmen rullar sedan frågar han om vi ska gå och lägga oss.</span></p><p><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px;">Om löpningen ger mig 1UP så är han fjädern eller eldblomman i mitt Super Mario-spel. Mitt plåster. Min energidepå. Inte för att läka sår utan för att livet ska vara något mer och känns någons hud mot sin egen. Jag tror att jag är hans. För det var det han skrev till mig. Hur många år har vi inte gjort det här? Men det är bara i år som vi inte ses efter sus och dus, långa middagar och fester med våra kompisar. Utan bara vi, inget sus och dus. Det kommer aldrig bli vi men det vi har är fint på sitt sätt. Vi somnar som vi alltid gör intrasslade i varandra och han släpper aldrig taget om mig. Min bästa sovkompis. Han släpper inte taget förrän klockan slår nio någonting och han ska iväg och spela tennis. Jag ligger kvar i sängen medan han fixar runt och sedan kommer han och pussar mig hejdå.</span></p><p><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px;">Jag äter frukost för mig själv, gör mig iordning, B smsar om jag vill hänga på till Tyresta om några veckor. Jag skrattar för att världen alltid drar till sig bra saker när något bra händer. Jag skriver en lapp jag lägger på Advokatens köksbord innan jag stänger dörren och tar min morgonpromenad längs Strandvägen istället för genom Hammarby Sjöstad som alla andra dagar. Klockan tolv möter jag upp Pappa utanför kulturhuset.</span></p><p><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px;">1UP . Jag ser ljuset i tunneln. Jag kanske kommer kunna lägga de där vårmånader mars april längst bak i huvudet snart. </span></p><p class="p3" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px; font-stretch: normal; line-height: normal; margin: 0px; min-height: 16.7px;"><span class="s2"></span></p><p class="p3" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px; font-stretch: normal; line-height: normal; margin: 0px; min-height: 16.7px;"><span class="s2"></span></p><p class="p3" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px; font-stretch: normal; line-height: normal; margin: 0px; min-height: 16.7px;"><span class="s2"></span></p><p class="p3" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px; font-stretch: normal; line-height: normal; margin: 0px; min-height: 16.7px;"><span class="s2"></span></p><p class="p3" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px; font-stretch: normal; line-height: normal; margin: 0px; min-height: 16.7px;"><span class="s2"></span></p><p class="p3" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px; font-stretch: normal; line-height: normal; margin: 0px; min-height: 16.7px;"><span class="s2"></span></p><p class="p3" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px; font-stretch: normal; line-height: normal; margin: 0px; min-height: 16.7px;"><span class="s2"></span></p>tidkommerhttp://www.blogger.com/profile/10992824981276819161noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-4221539029378787172.post-48373715230461895752021-10-21T17:27:00.001+02:002021-10-21T17:27:00.182+02:00min gladaste dag<p> Så kom lördagen då Tjurruset gick av stapeln. Jag åkte dit
med Brandmannen som skulle springa några startgrupper tidigare än mig. Väl på
plats på Djurgården träffade vi på en del folk från gamla träningsgänget, sådan
energi att få hänga bland härliga människor. Mamma och styvpappan dök upp för
styvpappan anmälde sig till samma nio lopp som jag där i december 2019. Han
bestämde sig för att han skulle springa med mig, annars är han sjukt mycket snabbare
så vi har inte sprungit tillsammans på de tidigare loppen som varit under
hösten. Starten gick efter att de hade letat efter borttappade barn i träsket. Jag
vill knappt erkänna det men att han gjorde mig sällskap genom 10 km lerbad
gjorde mig nästan gråtfärdig. Jag sprang och var så glad och tacksam för
sällskapet. Det var så otroligt kul att ha sällskap med någon, peppa varandra,
springa om andra tillsammans, kolla så att den andre var med efter simtagen
över ett lerigt dike, fråga om hur det gick bra när någon av oss trillade och få
springa in i mål tillsammans. Väl där stod Brandmannen och Cia och skrek mitt
namn och hejade på.</p><p class="MsoNormal"><o:p></o:p></p>
<p class="MsoNormal">På riktigt så var lördagen min gladaste dag på över ett år.
Glad in i själen. På kvällen satt jag hemma för mig själv och var så tacksam
för att jag hade haft en sådan fin dag. <o:p></o:p></p>
<p class="MsoNormal">I helgen ska jag om allt går som det ska dra i väg på
långpass med nya träningsgänget. 16 km i Tyresta. Jag kan bli nervös för om jag
orkar men det är bara den dåliga djävulen på axeln som spökar för jag vet att
jag pallar. Tänk att få springa 16 km med andra människor som också vill vara
ute och springa i skogen. Det kanske blir väldigt glad dag igen. Hoppas. <o:p></o:p></p>
<p class="MsoNormal">På lördagkväll ska jag träffa Advokaten. En dejt som går ut på
att tanka hud (a.k.a sova sked and no more) och prata om alla våra gemensamma
vänner över en middag och ett glas vin. Jag hoppas kvällen utspelar sig på
Östermalm för jag är så trött på att hänga hemma eftersom hemmajobbandet fortsätter
för mig. På söndag ska jag på teater med min kära far. Han har bokat biljetter till allt som har släppts så han kan ha kulturbonanza som är bland det bästa han vet. <o:p></o:p></p>
<p class="MsoNormal">Sedan ska jag samla mig och skriva ner alla de där tankarna
som maler i bakhuvudet. Om hur delar av pandemigänget är splittrat och att för
mig är det svårt att se att det finns en väg tillbaka till det som var förut. <o:p></o:p></p>tidkommerhttp://www.blogger.com/profile/10992824981276819161noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-4221539029378787172.post-57800573582606773382021-10-14T12:34:00.001+02:002021-10-14T12:34:00.224+02:00Livlinor och tv<p style="text-align: left;"></p><p style="text-align: left;"><span style="font-family: inherit; font-size: x-small;">Det är stora och till viss del existentiella frågor som rör sig i min bekantskapskrets just nu. Det är tungt på olika sätt. De som tillhör eller kommer snart tillhöra den heliga barnfamiljsnormen och de som bryter den normen. </span></p><p style="text-align: left;"><span style="font-family: inherit; font-size: x-small;">Då är det skönt när E ringer och frågar en fråga som kastar mig tillbaka som att jag befann mig år 2015-2018 innan allt blev som det är nu. När jag följde med honom landet runt för att han skulle vara med i olika frågesporter på tv. Han ska vara med i ett tv-program igen och behöver livlinor och det är mig och P han vill ha med. Jag säger så klart ja. P säger också ja. I december ska vi till en inspelningsstudio. Det blir kul. </span></p><p></p>tidkommerhttp://www.blogger.com/profile/10992824981276819161noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4221539029378787172.post-66508457417928808292021-10-06T21:38:00.000+02:002021-10-06T21:38:07.461+02:00En bruten tå men det är bara resa sig upp och gå<p> Jag har rehabat varje dag. Alla skavanker i mitt vänster ben sedan frakturen i vänster fot ska bort. För nu ska jag komma igen för jag behöver utmaningen och kicken av träningen för att vara jag. För att orka med efter det här året som varit ett tungt år. Ett tungt jävla år. Det har gått bra. Benet har slutat göra ont. Min fot är starkare. </p><p>Hur jag älskar måndagar för klockan noll sex noll noll står jag vid skidliften och träffar vissa av de där som springer ultra till frukost. Jag är långsammast men de är gulligast för att de har fått en ny morgonkamrat som kutar sex kilometer upp och ner i en skidbacke till klockan slår sju och älskar varenda sekund. Älskar varenda sekund. Älskar måndagar. Jag vill ha måndag varje dag. </p><p>Så igår råkar jag köra in foten i en hantel jag lagt på vardagsrumsmattan. Hade jag varit en sådan som skriker när jag gör illa mig så hade jag gjort det. En bruten eller stukad tå. Den är blå nu. Det är så hemskt så jag skrattar för mig själv. Fan fan fan. Känner efter under dagen men det verkar gå. Det är i alla fall den bästa tån. Fuck you-tån. Jag tejpar ihop den med en annan tå och sedan är allt nästan som vanligt igen. Jag chansar och springer intervaller i mörkret med onsdagsgänget och det går. Jag och tån fixar det. Den är nog bara stukad säger vi. Om en och en halv vecka ska jag springa tjurruset och jag tänker skita i att jag har en blå tå. För jag har väntat sedan 2019 för att få springa en mil i lera. Jag missade det då för jag var på väg ner för Kilimanjaro när gamla träningsgänget hade fest i leran. </p><p>Och innan dess är det måndag igen. Motlutsmåndag i backen. </p>tidkommerhttp://www.blogger.com/profile/10992824981276819161noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-4221539029378787172.post-73675000730704740812021-09-30T20:26:00.000+02:002021-09-30T20:26:20.809+02:00Kära dagbok de säger att pandemin är över nu<p> Igår var pandemin tydligen över. Det var bara att springa ut till närmsta tunnelbana eller klubb och trängas så mycket man ville. Jag kan inte göra något annat än att le lite smått åt mitt flöde i sociala medier. Själv tillbringade jag kvällen alla restriktioner försvann med att kuta som en dåre med pannlampa i en skog. Mitt slags rave. </p><p><br /></p><p><br /></p>tidkommerhttp://www.blogger.com/profile/10992824981276819161noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-4221539029378787172.post-10254328205896902442021-09-25T16:37:00.003+02:002021-09-25T16:37:00.191+02:00på våning 11<p><span style="background: white; color: #222222;">Jag far
igenom Stockholm från Skanstull till Norrtull. Hinner tänka tusen gånger på i
våras när jag och syster cyklade tillsammans från hennes lägenhet till min nya
lägenhet. Det är nästan samma väg jag åker nu. Framme vid Karolinska får jag
ett sms: hon är vaken och kan prata. Jag vill nästan lägga mig på trottoaren
och börja gråta av glädje utanför byggnaden som hon befinner sig i. In i den
höga byggnaden och det eviga letandet efter rätt korridor och dörr påbörjas.
Evighets labyrinten på sjukhus där både sorg och glädje sitter i väggarna.
Framme vid den låsta dörren sitter fyra lappar som instruerar hur man ska göra
för att få komma in, en lång lista med förhållningsregler gällande covid, något
annat om besökstider, jordnötter och blommor. Jag kastar på ett munskydd och
plingar på en ringklocka. Ingen kommer. Jag ser någon gå långt borta i
korridoren. Läser på en av lapparna att man måste anmäla sig. Fan. Försöker
ringa hennes mamma. Inget svar. Jag plingar lite till.</span> Till slut kommer
det en kille gömd bakom ett munskydd och öppnar. Vem vill du besöka? Jag säger
min systers namn och att jag är hennes syster. Jag ser hur hans ögon lyser upp
och säger jaha det är du som är systern! Vänta här har du lite handsprit och
jag ska bara se till att E eller hennes mamma går ut från rummet så du kan få
gå in.</p><p class="MsoNormal"><o:p></o:p></p>
<p class="MsoNormal"><span style="background: white; color: #222222; mso-ascii-font-family: Calibri; mso-bidi-font-family: Calibri; mso-hansi-font-family: Calibri;">Andra
dörren till höger. Där inne är hon. Hennes mamma går ut och säger att hon går
och fikar. Syster sitter upp i sängen. Hon skiner upp och säger att hon kan
prata nu. Jag skrattar och säger att jag hörde det från hennes mamma. Jag
frågar vad som hände. Det är kanske bra att E sitter där bredvid för hon kommer
inte ihåg eller hon blandar ihop dåtid och det som hände för några dagar sedan.
Hon glömmer bort för en stund att hennes hund dog i tidigare i år. Både jag och
E håller andan i några sekunder för ingen vill säga att han är död men hon
kommer på sig själv. Bara alltings jävlighet att just hennes hund skulle dö,
jag kan önska innerligt att vilken annan hund som helst hade dött i stället för
min systers. Killen med munskydd kommer in och säger att hon ska testa att äta
och han ska komma tillbaka med pannkaka och sylt. Syster säger att det blir
gott. Pannkakan kommer och hon tar en tugga, säger till mig att det är det
första hon ätit på flera dagar. Hon orkar bara den där tuggan sedan tittar hon
på mig och säger att hon inte är något roligt sällskap och hon ska försöka
sova. Sov du, jag sitter här. Hon lägger sig och kikar på mig och E som pratar
om vad som hänt sedan vi sågs sist vilket var över ett år sedan. Timmarna går. Min puls är normal igen och jag vill inte vara någon annanstans i hela världen än i en stol bredvid min syster som sover. </span></p><p class="MsoNormal"><span style="background: white; color: #222222; mso-ascii-font-family: Calibri; mso-bidi-font-family: Calibri; mso-hansi-font-family: Calibri;">Svaret
på MRn kommer och tumören är stabil och det har inte hänt något. Läkarna har
kommit fram till att det är fel på epilepsimedicinen och det var ett stort
epilepsianfall hon fick. E går hem och L min systers mamma kommer in och sätter
sig bredvid mig. Vi har inte setts sedan 2019 någon gång. Vi delar några timmar
tillsammans medan syster sover, klockan på rummet tickar så det hörs och ventilationen susar. Hon berättar om livet efter att hennes man fick cancer och dog tre månader
efter beskedet under hösten 2019. Jag berättar om det senaste året. Hon ställer
frågor som ingen ställt till mig. Jag berättar att det är svårt att vara 37 år
och ensam, vad vill man och vad kan man påverka själv, vad är det för värld vi
lever i egentligen. Ska man ens skaffa barn till den här världen? Hon säger till
mig att så tänker man alltid men är det ändå inte fint att leva? Hon är glad
för att hon lever. Jag funderar på hennes ord när jag sent går ut från KI: om hon
är glad för att hon lever när hennes man dog i cancer och hennes barn ligger på
neuro med en hjärntumör, då ska jag väl kunna ta mig upp ur det här också?<o:p></o:p></span></p>
<p class="MsoNormal"><span style="background: white; color: #222222; mso-ascii-font-family: Calibri; mso-bidi-font-family: Calibri; mso-hansi-font-family: Calibri;">Några
dagar senare så smsar syster att hon är hemma och att hon är sig själv igen men
jävligt trött. Jag blir alltid glad när det är uppdateringar direkt från henne
för då vet jag att hon är på benen på riktigt.<o:p></o:p></span></p>
<p class="MsoNormal"><span style="background: white; color: #222222; mso-ascii-font-family: Calibri; mso-bidi-font-family: Calibri; mso-hansi-font-family: Calibri;">Jag har
insett att hon nog aldrig kommer bli frisk. Det här kommer alltid hänga över
henne och oss som finns bredvid. Vi blev tagna på sängen den här gången för det
har ju varit så bra de senaste två åren. Tumören kommer inte försvinna. Den lilla
del som är kvar, sitter där den sitter tills någon forskare kommer på något
revolutionerande. <o:p></o:p></span></p>tidkommerhttp://www.blogger.com/profile/10992824981276819161noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4221539029378787172.post-50435176226445902002021-09-12T23:03:00.001+02:002021-09-13T08:11:26.970+02:00Om att alltid vara stark trots man inte är det<p>J<span style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px;">ag drar iväg över helgen till en kompis lantställe. Det är utlovat hur mycket bad jag vill och lugnt häng. Jag tvekar länge innan jag säger ja. För jag mår inte så bra. De senaste veckorna har jag knappt kunnat andats och vissa dagar kan jag inte sluta gråta. Paniken ligger och lurar i bröstkorgen. Vissa dagar går det bra och andra inte alls. Jag står upp, jag jobbar och jag kan oftast vara mitt gamla jag men det här året har gjort något med mig.</span></p><p><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px;">Mina kompisar outar att de ska bli föräldrar och jag blir glad för dem men känner att jag hela tiden halkar efter. Känslan att alla andras liv fortsätter och jag stampar på samma ställe. Den känslan har förstärkts under den här pandemin. Jag har ingen fast jag har så många runt mig. Tröttheten att alltid vara själv, aldrig ha någon att luta mig mot och alltid få höra att jag är stark. Heja mig säger alla. Du fixar det här. Du som är så stark. Jag vet att jag fixar saker men jag känner mig lost och ganska ensam. Jag vet också att folk inte säger så för att vara elaka utan menar väl och menar vad de säger.</span></p><p><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px;">Får man svara att jag är trött på att vara stark? Jag håller nog på att tappa det nu.</span></p><p><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px;">På lördagskvällen får jag ett sms från det där numret som dykt upp alldeles för många gånger på min telefon de senaste åren och det betyder alltid att något är dåligt.</span></p><p><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px;">Syster ligger på intensiven. Hon bara kräks kräks kräks och kan inte prata och är helt borta. Det är tusen tester, mediciner och imorgon ska de köra MR. Hon kan inte prata. Det var fyra år sedan hon åkte in och kräktes och inte kunde prata. Det tar aldrig slut. Hon blir aldrig bra till hundra procent. Det kommer alltid ett bakslag och jag får ett sms från det där numret på min skärm.</span></p><p><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px;">Jag säger till en av kompisarna vad som hänt och vi snackar lite om det. Sedan fortsätter kvällen som inget har hänt men inombords hos mig är det tomt och ledset. Jag kan mest tänka på vad som händer i min systers huvud och att jag vill storasyster-göra-saker-bättre för henne. Om jag känner mig liten och ensam, hur ensam och liten känner inte hon sig då?</span></p><p><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px;">Nu är jag hemma i lägenheten igen och har fått reda på vilken avdelning hon ligger på så jag kan åka dit och hålla hennes hand fast hon mest sover. På neuro 2.</span></p><p><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px;">Sådana här kvällar är jag definitivt inte stark. Ensam, liten och väldigt ledsen.</span></p><p class="p2" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px; font-stretch: normal; line-height: normal; margin: 0px; min-height: 16.7px;"><span class="s1"></span></p><p class="p2" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px; font-stretch: normal; line-height: normal; margin: 0px; min-height: 16.7px;"><span class="s1"></span></p><p class="p2" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px; font-stretch: normal; line-height: normal; margin: 0px; min-height: 16.7px;"><span class="s1"></span></p><p class="p2" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px; font-stretch: normal; line-height: normal; margin: 0px; min-height: 16.7px;"><span class="s1"></span></p><p class="p2" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px; font-stretch: normal; line-height: normal; margin: 0px; min-height: 16.7px;"><span class="s1"></span></p>tidkommerhttp://www.blogger.com/profile/10992824981276819161noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-4221539029378787172.post-1310495619170509602021-08-28T10:08:00.000+02:002021-08-28T10:08:30.909+02:00För ett år sedan gick jag här utanför med blod som rannFör exakt ett år sedan satte jag på mig min finaste klänning. En dröm i rosa. Jag gick förbi här utanför fönstret på väg till Gullmarsplan för att ta en buss till ett bröllop. Det ingen visste då var att blodet rann och jag hade en kille som tyckte att jag överdrev när jag var ledsen för att det troligtvis var ett missfall. Sedan höll jag minen medan två av mina kompisar gifte sig utomhus vid en sjö. Jag sprang in på en toalett så ofta jag kunde för att se till att det inte kom blod på klänningen. <div><br /></div><div>Ett år sedan.</div><div>Jag är glad att jag lever idag. </div><div>För det var inte självklart för ett halvår sedan. </div>tidkommerhttp://www.blogger.com/profile/10992824981276819161noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-4221539029378787172.post-52360599620260118712021-07-25T23:47:00.001+02:002021-07-26T11:49:03.538+02:00En vecka är en evighet<p> <span style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px;">Det har gått en vecka på min semester och det känns som att jag varit ledig i flera månader. Hur mycket kan rymmas på sju dagar egentligen. Det har varit fest med alla jag håller nära hjärtat. Det har varit segling med den där killen som jag börjat träffa. Han som bor i Gröndal och har snälla ögon och världens gulligaste kompisar som adopterade in mig i ett gäng på elva personer utan att tveka. Det har varit uteserveringshäng med AK och S som slutade med att jag gick hem över Skanstullsbron mitt i natten. Det har varit kompisdrama och det föll tårar på mina kinder när jag satt på kajen i Sjöstan för mig själv en tisdag. En onsdag som innehöll badutflykt först mot norrort men någonstans vid universitetet gjorde vi en u-sväng och hamnade i Saltsjöbaden på världens bästa strand och jag stod på händerna i vattnet så mina öron kluckar fortfarande. En torsdag när jag kastade ner tält, stormkök, sovsäck och liggunderlag och drog till Nåttarö och en av mina hemliga tältplatser med A och S. En fredag med häng, bad, räkmacka och en evighet på ett pendeltåg hem. En lördagmorgon där vi avbokade måndagens norgeresa för ingen orkade med alla konstiga papper och restriktioner. Lördagsutflykt som bestod av djurgården runt i sakta mak med vin-fika tills mannen kommit hem från de värmländska skogarna. På eftermiddagen ringde mamma och sa att mormor var på väg till Mora lasarett. Hon hade trillat och dragit av armen. Jag fick klump i magen över älskade mormor och älskade morfar som hade gråtit när ambulansen körde iväg. Mannen kom hem och då drog jag till Hornstull och mötte upp honom. Vin på olika ställen och vi fick gratis mat eftersom restaurangen glömde bort vår beställning. Kvällen avslutades med mer vin på bio rio för att sluta med att han skjutsade mig på hans pakethållare hem till honom. Idag har vi gått runt vinterviken, badat och legat på en filt med korsord och en hand på varandra hela tiden. Han ritade ett hjärta på min arm med N + L i. Det är inga fyrverkerier men jag säger som min syster: det kanske är ett tomtebloss och tomtebloss räcker. På eftermiddagen fick jag facetimea med mormor som hade fått komma hem och morfar hade slutat gråta.</span><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px;"> </span></p><p class="p2" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px; font-stretch: normal; line-height: normal; margin: 0px; min-height: 16.7px;"><span class="s1"></span><br /></p><p class="p1" style="-webkit-text-size-adjust: auto; font-size: 14px; font-stretch: normal; line-height: normal; margin: 0px;"><span class="s1">En vecka ett liv. </span></p>tidkommerhttp://www.blogger.com/profile/10992824981276819161noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-4221539029378787172.post-50113973626440906932021-07-14T12:07:00.000+02:002021-07-14T12:07:14.171+02:00loverboys och väntan på hösten<p> Dagarna läggs efter varandra och vi är redan i mitten av juli. En tanke om att sommaren snart är slut far genom mitt huvud. En sommar som verkar ha börjat för länge sedan för många när man tittar i telefonen. Det verkar också som att pandemin är över om jag skulle ha mitt instagram som något sorts nyhetskanal. Jag är den som håller ställningarna på mitt jobb, fast nu är det dags att slippa folk som ska överklaga allt som någonsin kan överklagas. Dags att gå på semester. Tre dagar kvar. På nyheterna pratar de om klimatkrisen och att folk borde börja skaffa barn när de tjugofem. Går de två ihop i överhuvudtaget undrar jag. </p><p>Semester så det kan bli höst. Jag längtar till hösten. Jag längtar tillbaka till mitt liv som det var innan allt det här började. Få träna med träningsgänget. Ta ut mig i en backe medan spöregnet piskar mig i ansiktet. Få en highfive när allt är klart. </p><p>Jag har sakta men säkert börjat plocka ihop mig själv. Bit för bit. Det är inte lika arga tankar i huvudet. Jag sorterar ut folk och folk. Vilka ska få vara kvar och vilka ska kastas. Jag känner att det skaver i fingrarna. Saker som vill ut . Jag måste samla mig lite mer innan jag kan kräkas ord om det där hur det kommer vara att inte tillhöra normen. Om jag hamnar där.</p><p>Jag har under våren skaffat mig en älskare. Livets bästa sex. Jag har sedan någon vecka tillbaka börjat dejta en annan kille så nu måste jag väl göra av mig med min loverboy. Det gör mig lite ledsen. Vi kan inte dejta för han vill inte dejta på samma sätt som jag vill även om han vill träffa någon att flytta ihop med och skaffa småbarn etc för han är snubbe och ska ha allt på sitt sätt. Jag är trött på andras sätt utan nu får det vara på mitt sätt. Killen jag börjat dejta verkar vara världens snällaste men just nu är jag skeptiskt till allt som rör sig med en kuk mellan bena. Han bjöd in mig till att joina honom pch hans kompisgäng i skärgården där de är ute och seglar. Det verkar aldrig finnas någon mittemellan och jag är skeptiskt till både för av och för på. Dock älskar jag äventyr så varför inte möta upp för en helg på en segelbåt. Det är upplagt för drama för som sagt den här staden är stor som en tändsticksask och det finns gemensamma bekanta med andra killar jag träffat tidigare. </p><p>Men först fest på fredag. Alla som jag gillar minus några få personer kommer. De som sorterats in i behåll-facket av vänner. Det kanske blir livets fest på innergården. Sedan kommer antingen Spanien, andra äventyr i skärgården, Norge, Dalarna eller ingenting alls. </p><p><br /></p>tidkommerhttp://www.blogger.com/profile/10992824981276819161noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-4221539029378787172.post-81071651983220795902021-06-17T18:33:00.009+02:002021-06-17T18:33:00.196+02:00alla behöver ett sammahang<div>Om det är något jag har lärt mig de senaste nio månaderna är att man behöver ett sammanhang som människa. Ensam är inte stark och så vidare. </div><div>Vad gör man när man inte tillhör ett sammanhang och inte kan göra något åt det för världen är nedstängd och du är en person som ändå vill göra rätt för dig så mycket det bara går? Du går nästan under. </div><div>Jag har också insett att man inte alltid vill att folk ska försöka lösa ens problem utan kanske mer finnas med ett öra och lyssna på vad man har på hjärtat. De flesta vill mest försöka lösa problem som de inte kan lösa för att de nog inte vågar lyssna. </div><div><br /></div><div>Vilka människor vill du ha i ditt sammanhang efter det här, om det kommer ett efter? Jag har insett att jag mår bäst av folk som är raka, står för saker som kanske inte alltid är helt rätt men de hymlar inte med det jämfört med folk som vill verka som att de tänker för laget men egentligen bara tänker på jaget. Kanske låter simpelt men det kan inte bara vara jag som har fått en annan uppfattning av folk man känner under den här hösten/vintern/våren. </div><div><br /></div><div>Jag kan fundera på framtiden och vad som ska hända. Jag löste ett sammanhang och det var flytten. Är så otroligt tacksam för att jag inte är lika isolerad längre. Här kan jag gå ut på gatan och stöta på folk jag känner. Det behövs. Jag behöver något litet sammanhang även om det bara är att kunna heja på folk när jag går till Ica. Jag behöver träffa folk mer än en gång i veckan. </div><div><br /></div><div>Det är sommar i Stockholm nu. Alla är glada för vaccin på den nivån att man nästan tror att alla ska ha gruppsex på sergels torg efter första sprutan. Förra veckan lät jag mig släppa på den duktiga flickan och körde mer all in än på länge. Träffade de där andra vännerna jag knappt har sett och vi hade utomhusfest på Riddarholmen. T,P och E for life. I helgen var min syster här och tittade på min lägenhet för det var det hon önskade mest av allt. Hon grät. Jag grät. Det var både av glädje och sorg över saker som hänt de senaste nio månaderna. </div><div><br /></div><div>Jag tror inte att vi är på andra sidan nu även om folk verkar tro det efter ett stick i armen. Kanske är det för att för mig kommer det aldrig bli sig likt efter de här nio månaderna. </div><div><br /></div><div>Men bara för att det inte blir sig likt tror jag ändå att det blir bra. Det är bra att bli omskakad. Att bli tvungen att ifrågasätta tillvaron och de som finns i den. </div><div><br /></div><div><br /></div><div><br /></div><div><br /></div>tidkommerhttp://www.blogger.com/profile/10992824981276819161noreply@blogger.com9tag:blogger.com,1999:blog-4221539029378787172.post-18715972762699618412021-05-15T22:57:00.000+02:002021-05-15T22:57:09.314+02:00Nu är jag hemma<p> Vilket dygn eller vilka dygn. Krånglande bänkbelysning i köket i min gamla lya, flyttfirma som missat min bokning men styrde upp två killar och en bil på en timme, de sprang och allt var klart på tre timmar dörr till dörr. Jag har sovit kanske 10 timmar sammanlagt de senaste tre dygnen. Pandemigänget som har röjt, plockat upp, monterat möbler, vikt kartonger, skrattat, varit sura, sprungit till återvinningen och druckit champagne. </p><p>Nu är jag hemma. På riktigt hemma. Så där hemma så jag blir gråtfärdig för det är så rätt. Jag älskar lägenheten. Jag älskar att jag kan gå upp för Hammarbybacken när jag vill. Jag älskar att jag har nära till vatten. Jag älskar att jag har så nära till allt och alla som jag gillar. </p><p>Nu ska jag sova min andra natt här. God natt. </p>tidkommerhttp://www.blogger.com/profile/10992824981276819161noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-4221539029378787172.post-71508035846991965892021-05-10T22:05:00.001+02:002021-05-10T22:05:36.351+02:00Fem år gamla anteckningar<p> Jag är mitt uppe i flytten. Det är kartonger överallt. Saker överallt som ska hitta ner i en kartong. Jag vill helst kasta skänka bort allt. Gå härifrån med en väska och mina möbler. Så kommer det inte bli utan jag skulle gissa på att 30-40 kartonger får följa med. </p><p>Vad har man alla saker till? </p><p>Idag när jag rensade ur en av garderoberna hittade jag en påse med diverse pryttlar i, bland annat en gammal kalender. Från den tiden när jag hade papperskalender och skrev små dagboksanteckningar om vad som hände varje vecka. </p><p>Vecka 19 2016 skrev jag ner en lista på lägenhetsvisningar jag skulle kolla på den veckan. Den adress jag bor på nu stod där. Det jag inte visste då den måndagen för fem år sedan var att jag skulle sitta på hallgolvet och läsa mina gamla anteckningar och bo på den adressen som jag hade skrivit ner där i marginalen. </p><p>En ganska fint avslut. Jag blev glad när jag läste det. Som ett sorts closure. Fem år. Har jag varit glad? Har jag varit nöjd med livet? Har jag gjort de saker jag velat? Vad sitter kvar i väggarna när jag stänger dörren på fredag? </p><p>Svaren är väl att livet händer och det blir inte alltid som man tänker sig, förhoppningar grusas, sorger svärtar ner en men också lycka äventyr och insikter landar i hjärtat. Så där som livet är och ska vara. </p><p>Tre dagar sedan somnar jag boendes på en ny gata. Undra vad jag kommer hitta om fem år i en annan garderob? </p>tidkommerhttp://www.blogger.com/profile/10992824981276819161noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-4221539029378787172.post-33602878182228147232021-04-30T13:53:00.001+02:002021-04-30T13:53:00.206+02:00Vita fläckar, en flyttblomma och valborg<p>Fläckarna är kvar på röntgenbilden. Kanske att någon av dem är lite mindre. Ingen läkare skriker om att det är tumörer men något nytt är det i min systers huvud. Nästa röntgen efter sommaren. Hon tar det, kanske inte med ro men hon tar det. Fråga mig inte hur för jag kraschar någonstans när hon skriver till mig om detta. Denna ovisshet som ligger och kryper i bakhuvudet och har gjort sedan sommaren 2017. Dock är det tusen gånger värre för henne. Det gör ont i mig när hon skriver att hon vill vara hemma hos mig och hjälpa mig att packa ned min lägenhet och följa med när flyttlasset går till nästa och packa upp lådorna där. Att hon vill gå och köpa en blomma som jag ska ha i min nya lägenhet. Hon kan inte. Vi kan inte. Hon om någon får inte bli sjuk i andra saker än de som hon redan har. </p><p>Jag försöker vara peppig storasyster och skriver att snart är det varmt och sommar. När jag har flyttat så kommer det ta så mycket mindre tid för mig att cykla genom stan för att landa på hennes uteplats. Över en liten bro, raka vägen genom Södermalm och sedan snurra runt lite i city för att ta Sveavägen hela vägen hem till henne. Då kan vi hänga och senare då ska hon få komma hem till mig i min nya lägenhet. </p><p>Om två veckor bor jag någon annanstans. Det känns overkligt samtidigt som allt har kretsat kring det de senaste månaderna. Jag har hållit hårt i den tanken. För att överleva. Helt ärligt så är det inte speciellt bra nu. Det tär att vara så mycket för sig själv. Samtidigt som jag känner mig bortskämd som kan sitta hemma hela dagarna jobba, har råd att köpa ny lägenhet utan problem och bara är så jävla vit medelklass så det skriker. Det dubbla i allt. </p><p>Idag är det valborg. Jag ska hämta flyttkartonger och bada. Sedan ska jag sova. En annan dag kanske jag ska skrivna ner allt om det mörka. </p>tidkommerhttp://www.blogger.com/profile/10992824981276819161noreply@blogger.com1