Dan före dan. Jag är den enda som jobbar. Stänger ner datorn klockan halv fyra. Har en hel kväll framför mig av att få tiden att gå.
Det blir jul i Stockholm i år. Det kommer nog bli jul i Stockholm alla år framöver. Brorsan fick ju barn för ett år sedan så nu blir det aldrig mer jul i Dalarna. Föräldrarna vill fira med barnbarnen. Förståeligt. Jag jobbar på acceptans och försöka känna mig inkluderad trots att jag fått frågan fem gånger från mamma vad jag ska göra på julafton. Som att det vore en vanlig helg i mitten av oktober och inte att vi firat jul varenda år tillsammans sedan jag föddes. Jag räknas väl inte längre.
Jag hade behövt Dalarna och sällskap dygnet runt några dagar men man får ju inte alltid det man önskar. Så vad gör man den 23 december själv? Man tittar på någon cheesy-julfilm och sedan hänger man på gymmet. Planerar i huvudet vad man ska göra på julafton fram tills man får komma till brorsan på eftermiddagen. Springa så klart. Upp på backen.
Sedan har jag suttit och tänkt på de saker som har varit bra den senaste tiden eller året. De där personerna som funnits vid rätt tillfällen under det här helvetes året.
Min nya jul. Tills den dagen jag kanske träffar någon som vill fira jul med mig i Dalarna.
Nä men va? Man fattar ju att traditionerna ändras då och då, av livet och allt omkring, men att alla inte får vara med (eller känner sig välkomna) hela dagen/dagarna? Och att någon förväntas att sitta ensam? Nej, det är inte okej i min värld. Förstår att du blir ledsen. ❤️ Önskar dig en så god jul som det bara går, och att 2022 tar oss alla med storm!
SvaraRaderaUsch vad jag känner för dig och med dig. Håller med Sara här, så märkligt verkligen. Varför kan du inte få vara med hela dagen? Jag hoppas att du får en fin dag oavsett, och jag tycker mycket om din blogg. God jul!
SvaraRaderaFy så taskigt. Varför ska barn inte vara lika viktiga som barnbarn? Du får väl också plats? Kram o god jul❤
SvaraRadera