Jag drar iväg över helgen till en kompis lantställe. Det är utlovat hur mycket bad jag vill och lugnt häng. Jag tvekar länge innan jag säger ja. För jag mår inte så bra. De senaste veckorna har jag knappt kunnat andats och vissa dagar kan jag inte sluta gråta. Paniken ligger och lurar i bröstkorgen. Vissa dagar går det bra och andra inte alls. Jag står upp, jag jobbar och jag kan oftast vara mitt gamla jag men det här året har gjort något med mig.
Mina kompisar outar att de ska bli föräldrar och jag blir glad för dem men känner att jag hela tiden halkar efter. Känslan att alla andras liv fortsätter och jag stampar på samma ställe. Den känslan har förstärkts under den här pandemin. Jag har ingen fast jag har så många runt mig. Tröttheten att alltid vara själv, aldrig ha någon att luta mig mot och alltid få höra att jag är stark. Heja mig säger alla. Du fixar det här. Du som är så stark. Jag vet att jag fixar saker men jag känner mig lost och ganska ensam. Jag vet också att folk inte säger så för att vara elaka utan menar väl och menar vad de säger.
Får man svara att jag är trött på att vara stark? Jag håller nog på att tappa det nu.
På lördagskvällen får jag ett sms från det där numret som dykt upp alldeles för många gånger på min telefon de senaste åren och det betyder alltid att något är dåligt.
Syster ligger på intensiven. Hon bara kräks kräks kräks och kan inte prata och är helt borta. Det är tusen tester, mediciner och imorgon ska de köra MR. Hon kan inte prata. Det var fyra år sedan hon åkte in och kräktes och inte kunde prata. Det tar aldrig slut. Hon blir aldrig bra till hundra procent. Det kommer alltid ett bakslag och jag får ett sms från det där numret på min skärm.
Jag säger till en av kompisarna vad som hänt och vi snackar lite om det. Sedan fortsätter kvällen som inget har hänt men inombords hos mig är det tomt och ledset. Jag kan mest tänka på vad som händer i min systers huvud och att jag vill storasyster-göra-saker-bättre för henne. Om jag känner mig liten och ensam, hur ensam och liten känner inte hon sig då?
Nu är jag hemma i lägenheten igen och har fått reda på vilken avdelning hon ligger på så jag kan åka dit och hålla hennes hand fast hon mest sover. På neuro 2.
Sådana här kvällar är jag definitivt inte stark. Ensam, liten och väldigt ledsen.
❤️
SvaraRaderaÅh. Finns här om du vill prata. ❤️
SvaraRaderaSå starkt jag känner din ensamhet, din sorg och din oro genom din text. Har inget att säga som kan lindra men lyssna kan jag, och jag finns här om du vill skriva/maila. Tänker på din syster. ❤️
SvaraRaderaMen du... självklart: man måste inte vara stark jämt. Jag önskar att jag kunde bulla upp för dig med kuddar i soffan, lägga en vetekudde på din mage och koka ditt favorit-te. Vi hade kunnat sitta och virka och sticka och prata. Jag hade bakat bröd. Du kan få hjälpa till att knåda. Om du vill. Om du orkar.
SvaraRaderaTillåt dig alla känslor. Hör av dig till någon du känner dig trygg med för att få stöd. Kanske kan någon sköterska på neuro 2 hjälpa till att ge dig någon samtalskontakt, om du vill ha det.
KRAM från en okänd som bryr sig.
<3
SvaraRaderaIbland önskar jag så mycket att vara troende, för då hade jag kunnat säga att jag ber för dig och din syster, men det kanske man kan göra ändå, utan att vara religiös?
SvaraRadera