Det blev krig.
Jag avslutar mina egna i mitt huvud. Jag kan inte göra något mer för vapenvilan i Hammarbybacken. Ibland blir saker som det blir. Folk som inte vill prata, kan man inte tvinga att prata.
Förra helgen var som ett bortglömt liv någonstans innan pandemi och krig. Jag var hemma de sekunderna som huvudet låg mot kudden. Alla andra tillbringade jag antingen på en aw, en dejt, som funktionär på ett lopp eller på ett 1-årskalas. På söndagskvällen var jag som en disktrasa men jag var glad. Kände att det kanske fanns något där framme i horisonten. Det kanske kommer att gå att vara mer glad än ledsen. En av de bidragande grejer till det var funktionärsrollen på det där loppet. När jag mår kasst är det som underverk att kasta sig in med främmande människor och grejer man aldrig har gjort tidigare. Så det var inte sista gången.
En annan sak som värmde var ett foto på mig och barnet som fyllde ett år. Det sitter fast i ett album om hans första år. Jag fick vara med. Hans föräldrar kallar mig för en av hans bästa vänner. Lilla M när du blir lite äldre ska jag ta med dig till skogen och visa dig allt det där som är magiskt bland träd och blåbärsris så kan dina föräldrar dra på hotell och dricka bubbel.
