Det är slutet av februari och jag vaknar av att det knäpper och viner utanför fönstret av blåsten. Ryssland har bombat Ukraina. Jag har själv befunnit mig i ett krig som utspelat sig i mina egna kvarter men jag försökte avsluta det neutralt. Vi kan väl säga att det är en konstgjord vapenvila vid Hammarbybacken.
På fredag ska jag på dejt med någon som tre kompisar säger är världens snällaste kille. Jag behöver världens snällaste efter år av killar som beter sig som Putin.
Förra året var inte mitt år. Det finns så många utkast som ligger men utan att göra något drama av det så ville jag inte leva längre och tillvaron var mest ensamhet och vända andra kinden till. Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjorde under 2021 och det här året kommer bli att försöka bygga upp livsglädjen igen. Bygga upp vissa relationer som kraschat under pandemin och låta andra blekna bort. Jag behöver vilja leva igen. Så försöker jag bara säga ja till saker jag tror kommer göra mig glad.
