promenader och bråk

Helgen bjöd på ett nytt naturreservat i lördags. Paradiset i Huddinge. Fint men det jämngråa vädret gör ju inte att saker och ting visar sig från sin bästa sida. Kul ändå att gå på skogsstigar och ta paus och äta matsäck. 

I söndags cyklade jag till Liljeholmskajen för att ta en promenad med mitt kärngäng. En av dem är jag uppriktigt oroad över. Hen mår inte bra. Precis som jag så är hen singel och har längtat efter ett förhållande sedan urminnes. Samtidigt som personen ifråga är väldigt social och brukar ha tusen järn i elden. Nu är det väl cirka noll järn. Så jag har snackat med lite folk om vad tusan man kan göra för att försöka få personen ifråga på fötter igen. På riktigt får jag hjärnblödning på folk som klämmer ur sig: ni kan väl ha en digital aw!, alltså alla måste dra sitt strå till stacken och hålla distans. Jag är orolig för att min kompis kommer ta livet av sig/supa ner sig eller något annat dumt och du föreslår digital-aw. Ok tack det var det sämsta tipset någonsin. Men tack ändå eller förresten du kanske kan låna ut din partner så kan jag få ge den i present till min kompis sedan kan du sitta för dig själv i ett år och se om du tycker att det är kul att någon föreslår digital-aw hösten 2021. Jag får fundera vidare själv. 

Efter den promenaden så cyklade jag vidare för att träffa Eve. Hon som också har haft ihop det med mitt ex om än för hundra år sedan och en grej förra året. Det var bra och nyttigt att träffa henne. Hon var ledsen för att hon inte fick reda på det tidigare och hade kunnat varna mer. Om hon hade kunnat så hade hon nog velat ta tag i mig och ruskat om mig. DET ÄR INTE DITT FEL, sa hon ungefär 25 gånger på en halvtimme. Man blir charmad sedan är man inne i en jävla bubbla med någon som beter sig som ett as för att senare vara snäll men allt som blir fel är ens eget fel och det är alltid synd om honom. Tur att du är ute ur bubblan och att han inte blev pappa till ditt barn. Du hade aldrig blivit fri och vem tusan vet vad han hade gjort mot barnet avslutade hon med innan vi sa hej då. Jag förstår att man verkligen inte förstår hur det kunde bli så här att jag kunde hamna där med kompisar som visste en del. En del pandemi där man inte ses, en del att de trodde att det han kanske ändå hade kommit längre i utvecklingen, en del att jag var fast och trodde att det var jag som var det stora problemet och vågade inte prata med någon om det. Vi får se det kanske kommer en längre utläggning senare. Jag var i alla fall väldans glad över den där promenaden med henne. 

Annars så har jag blivit ovän med en av mina pandemikompisar. För jag blev trött på pekfingrande kring vad andra gör och inte gör. För den personen gör själv inte som den tycker att andra ska göra. Så då sa jag det, att den inte lever efter sina egna ord och då ska man va tyst. Det var inte poppis, men man kan inte alltid vara poppis. 

Vilket content det här är! Varsågoda till mina tråkiga tankar.