Jag messar brorsan. Han backar mig till hundra. "Vi tar det i din takt, syrran" skriver han. Mamma har hittat på massa saker eller ljugit oss båda rakt upp i ansiktet. Det slutar med att jag följer med ändå. På vägen dit i bilen blir jag utfrågad om min syster och hennes sjukdom. Det är som att de vet hur tortyr går till. Sparka på den som ligger ner lite till. Varken jag, min syster eller hennes läkare kan svara på om hon kommer leva hela sitt liv eller inte. För ingen förstår att hon lever idag för allt pekade på att det inte skulle vara så. Det är bara att vara glad och tacksam och tänka ibland händer mirakel.
Vi kommer fram och parkerar på baksidan av huset. Röda linjen nästan längst ut. De har i stort sett tunnelbanenedgången utanför porten hinner jag tänka innan vi går in i huset. Jag är verkligen inte mitt bästa jag men brorsan finns där och försöker hjälpa till att stoppa galenskaperna. Hatet mot mig själv och hur jag blir när jag blir intvingad i ett hörn där jag inte vill vara sitter i hela besöket. Tills när vi nästan ska gå då föräldrarna försvinner iväg någon annanstans i lägenheten och jag kan i lugn och ro ta på en barnfot och titta närmare på ett av mina brorsbarn. Den som får mitt namn som mellannamn.
Jag är stolt över brorsan. Han kommer bli en bra pappa.
Nästa gång ska jag ta bussen eller tuben dit själv trots corona eller be pandemikompisen med bil om skjuts och få vara den där storasystern och nu också fastern som är jag utan att bli intvingad i hörn där jag inte vill vara.
p.s våra föräldrar är bra på många sätt men det finns krav som inte alltid går att uppfylla. Som min kompis sa till mig: du vet att de skulle slå sönder världen tills den är i bitar för dig men samtidigt så ställer de orimliga krav ibland eller oftast.
så fint <3 och ta det i din takt, det kommer bli bra!
SvaraRaderaÅh jag kom plötsligt att tänka på boken Reservkraft av Tomas Sjödin där han skriver om vad "ett helt liv" kan vara. Jag vet inte om boken passar dig (nu) men jag tyckte den var fin.
SvaraRaderaHar din bror fått tvillingar alltså? Häftigt, fint och utmanande! Jag förstår att farföräldrarna till bebisarna är helt till sig, för jag ser det hos mina egna föräldrar som har två barnbarn. Men det låter iaf bra att du får ta det i din takt. Det behöver man få! Jag förstår dig för jag upplevde lite samma när många av mina nära vänner skaffade barn innan mig. Svårt är det men det kan bli fint också.
Minahistorier: ja det blev lite fint ändå till slut och det kommer bli bra med tiden ❤️
SvaraRaderaTove: ska läsa! Har ju tiden om man säger så :) Japp han har fått tvillingar, så häftigt och utmanade för dem. Som sagt det är jobbigt med tanke på missfallet och att jag nog har landat i vad jag vill men det är egentligen inte att min nio år yngre bror fått barn som är jobbigt utan det är att jag pekas lite ut som det svarta fåret i familjen. Å att jag borde bara ta någon för att få allt det där samtidigt som jag inte borde det göra det för blablabla osv. Jag gör aldrig ”rätt. Allt blir fint till slut men jag vill få ta det på mitt sätt och takt.