Om det är något jag har lärt mig de senaste nio månaderna är att man behöver ett sammanhang som människa. Ensam är inte stark och så vidare.
Vad gör man när man inte tillhör ett sammanhang och inte kan göra något åt det för världen är nedstängd och du är en person som ändå vill göra rätt för dig så mycket det bara går? Du går nästan under.
Jag har också insett att man inte alltid vill att folk ska försöka lösa ens problem utan kanske mer finnas med ett öra och lyssna på vad man har på hjärtat. De flesta vill mest försöka lösa problem som de inte kan lösa för att de nog inte vågar lyssna.
Vilka människor vill du ha i ditt sammanhang efter det här, om det kommer ett efter? Jag har insett att jag mår bäst av folk som är raka, står för saker som kanske inte alltid är helt rätt men de hymlar inte med det jämfört med folk som vill verka som att de tänker för laget men egentligen bara tänker på jaget. Kanske låter simpelt men det kan inte bara vara jag som har fått en annan uppfattning av folk man känner under den här hösten/vintern/våren.
Jag kan fundera på framtiden och vad som ska hända. Jag löste ett sammanhang och det var flytten. Är så otroligt tacksam för att jag inte är lika isolerad längre. Här kan jag gå ut på gatan och stöta på folk jag känner. Det behövs. Jag behöver något litet sammanhang även om det bara är att kunna heja på folk när jag går till Ica. Jag behöver träffa folk mer än en gång i veckan.
Det är sommar i Stockholm nu. Alla är glada för vaccin på den nivån att man nästan tror att alla ska ha gruppsex på sergels torg efter första sprutan. Förra veckan lät jag mig släppa på den duktiga flickan och körde mer all in än på länge. Träffade de där andra vännerna jag knappt har sett och vi hade utomhusfest på Riddarholmen. T,P och E for life. I helgen var min syster här och tittade på min lägenhet för det var det hon önskade mest av allt. Hon grät. Jag grät. Det var både av glädje och sorg över saker som hänt de senaste nio månaderna.
Jag tror inte att vi är på andra sidan nu även om folk verkar tro det efter ett stick i armen. Kanske är det för att för mig kommer det aldrig bli sig likt efter de här nio månaderna.
Men bara för att det inte blir sig likt tror jag ändå att det blir bra. Det är bra att bli omskakad. Att bli tvungen att ifrågasätta tillvaron och de som finns i den.
