Att outa om svartvita bilder

 Så jag blev gravid. Det var verkligen inte planerat. Jag hade precis avslutat det med en kille. Då fortsatte jag och en gammal fling att ses. Han ville att vi skulle försöka på riktigt den här gången. Jag tänkte mer att det är sommar och han är ett bra ligg. Några veckor senare närmare bestämt den 9 juli plussade jag. Känslostorm. Inte på samma sätt som förra gången utan den här gången var det som att jag visste att jag skulle behålla men fan hur ska vi få ihop det här?

Vi är som natt och dag. 

Jag hade bokat en löpresa så jag stack iväg på den två dagar efter att jag plussat. Där var jag tvungen att berätta för folk varför jag inte drack vin eftersom det var mina spring och dricka vin-kompisar jag åkte med. Sjukt tidigt att berätta för bekanta när det har gått 5 veckor. I efterhand hade jag kunnat skippa den resan. Jag blev magsjuk, fick covid och det var inte många mil jag hann springa. Dock hann jag klättra några via ferrator som gjorde en tacksam för att man överlevde dem. Den ångesten att ligga sjuk i Italien och tänka att det där lilla livet går sönder nu i min mage. 

Sommaren fortgick och det var ett stort velande på oss. Massa tjafs. Jag tittade efter blod varje gång jag hade varit på toaletten och kunde knappt tro att jag faktiskt var gravid eller att den skulle stanna. Jag var också så sjukt trött i somras så jag knappt visste vad jag hette. Om jag hade kunnat så hade jag sovit mig igenom semestern. Killen tryckte att jag var tråkig och kunde inte riktigt förstå varför jag var så trött. Det syntes ju ingenting på mig. Någonstans i slutet av sommaren började jag berätta för de allra närmsta eftersom det var svårt att ducka vin och öl på alla middagar även om jag kunde svänga ihop en vit lögn om att jag skulle ut och kuta dagen efter. 

Jag skrev in mig hos en barnmorska och satt och grät i en stol. Hon fick bli min terapeut. Som hon lyssnade och gav goda råd. För någonstans längst inne så visste jag att jag inte kunde göra abort. För helt ärligt sedan sommaren 2020 så har jag processat att det inte kommer bli några barn för min del. För jag visste inte om jag skulle kunna åka till Danmark själv. Inte än. Så sitta gravid men kanske inte med de bästa förutsättningarna eller göra abort. Valet var inte ens ett val. Jag vet att jag är en någorlunda uppstyrd person som har flera människor runt mig som kommer finnas där på ett eller annat sätt. Han kommer älska barnet och vill gärna ha barn men kanske inte har något större nätverk runt sig och en naivitet kring saker som får mig att explodera. 

När jag var i vecka 11 så berättade jag för min familj för jag kände att jag behövde stöd från de som är min stabila punkt. En kväll när jag, brorsan, mamman och styvpappan var ute och käkade så berättade jag. Jag tror aldrig jag har sett mamma så glad någonsin. Hon bokstavligt talat ställde sig upp och skrek rakt ut i restaurangen. Jag berättade om det svåra med killen och att vi är ju kanske inte den mest stabila paret på jorden. I kör sa väl hela familjen att de fanns där om det skiter sig. 

Så de där tolv veckorna gick. Vi cyklade till sös och gjorde kuben. Jag var helt förstörd innan för jag trodde inte att den skulle leva men den sprattla runt där inne i min mage. Efteråt stod jag och tokgrät vid cykelparkering utanför huvudentrén. Mellan alla tårar så sa jag till killen: oavsett vad som händer mellan oss så måste vi göra allt för att den där sprattlande lilla saken får det bra i livet. Det lovar jag sa han. Sedan drack vi alkoholfritt bubbel nere vid årstaviken och tittade på båtarna som åkte förbi samtidigt som ultraljudsbilderna låg i min väska. 

Bilderna på den finaste lilla sprattlande filuren jag har sett.