hopplösheten

I natt föll hopplösheten över mig. Dumt att somna på soffan för att vakna mitt i natten och behöva göra sig iordning och vakna till när klockan är halv ett. Ännu dummare att sätta på en podd som får en att dras tillbaka i någon sorts självanklagelse och ångest, fast jag vet att det bara är hans ord som ekar dumt i huvudet. När hjärnan och hjärtat bråkar. Den ena som är logisk och den andra självanklagande. Podden handlade om exakt det jag upplevde där med honom. Oavsett vad som sades eller vem det var som gjorde något, landade och vreds sig allt till att det var jag som gjort fel. 

Jag sov oroligt hela natten och vaknade omsvept av någon sorts hopplöshet. Vad är meningen med det här? Det är över två veckor sedan jag ens träffade någon levande människa. Om man inte ska räkna att jag såg skymten av mina föräldrars huvuden som kikade upp från en våning under när de lämnade en kasse med mat här förra veckan. Jag har stått i fönstret och kikat ut på folk som går ute på gatan. Trånande efter att få vara någon annanstans än inom dessa väggar. För att inte förstärka känslan av att det enda logiska är att svälja 100 sömntabletter och dricka all sprit jag har hemma, så gick jag ut i morse och kastade mina sopor och sorterade plats/kartong/metall/glas. Jag ju varit hemma sju dagar plus varit symptomfri sex dagar efter de första sju, förutom luktsinnet som inte är helt hundra än. Är det det som är meningen med livet nu? Att få källsortera saker? Få gå utomhus för sig själv där man bor? 

På riktigt, det är inte värt det. 

Meningen är inte tvåsamhet eller barn heller. Det löser ingenting förutom att man inte skulle vara helt själv med sina tankar som studsar mellan väggarna just här och nu. Meningen med mitt liv är inte att sitta inlåst i en lägenhet där jag bor eller få ta sig runt i området jag bor i. Om jag inte kan få det ena så måste jag få använda livet till något som jag tycker är meningsfullt. Sedan om det är att bestiga berg, springa långt eller gå på klubb varje helg var väl strunt samma. Det går inte att leva inlåst helt med sig själv. Det är ett fängelse att inte ha tillgång till att socialisera med folk. 

Vad gör man när alla de överlevnadsstrategier man har när man mår dåligt helt plötsligt är förbjudna? Hur överlever man då?

Denna dag ett liv år 2020. 

Jag struntar om det blir jul och julfirande. Det enda jag önskar mig är att någon kunde lägga sin hand på min axel och jag skulle få gråta och prata tills det inte finns några tårar mer. 

Tur att det är en annan dag imorgon.