är jag elak?

Tillbaka till verkligheten.

Jobb jobb jobb och alltid vara hemma. Jag försöker tänka snälla tankar och jag försöker greppa tag i de där sakerna som jag blir glad av. Som Norrmannens sms, att Nyström hörde av sig och berättade att han har blivit norsk nu och kasserar sitt svenska telefonnummer men här är det nya norska numret och hej vad jag ska åka till grannlandet när man får igen. Nu har jag två personer där borta som jag på riktigt verkligen gillar som människor. Sådana där som alltid kommer finnas kvar. Nyström som jag lärde känna när jag var 14 år och hade blivit iväg skickad på ett basketläger jag inte ville åka på. Tjugotvå år senare är vi fortfarande vänner men sådana där som inte alltid ses alla år men som kommer finnas kvar tills man dör. 

Det jag ville skriva om är det som är som ett stort moln över huvudet, förutom att sitta själv i en pandemi, så finns det en annan grej som får mig att må så jävla dåligt. Hela grejen med brorsan och att han har fått barn. Nu vill jag först och främst säga att det är egentligen inte att han har fått barn som är problemet. Det har jag vetat om sedan mars förra året så ingen överraskning direkt. Det blev jobbigt med mitt eget missfall i höstas men framförallt blev det jobbigt nu under julen och de veckor som har gått sedan dess. 

Det jobbiga är föräldrarna som har hamnat in i någon sorts farföräldrabubbla delux och inte kan ta in något annat. Mamma som var bra under hösten när jag berättade om att jag tyckte att det var jobbigt har nu gone all crazy. Hela julafton höll de på och facetimeade med brorsan när de var på BB. OCh det är i sig inget problem utan att de skulle tvinga på mig att sitta med iPaden och prata krystat med brorsan och sedan när vi lagt på ställa frågan: Hur känns det att vara faster? Gånger tio och nu överdriver jag inte ens. Det är ju inte socialt accepterat att säga: det känns ingenting. Så det sa jag inte. Sedan var det massa prat om att det var så bra nu för då kunde jag vara kattvakt åt dem (brorsans gamla katt som man måste bo hemma hos dem för att passa) och barnvakt åt brorsan. Då sa jag faktiskt att min existens är inte till för att passa saker andra människor har skaffat frivilligt. 

På nyår när jag gick förbi med en blomma till mamma fick jag en utskällning för att jag inte skrivit i gruppen. Vilken grupp undrade jag. Ja den där det finns bild på din brors barn. Om det är en grupp så är jag inte inbjuden och brorsan har inte lagt ut något någonstans (har båda mina syskon på notiser på alla sociala medier for the record). Då visar det sig att den här gruppen är facebook och det är styvpappan som lagt ut en bild som jag missat att likea. Jag tror jag tog det djupaste andetaget någonsin och ville lite pedagogiskt förklara att facebook inte är en grupp och att det är lätt att missa saker. Oavsett så var jag dålig som inte hade sett detta och så vidare. Sedan kom det massor om att jag måste sticka något till barnen. Vilket jag har tänkt men jag vill inte sticka saker som ett krav utan för att jag själv vill. Har lärt mig att handarbeta ska göras för att man vill och inte för att man måste som ett krav.  

I veckan som var så fick jag ett sms med en fråga om jag skulle följa med på middag hos brorsan. Då skulle jag träffa pandemigänget och åka på utflykt, vilket inte togs emot på ett bra sätt när de fick det till svar. Jag ville säga att man kanske inte alltid kan om man får en fråga några timmar innan en sak ska ske. Dessutom så känns det som att det är dåliga tider för att ränna runt hos folk, oavsett mina antikroppar eller inte. Fick som svar att nästa gång de ska dit så måste jag följa med. Punkt. Mamma påstod också att brorsan tyckte jag var konstig som inte hade hoppat på bussen direkt hem till honom när de hade kommit hem från BB. Vilket jag vet inte stämmer för min brorsa skulle aldrig tycka en sådan sak. 

Vad ska jag göra? Som sagt, det är inte brorsan och barnen i sig utan det är föräldrarna som är problemet. De tar inte ett nej utan att ställa till med ett storskaligt krig. Så oftare man gör saker som man inte vill för att de ska hålla sig lugna men just den här grejen känner jag att jag inte orkar med. För det kommer bli någon sorts tvingande att jag ska sitta och posera med några barn och sedan ska de lägga upp bilder i "gruppen" och jag vet att jag mest kommer gå och gömma mig på toa och gråta. De får gladligen tycka att det är superkul att bli farföräldrar och gå bananaz men de kan väl inte kräva att jag ska bli lika crazy som de? Dessutom är vi mitt i en pandemi och i höstas fick jag inte ens träffa brorsan pga C19 för mamma. 

Är jag elak? Är jag en dålig syster och dotter? Självisk? 

Vem är jag ens. Jag vet ju att idag efter ett sms och två missade samtal från mamma kommer jag känna mig tvingad att åka dit när hon ringer och skäller ut mig en tredje gång. För att jag inte orkar med bråk för jag vill bara ha lugn och ro.