flyttkartonger, middag och en helg.

Under fredagen hinner jag gå över 26 000 steg. Jag som skulle ta det lugnt. Det gör ont i foten som jag fick en fraktur i för ett år sedan. Det gör ont i höften. Det gör ont i höger arm. När jag inte är ute och går så jobbar jag. Tillbringar kvällen i soffan. Det gör ont överallt i kroppen. Det gör ont i själen. Tankar som syrran vivlar runt i bakhuvudet men hon skriver i sms att hon tänker tänka att det inte är något. Då måste jag också tänka att det inte är något förrän vi vet något annat. 

Bortsett från allt det onda så har jag haft helt ok dagar. Jag mår bra. Jag lever. Jag har folk som hör av sig. Dock finns det en rädsla eller stress över det onda. För om jag inte kan gå ut och springa eller gå, då vet jag inte riktigt vad jag ska göra med all tid. All den här tiden som man har för sig själv. Jag måste göra något och därför går jag. Tävlar med mig själv och min träningsklocka. 

Jag vaknar alldeles för tidigt på lördagen men det gör inget för den här dagen har jag något att se fram emot. En av pandemikompisarna har fått tillbaka sin lägenhet efter stambyte och renovering i fyra månader. Nu har vi äntligen någonstans att vara som är mitt emellan oss alla. Så jag äter frukost och tidig lunch sedan börjar jag gå, det är tio minus och sol ute. Klockan ett plingar jag på dörrklockan. Lägenheten har blivit superfin. Det är som en helt ny lägenheten men det är inte så konstigt för allt är flyttat. Badrummet och köket har bytt plats och det har tillkommit ett litet sovrum. Vi packar upp kartonger och hämtar grejer från vinden. Äter take away. Dricker vin och pratar. Sådana där saker som får en att glömma alla de andra dagarna i veckan som man bara går runt runt runt 26 000 steg där man bor för man har inget bättre för sig. Vi pratar om ensamheten, om personer på Tinder, om våra gemensamma vänner, om kommande födelsedagar, om sommaren och om världsläget. Tre singlar som pratar om vad vi vill göra för att bryta ensamheten även om vi har varandra. En som har kommit på att den nog egentligen vill ha barn , jag som mest vill träffa någon att dela vardag med 26 000 steg och äventyr med och kanske skaffa barn och en som aldrig vill ha barn men som gärna vill börja ligga runt och gå på dejt. 

Under kvällen unmatchar jag en kille jag har snackat några dagar med för jag får vibbar att han är som mitt ex. Aldrig igen. Det har nog aldrig varit lättare att få till en dejt om man skulle vilja. Jag hade kunnat gå på dejt varje dag i veckan om jag ville. Folk där ute är trötta på ensamhet. Jag är trött på att lägga ner tid på dåliga personer. För om jag ska ens ska orka engagera mig i nuläget så ska människan bo på rätt sida av stan (pga lätt att kunna ses) och ha någonstans en utgångspunkt att den vill någorlunda samma sak jag som. Vardag och äventyr, kanske barn. Jag hade kunnat tänka mig att skaffa en kk (kanske inte pk i en pandemi) men av erfarenhet av livet så är killar värdelösa på det så man behöver inte ens tänka tanken. Läkaren som jag träffade för några helger sedan var en kul prick. Vi hade massor gemensamt och han var fin på något sätt för han var så ärlig om saker, vilket fick mig att inte tänka en tanke längre med honom för han var inte där jag är men ingen skugga över honom för det. Vi hörs fortfarande som att vi blivit varandras brevkompisar. Diskuterar saker högt och lågt. I en annan värld så hade han kanske blivit en perfekt kk. 

Mina två pandemivänner ryker alltid ihop om något när vi ses. De är som ett gift gammalt par. När de satte igång och blev oense om något gällande jobbsökande så kunde jag zooma ut lite och vara i den där stunden att man är någonstans och man har folk runt omkring sig men man behöver inte vara med i samtalet. Den där närvaron som jag saknar alla andra dagar i veckan. Att det finns någon i rummet men jag behöver inte roa någon. Det var en fin dag och kväll. 

Idag har jag kollat igenom Ekotipsets alla städtips på insta. Fixat och donat hemma. Gått på en promenad för mig själv. Kände mig ensam för alla jag mötte var i par. Det är väl typiskt att man alltid ser sådant som man vill ha eller eftersträvar när det är långt borta för ens egen del. Jag valde en annan väg så jag gick förbi ena barndomsgatan och lurade ut mamma på en promenad. Sedan gick jag hem och vara glad över att jag fick bestämma middag helt själv. Morötter och dipp. Jag åt och funderade på tillvaron. Det är ok nu. För det enda som ekar i huvudet är oro över syster och att det tär att vara själv så mycket men jag har inte längre de där tankar om att jag är dålig som mitt ex ville få det till eller att jag känner någon skam. Det andra är ok att ha lite känslor upp och ned kring. 

Nu ska jag försöka sova medan grannen har fest.