Det är fredag. Det har regnat nästan hela dagen. Jag vet för jag var ute vid klockan sju och gick en långpromenad som jag gör varje morgon. Sedan har jag suttit hela förmiddagen och sett regnet trilla ner genom fönstret medan möten avlöser varandra på datorn. Vid lunch var jag ute igen och gick. Kom hem som en dränkt katt.
Vid fyra tiden på eftermiddagen ringer mamma. Hon undrar hur det är med mig. Jag märker att hon tycker att det är jobbigt att vi lever i den tid vi lever och att hon har en dotter som sitter hemma för sig själv. Hon berättar att brorsan och hans tjej var på besök igår. Ursäktar sig och säger att hon tänker att det är bäst att vi inte träffas. För hans tjej är gravid. Det vore dåligt om hon skulle bli sjuk. Jag säger att jag helt och hållet förstår, ingen fara alls. Mamma är snabb på att säga att jag alltid är välkommen hem men kanske inte samtidigt. Jag hinner tänka att det spelar ju ingen roll att jag inte träffar dem face to face om de är rädda att bli smittade av något om jag ändå skulle hänga med mamma och styvpappan en annan dag. Orkar inte gå in på den diskussionen. Säger istället att jag måste erkänna en sak. Det tar verkligen emot men sedan säger jag det rakt ut till henne: jag tycker att det är så jävla jobbigt att hon är gravid så det är skönt att det är pandemi och att man inte ska träffa folk för jag pallar inte just nu. Mamma säger att hon verkligen förstår mig. Att det är en sorg jag måste gå igenom och att får jag finnas där för brorsan och hans tjej om en stund eller om ett tag. Mamma pratar vidare om att hon förstår hela grejen att sitta och vara ledsen för något som man inte kan göra något åt. Man kan inte ens gå ut för att förringa tankarna med sus och dus i natten.
Mamma berättade för mig efter att jag hade varit på SÖS för sista gången att hon fick ett missfall långt innan jag var påtänkt. Att det är en sorg man måste ta sig igenom. Jag ringde och pratade med mamma i somras eftersom jag hade panik över allt. Jag hade ingen att prata med. Han ville inte prata. Bara några enstaka vänner visste om det. Mamma fick mig gråtandes i luren där jag sa att jag var gravid i vecka 8 och visste varken ut eller in. Att det inte var bra med förhållandet. Då sa hon att hon kunde inte säga något om vad hon tyckte att jag skulle göra men att de alltid alltid skulle finnas där oavsett beslut och att om jag bestämde mig för att behålla så skulle ju brorsan få barn bara ett par månader innan så jag skulle ju kunna ha sällskap. Nu har jag lärt mig att det är livsfarligt att tänka en sekund längre än till där man är just för stunden.
För då hamnar man där jag är. Att man verkligen inte vill träffa sin lillebror och hans tjej för att de ska ha barn om någon månad eller två. Att det är skönt med pandemi så man slipper.
Jag måste jobba med det här. För jag älskar min brorsa över allt annat och vill vara pepp och glad för hans skull.
Kram 💙
SvaraRadera