Att släppa taget

Jag måste släppa taget lite. Jag kanske inte kan vara bäst i alla lägen just nu. Och det får duga. Jag har tryckt på SOS-knappen till mina närmsta vänner. Nu har jag sagt att det är på gränsen nu. Jag går runt och gråter konstant när jag inte har något för mig så jag gör saker hela tiden. Läser, skriver, stickar, rensar, tittar på serier, går maniska promenader och pratar i telefon. Jobbet är för jävligt just nu och bara för mycket. Jag leker myndighet från vardagsrummet och har bråkat med en ambassad de senaste veckorna mellan tusen andra grejer. Det är overload i mitt huvud. Det får aldrig vila. Jag vill lägga mitt huvud i en låda och gå därifrån. För det är så många outredda saker som ligger och trycker på. Saker som jag inte kan göra något åt i en pandemi. 

Så nu har jag försökt lova mig själv att inte freaka på mig själv och vara lite snäll och att inte ha konstant dåligt samvete för att jag existerar. Det är fan inte lätt att vara själv mitt i det här och vilja göra allt så rätt som möjligt. 

Ett djupt andetag. En helg. Något för att överleva. 

I förrgår natt blev jag faster till två små tjejer. Det fick jag reda på när jag vaknade. Jag kände ingenting eller jag kände stress. Skickade ett grattis, tjohoo gick det bra och några hjärtan. Helt tom. Gick ut på en promenad och grät för mig själv i mörkret och alla hundägare tittade konstigt på mig. 

Jag önskar överallt annat att den här pandemin ska vara över. Så jag kan få söka hjälp för jag behöver prata med någon om allt som jag bara tryckt undan, saker som kanske aldrig blir av och hur jag ska hantera det, hur jag ska kunna respektera och titta folk i ögonen för just nu finns det inte så höga tankar om väldigt många människor. 

God Jul då.