Det är konstigt hur man kan må. Jag har varit som sten. Kompisar som petar en på armen och frågar hur det är, varför jag inte gråter och att de inte känner igen mig. Jag som alltid faller platt i en pöl men sedan upp som en sol. Något ruckades på riktigt med det här. Tilliten till folk. Även om jag fortfarande tror på folk och jag tror att de flesta vill en väl. Jag har inget val. Om inte annat för att han i stolen mitt emot alltid trodde mig och på mig.
Jag har gråtit på ett kafé med E när jag träffade honom efter uppbrottet. Han hade tårar i ögonen också. Min snubbigaste killkompis som drämde näven i bordet och sa att han var så jävla besviken på honom och man gör inte så emot en tjej som precis mist ett barn. Då kan man inte ha egen tid och man kan inte göra något annat än bara finnas där.
Jag har gråtit när Emma sprang efter mig vid Gullmars och sa hej. Den kramen som hon frågade om hon fick ge mig där och då, den första kramen jag har fått av någon på så länge eftersom vi lever mitt i en pandemi. Jag kommer på riktigt minnas på min dödsbädd att hon kramade mig i en tid när inga kramar var ok men kanske behövdes som mest. Fan Emma. Du är min hjältinna.
Annars har jag bara gråtit för mig själv. Hemma. På promenad. Alltid själv. Tårarna har funnits där men de har aldrig runnit över kanten.
Jag ser allas oroliga blickar. Jag klarar mig. Det blir inget av att hoppa från balkonger eller den närmaste bro.
Det har varit fem veckor av en karusell inombords. Vad är vad. Vad är det jag sörjer? Jag sörjer nog mest att jag bestämde mig för något stort och sedan blev det inget. Det där med barn är och har alltid varit en stor fråga och nu vet jag. Nu ska jag bara lära mig att leva som 36-åring med att jag nog faktiskt vill ha barn men om det inte blir så blir det bra ändå.
Kan ändå säga att det var lättare att ta på hela den här barngrejen i april i år när jag inte visste något annat.
Just nu måste jag komma ur min egen bubbla. För jag är som sten och vill bara stänga in mig ibland.
