2022

2022, ett år som går till historien som ett jävulskt år med krig, kris och världen på ända. 

Mitt i allt det där som gör att man knappt tror på en framtid så måste jag tro på en framtid. För man kan inte göra något annat eller hur. 

Det har ju hänt en hel del roliga saker under året även om det på ett personligt plan har varit det mest omvälvande året i hela mitt liv. Volontärarbetet inför alla lopp och träningsresan i mars plockade upp mig från mörkret. Alla långpass med löpgänget som alltid startade med att J kom och hämtade mig vid fryshuset med bil. Alla nya kompisar med löpskor på. Alla turer upp på Hammarbybacken. Att en av mina bästa vänner flyttade kors över hela stan och bor nu en kvart ifrån mig och om några veckor så flyttar en till kompis till samma område. Jag fick plocka hjortron i somras som varit en önskedröm sedan många år tillbaka. Jobbet har varit så himla roligt under det här året och jag har längtat varje söndag på att det ska bli måndag, bästa betyget för mina kollegor och chef. 

Det dåliga förutom det som påverkar hela världen är att min syster har blivit så mycket sämre under hösten. Nu kommer hon knappt ihåg något och har blivit inlagd på ett sjukhem för hon behöver tillsyn dygnet runt. En sådan stor sorg och det känns som att inga trollspön kan göra något magiskt denna gång tyvärr. 

Som sagt det mest omvälvande året någonsin och det är kanske därför jag har varit så tyst sedan juni. Det senaste halvåret har gått ut på att försöka sortera mina egna tankar, beslut och framtid. Nu den här sista dagen på året kan jag säga att det kommer bli bra. 2023 kommer vara ett år jag för alltid kommer minnas på något sätt. Mer om det en annan dag. 

Nu ska jag träna och sedan ska jag fira in nyåret med ett par vänner. 

Gott nytt år! 

skrubbsår

Värmen är tryckande ute för första gången det här året. Stunden mellan hägg och syren är nästan slut. Studenter och skolbarn springer runt med gulblåa ballonger och skriker med stundande oviss framtid och sommarlov framför sig. Själv känner man att man har skaffat sig ytterligare skrubbsår i själen. Jag vet inte varför jag drar mig till fel personer. Good riddance men jag har fan eksem inuti i kroppen just nu. Jag vill skrika och slåss. 

Jag kan inte skriva om saker för alla dessa år har gjort att det känns som att det är jag som är fel, att jag är en vidrig människa som man inte kan tycka om eller ens respektera och vara ärlig emot. Killar och mamma har sagt tillräckligt många gånger nu att jag förväntar mig för mycket. 

Jag vet inte när svar på tilltal, lite engagemang, ärlighet och få komma när man har sex blev för mycket. Jag är väl naiv som tänker att det ovan är något som de flesta människor förtjänar här i livet. 

Nu ska jag gå och bada. 

Hej. 

Syster och de vita fläckarna

 Jag hade tänkt skriva om det som händer i mitt liv. Det där som är lite drama men lite roligt. Om killar, roliga saker, nya kompisar, löpturer och aw i solen. Ljuset som sipprar in. Men så kommer ett sms från det där numret igen. Numret som tillhör min systers mamma. 

Tumören har spridit sig i min systers huvud. De där vita fläckarna på röntgen var inte bara vita fläckar som inte var något utan det var något riktigt. Är det nu det kommer hända om inte den nya behandlingen går vägen? Vi vet ju någonstans att allt hittills har varit mirakel. Hon är ett mirakel som lever idag fast läkarna sa ett halvår då. 

Vad skriver man. Jag vet inte. Finner inga ord trots att det är storm inuti. Vi får hoppas på mirakel. Igen. 

I ett annat land

Jag har varit iväg. Sprungit i berg, i raviner och dalar, på smågator i ett annat land. 

En resa jag bokade när allt var nattsvart i höstas och jag behövde något att haka upp tillvaron på. Det räckte med att en ytligt bekant sa till mig att det vore så himla kul om du följde med så gick jag hem och bokade. Hon tyckte att det vore kul med mitt sällskap. Livlina. Ord jag behövde höra från någon. Det var ett halvår sedan. Vi hade det fantastiskt på resan. Strax innan jag åkte konstaterade jag för mig själv att jag är en sådan där som springer nu. Flera mil varje vecka och det är mina bästa stunder. Och människorna som jag mött som får en att känna att man räknas när man inte gör det i andra sammanhang. 

Livbojarna. 

någonstans i horisonten

 Det blev krig. 

Jag avslutar mina egna i mitt huvud. Jag kan inte göra något mer för vapenvilan i Hammarbybacken. Ibland blir saker som det blir. Folk som inte vill prata, kan man inte tvinga att prata. 

Förra helgen var som ett bortglömt liv någonstans innan pandemi och krig. Jag var hemma de sekunderna som huvudet låg mot kudden. Alla andra tillbringade jag antingen på en aw, en dejt, som funktionär på ett lopp eller på ett 1-årskalas. På söndagskvällen var jag som en disktrasa men jag var glad. Kände att det kanske fanns något där framme i horisonten. Det kanske kommer att gå att vara mer glad än ledsen. En av de bidragande grejer till det var funktionärsrollen på det där loppet. När jag mår kasst är det som underverk att kasta sig in med främmande människor och grejer man aldrig har gjort tidigare. Så det var inte sista gången.

En annan sak som värmde var ett foto på mig och barnet som fyllde ett år. Det sitter fast i ett album om hans första år. Jag fick vara med. Hans föräldrar kallar mig för en av hans bästa vänner. Lilla M när du blir lite äldre ska jag ta med dig till skogen och visa dig allt det där som är magiskt bland träd och blåbärsris så kan dina föräldrar dra på hotell och dricka bubbel. 

Vaknar till något som liknar ett krig

 Det är slutet av februari och jag vaknar av att det knäpper och viner utanför fönstret av blåsten. Ryssland har bombat Ukraina. Jag har själv befunnit mig i ett krig som utspelat sig i mina egna kvarter men jag försökte avsluta det neutralt. Vi kan väl säga att det är en konstgjord vapenvila vid Hammarbybacken. 

På fredag ska jag på dejt med någon som tre kompisar säger är världens snällaste kille. Jag behöver världens snällaste efter år av killar som beter sig som Putin. 

Förra året var inte mitt år. Det finns så många utkast som ligger men utan att göra något drama av det så ville jag inte leva längre och tillvaron var mest ensamhet och vända andra kinden till. Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjorde under 2021 och det här året kommer bli att försöka bygga upp livsglädjen igen. Bygga upp vissa relationer som kraschat under pandemin och låta andra blekna bort. Jag behöver vilja leva igen. Så försöker jag bara säga ja till saker jag tror kommer göra mig glad.