Fläckarna är kvar på röntgenbilden. Kanske att någon av dem är lite mindre. Ingen läkare skriker om att det är tumörer men något nytt är det i min systers huvud. Nästa röntgen efter sommaren. Hon tar det, kanske inte med ro men hon tar det. Fråga mig inte hur för jag kraschar någonstans när hon skriver till mig om detta. Denna ovisshet som ligger och kryper i bakhuvudet och har gjort sedan sommaren 2017. Dock är det tusen gånger värre för henne. Det gör ont i mig när hon skriver att hon vill vara hemma hos mig och hjälpa mig att packa ned min lägenhet och följa med när flyttlasset går till nästa och packa upp lådorna där. Att hon vill gå och köpa en blomma som jag ska ha i min nya lägenhet. Hon kan inte. Vi kan inte. Hon om någon får inte bli sjuk i andra saker än de som hon redan har.
Jag försöker vara peppig storasyster och skriver att snart är det varmt och sommar. När jag har flyttat så kommer det ta så mycket mindre tid för mig att cykla genom stan för att landa på hennes uteplats. Över en liten bro, raka vägen genom Södermalm och sedan snurra runt lite i city för att ta Sveavägen hela vägen hem till henne. Då kan vi hänga och senare då ska hon få komma hem till mig i min nya lägenhet.
Om två veckor bor jag någon annanstans. Det känns overkligt samtidigt som allt har kretsat kring det de senaste månaderna. Jag har hållit hårt i den tanken. För att överleva. Helt ärligt så är det inte speciellt bra nu. Det tär att vara så mycket för sig själv. Samtidigt som jag känner mig bortskämd som kan sitta hemma hela dagarna jobba, har råd att köpa ny lägenhet utan problem och bara är så jävla vit medelklass så det skriker. Det dubbla i allt.
Idag är det valborg. Jag ska hämta flyttkartonger och bada. Sedan ska jag sova. En annan dag kanske jag ska skrivna ner allt om det mörka.
