Hej, hur är läget?

 Var börjar man någonstans när det har gått nästan nio månader och man har varit med om det största i livet? Jag har blivit mamma till en underbar liten son. Tio dagar för tidigt kom han. Jag hann arbeta in i kaklet kan man väl lätt säga. Ringde en kollega och sa att vattnet gått och att jag kanske inte kommer in på två-mötet men ska försöka, måste bara ringa förlossningen först. Trettio minuter senare hörde jag hur mötet startade i datorn som stod i köket men då var jag på toaletten och tog värkar. Jag fick en tid för att kolla hur allt såg ut klockan 1730 på SÖSs antenathalen. En evighet från halv två men allt går. M kom hem till slut efter en jävla sväng till affären för han trodde att det var lugnt. Jag tror vi sladda in med taxi vid kvart över fem. De på antenathalen tittade på mig och sa: du ska ju föda?!medan jag stod och tog värkar men de kastade in mig på någon brits i ett rum som de hade och första sköterskan utbrister att hon tror att jag är öppen 10 centimeter. Den andra springer iväg och ringer förlossningen. Det fanns plats som tur var. Jag är i efterhand tacksam för att vattnet gick den där torsdagen på eftermiddagen för hade det gått ett dygn senare så hade vi inte fått plats i Stockholm. 

Väl uppe på förlossningen så konstaterade de att jag var öppen fem centimeter och inte tio. Det kändes som att de var rädda att jag skulle bli besviken men jag hade ställt mig in på att bara hänga på kroppen. För att det första hej hur är läget inte ska bli världens längsta så tar det nästan 24 timmar innan han är ute. Mer om det en annan gång. 

Mer om att jag blev kvar på SÖS i åtta dagar för att jag blev sjuk, mer om att jag inte fick träffa min son det första dygnet för han låg på neo en annan gång. 

Jag ville mest säga hej, hur är läget? Och jag har fått en ny liten bästa vän i min son. Han är alldeles underbar.