Syster och de vita fläckarna

 Jag hade tänkt skriva om det som händer i mitt liv. Det där som är lite drama men lite roligt. Om killar, roliga saker, nya kompisar, löpturer och aw i solen. Ljuset som sipprar in. Men så kommer ett sms från det där numret igen. Numret som tillhör min systers mamma. 

Tumören har spridit sig i min systers huvud. De där vita fläckarna på röntgen var inte bara vita fläckar som inte var något utan det var något riktigt. Är det nu det kommer hända om inte den nya behandlingen går vägen? Vi vet ju någonstans att allt hittills har varit mirakel. Hon är ett mirakel som lever idag fast läkarna sa ett halvår då. 

Vad skriver man. Jag vet inte. Finner inga ord trots att det är storm inuti. Vi får hoppas på mirakel. Igen. 

I ett annat land

Jag har varit iväg. Sprungit i berg, i raviner och dalar, på smågator i ett annat land. 

En resa jag bokade när allt var nattsvart i höstas och jag behövde något att haka upp tillvaron på. Det räckte med att en ytligt bekant sa till mig att det vore så himla kul om du följde med så gick jag hem och bokade. Hon tyckte att det vore kul med mitt sällskap. Livlina. Ord jag behövde höra från någon. Det var ett halvår sedan. Vi hade det fantastiskt på resan. Strax innan jag åkte konstaterade jag för mig själv att jag är en sådan där som springer nu. Flera mil varje vecka och det är mina bästa stunder. Och människorna som jag mött som får en att känna att man räknas när man inte gör det i andra sammanhang. 

Livbojarna.