1UP med plåster

Alla som spelade Super Mario som små kommer ihåg det där ljudet när man tog 1 UP-svampen. Så känns det just nu. Livet kanske är på väg tillbaka lite, jag fick ytterligare en helg som tankade mig på energi.

Fredagen bestod av att hänga hemma och gå lägga sig tidigt. Upp tidigt, äta så mycket jag orkade till frukost, kasta på mig kläder och löpvästen för att springa ner till rondellen där österrikaren hämtade mig innan vi drog ut till Tyresta. En underbar solig morgon och massa taggade personer. Sedan sprang vi iväg. Det var underbart. Jag sprang 17 km. TACK kroppen för att du fixar 17 km på teknisk stig.

Jag var hög när jag kom hem. På endorfiner. Några kompisar skulle äta sen lunch i Sjöstan så jag kastade mig in i duschen och gjorde mig i ordning för att springa ner och möta upp dem. Lunchhäng som övergick till hemmahäng hos dem. Jag var redo för min dejt med advokaten. Kompisarna vinkade av mig och jag drog till Östermalm. På vägen hem till honom gick jag förbi där E bodde förut och tusen minnen från de senaste 12 åren svepte genom mitt huvud. Alla förfester, fester och efterfester, plugg, planeringar för resor och bara stilla kompishäng som skedde på Artillerigatan. Nu bor vi 7 minuter ifrån varandra i Höjden istället.

Väl utanför porten till Advokaten skrattar jag för jag har aldrig gått dit själv tidigare utan alltid i sällskap med honom. Fulla och glada. Jag trasslar mig igenom en port över en gård och in i ett annat hus. Inser att jag har ingen aning om var han bor men på något sätt hittar jag till hans dörr ändå. Vi skrattar åt mitt springande runt i trapphus när jag klivit in. Han har tänt en brasa och korkar upp vin. Vi pratar om våra gemensamma vänner och hur B planerar att dra ihop mig, Advokaten och Norrmannen för träff snart. Vi pratar om året som varit. Hur livet har varit sedan vi sågs sist. Det är 10 månader sedan han kom i en taxi till min förra lägenhet mitt i en pandemi. Det var dag två på det här året. Två personer som då bröt allt om hålla avstånd till folk man inte brukar träffa. Ikväll är det ingen pandemi längre eller den sker där ute någonstans men inte på andra våningen hemma hos honom. Häng i soffan, mera vin och film. Vi ligger sked medan filmen rullar sedan frågar han om vi ska gå och lägga oss.

Om löpningen ger mig 1UP så är han fjädern eller eldblomman i mitt Super Mario-spel. Mitt plåster. Min energidepå. Inte för att läka sår utan för att livet ska vara något mer och känns någons hud mot sin egen. Jag tror att jag är hans. För det var det han skrev till mig. Hur många år har vi inte gjort det här? Men det är bara i år som vi inte ses efter sus och dus, långa middagar och fester med våra kompisar. Utan bara vi, inget sus och dus. Det kommer aldrig bli vi men det vi har är fint på sitt sätt. Vi somnar som vi alltid gör intrasslade i varandra och han släpper aldrig taget om mig. Min bästa sovkompis. Han släpper inte taget förrän klockan slår nio någonting och han ska iväg och spela tennis. Jag ligger kvar i sängen medan han fixar runt och sedan kommer han och pussar mig hejdå.

Jag äter frukost för mig själv, gör mig iordning, B smsar om jag vill hänga på till Tyresta om några veckor. Jag skrattar för att världen alltid drar till sig bra saker när något bra händer. Jag skriver en lapp jag lägger på Advokatens köksbord innan jag stänger dörren och tar min morgonpromenad längs Strandvägen istället för genom Hammarby Sjöstad som alla andra dagar. Klockan tolv möter jag upp Pappa utanför kulturhuset.

1UP . Jag ser ljuset i tunneln. Jag kanske kommer kunna lägga de där vårmånader mars april längst bak i huvudet snart.