Ett till år är förbi och vilket år det var

Slutet gott allting gott. 

En sak jag är tacksam för är alla dessa fina människor jag stött på via internet och bloggen. Att en av er som jag vet läser här hörde av sig och jag fick ringa och prata dagen innan julafton. Det var som att hon stoppade en pinne i cykelhjulet (mitt huvud) så det tvärnitade. Jag kunde börja fundera på saker utan att bryta ihop och tänka att jag inte ska skamma mig själv så mycket för allt 2020 innehöll. Framför allt så har jag börjat koncentrera mig på det jag kan påverka eller den tanken har jag tagit fram när det känts jobbigt. Tack A för att du gjorde så att jag fick en väldigt fin ledighet utan snurrande huvud. <3

Målet nu är att komma igång med träningen igen för det om något får mitt huvud att må bra. Så min ledighet har bestått av att springa efter ett program och hänga på utegymmet. Små steg, inte fullt ös medvetslös som jag brukar. Sedan har jag stickat klart en tröja och en mössa. Sedan ska jag kontakta någon att prata med även om det blir online, för vissa saker måste jag ha hjälp med att reda ut. Jag ska till och med kolla om det är möjligt att få prata med hon Martina på SÖS.

Idag är det nyårsafton och jag brukar ju alltid svara på flera frågor men för att bryta mönster så skippar jag det i år. Istället ska jag gå en sväng till utegymmet och lyfta några stockar och sedan ta cykeln förbi föräldrarna och vinka hej. Ikväll blir det middag med pandemikompisarna. 

Det fanns en hel del bra saker med det här året också vilket jag ska komma ihåg. Vi alla kämpar oss igenom svårigheter tillsammans, jag fick vandra i Sarek som alltid har varit en dröm, jag köpte mig en snyggracercykel som tog mig på flera äventyr, jag kunde bli gravid även om det blev missfall, morfar skaffade facetime och alla fina vänner som finns där ute i vått och torrt.

Att släppa taget

Jag måste släppa taget lite. Jag kanske inte kan vara bäst i alla lägen just nu. Och det får duga. Jag har tryckt på SOS-knappen till mina närmsta vänner. Nu har jag sagt att det är på gränsen nu. Jag går runt och gråter konstant när jag inte har något för mig så jag gör saker hela tiden. Läser, skriver, stickar, rensar, tittar på serier, går maniska promenader och pratar i telefon. Jobbet är för jävligt just nu och bara för mycket. Jag leker myndighet från vardagsrummet och har bråkat med en ambassad de senaste veckorna mellan tusen andra grejer. Det är overload i mitt huvud. Det får aldrig vila. Jag vill lägga mitt huvud i en låda och gå därifrån. För det är så många outredda saker som ligger och trycker på. Saker som jag inte kan göra något åt i en pandemi. 

Så nu har jag försökt lova mig själv att inte freaka på mig själv och vara lite snäll och att inte ha konstant dåligt samvete för att jag existerar. Det är fan inte lätt att vara själv mitt i det här och vilja göra allt så rätt som möjligt. 

Ett djupt andetag. En helg. Något för att överleva. 

I förrgår natt blev jag faster till två små tjejer. Det fick jag reda på när jag vaknade. Jag kände ingenting eller jag kände stress. Skickade ett grattis, tjohoo gick det bra och några hjärtan. Helt tom. Gick ut på en promenad och grät för mig själv i mörkret och alla hundägare tittade konstigt på mig. 

Jag önskar överallt annat att den här pandemin ska vara över. Så jag kan få söka hjälp för jag behöver prata med någon om allt som jag bara tryckt undan, saker som kanske aldrig blir av och hur jag ska hantera det, hur jag ska kunna respektera och titta folk i ögonen för just nu finns det inte så höga tankar om väldigt många människor. 

God Jul då.

Ointressant rant om coronatomtar

Nu kommer världens rant från mig. Jag behöver få skrika av mig någonstans för jag sitter här själv och har redan pratat i telefon med flera kompisar så nu ska deras öron få vila lite. Så sluta läs här om ni inte orkar höra mina helt insnöade tankar om Corona och folk. 

Jag måste ha en detox från sociala medier tror jag eller åtminstone hitta en egen strategi för hur jag ska hantera allt. Samt detox eller hörselskydd från att höra saker som händer folk som jag känner. Det går som i vågor precis som viruset går i vågor. Jag hatar. Jag känner på riktigt hat mot folk. Fast jag egentligen inte hatar folk. 

Sedan kan jag fundera på varför jag bryr mig. Alla tappar ju konceptet och kommunikationsförmågan i dessa sammanhang. Folk som jag egentligen har stor respekt för och tycker att vettiga människor säger saker som gör att det poppar upp hundra frågetecken i mitt huvud. Hur tänkte du här och hur får du ditt resonemang att gå ihop, är kanske frågan jag borde ställa till dem. 

Först och främst. Nu är det på bristningsgränsen för vad jag pallar av. Snart kommer jag behöva söka hjälp men jag orkar inte söka hjälp för jag orkar inte sitta och prata med någon över någon jävla länk. JAG ORKAR INTE. Jag skulle helst vilja sitta i det där rummet på SÖS och prata med hon som hette Martina men det är ju en utopi.

Nu är vi tillbaka till att allt och alla ska tycka saker om vad andra gör. Det är skammande hit och dit. 

Först vill jag skrika om det som jag tycker är värst.

En av mina pandemikompisar kommer få fira jul själv. För att dens bröder med barn och fruar ska fira med deras föräldrarna. De blir för många så min vän får stanna hemma. Den person som bor och lever själv får fira själv. Så idioterna till bröder och föräldrar tycker att det är viktigare att de får träffas med barnbarn än att den person som bor själv har sällskap på julafton. Jag blev så jävla arg när jag fick reda på det här så jag ville hoppa på tunnelbanan och åka och slå dem. Det är på riktigt så jävla elakt. Speciellt också eftersom min kompis gillar julen. Hur fan kan folk leva med sig själva undrar jag. Det enda rimliga är ju att någon av de andra firar jul själva, de som redan är en familj och har sällskap. Punkt. Det borde fan vara dödsstraff på det här. Vi håller på och löser detta nu. För folk ska fan inte behöva sitta själva på jul (om de inte vill det förstås). 

En annan sak som också har med vänner att göra. 
En kompis till mig har inte träffat sin bästa vän på hela pandemin. För hennes kompis tycker att det är för farligt att ses på en promenad med en "ny" människa. De bor en kvart ifrån varandra. Till fots en kvart.  Vilket min vän tycker är lite absurt och börjar så klart ifrågasätta om de är så bra vänner för att enligt henne vore det inte helt orimligt att kunna ses utomhus och gå en promenad eller kanske fika med avstånd. Men nej. Dock ska hennes kompis ha ungen på förskola under hela julen trots att hon har semester för barnet har ju så kul på förskolan, hon har även inga problem att åka storhandla med barn och man och trängas runt på det sättet. Förlåt mig, men hade det varit min vän så hade det här varit en avslutad vän. 

En annan sak när det kommer till internet eftersom man (jag) försöker roa mig så gott jag kan här hemma mellan stickning och pussel eller rens av saker genom att läsa saker i olika grupper. Vad tror folk att de gör samhället för tjänst när de slidear in i kommentarfält och ska läxa upp folk?

T.ex jag är med i flera olika löpargrupper på Facebook. Då kan det vara någon som frågar om ett tips på en trailsko för den har tänkt att den ska springa ett specifikt lopp. Man blir lite taggad för jag vill också läsa tips om trailskor och jag vill också springa det där loppet en vacker dag. 

Då ska det självklart vara några som slidear in och ba: hallå man ska följa rekommendationerna och det är inte ok att springa lopp och du bor inte ens i närheten man ska inte åka tåg!!!!

Först och främst, alla lopp är inställda, för det andra det här loppet är nästa år i oktober och för det tredje vem tusan vet om personen ifråga ska ens springa nästa år utan kanske vill springa 2025? Personen frågade om tips om en SKO!!

Är folk riktigt igång så kommer det in en till dåre i samma kommentarsfält om trailskon som har läst en artikel om att det värsta man kan göra under pandemin är att vara ute och springa för då smittar man allt och alla som man råkar springa förbi. Jag hoppas den personen äter jord från jordgolvet i källaren den bor i alternativt spritar allt som den beställer hem för det kan ju eventuellt vara virus på mjölkpaket från mathem. En sko gott folk, en sko. 

I andra grupper som kretsar mer kring vandring, tält och friluftsliv är det samma sak i. Någon frågar om ett tresäsongstält för den vill åka till Grövelsjön/Jämtlandstriangeln/Abisko eller dylikt. Den får skit för att den ens tänker tanken om att köpa ett tält för man ska faktiskt inte resa nu och det är jättemycket Corona i Dalarna/Jämtland/Lappland nu osv. Välkommen hit senare Med vänlig hälsning InternetTomte. Här skulle jag vilja gå in och skriva ett tips om tältet ifråga men tomtarna som ska läxa upp folk som drömmer om tresäsongstält får hela min livslust att dala. 

Än en gång, tror inte att någon som vill ha ett tresäsongstält kommer dra till snön nu efter att den har postat sin fråga på Facebook och det förtäljer inte historien om och när den eventuellt tänker besöka något av dessa ställen. 

Eller andra som drömmer stort och vill åka utomlands och vill ha tips på vart man kan hjälpa till och rädda sköldpaddor eller något annat random. Jisses att du ens tänker att det finns andra länder det är som att be om att få en torped budad hem till din dörr. Man får icke fantisera om något som inte är avstånd, munskydd och total isolering. Jag får eksem i själen. 

Jag fantiserar om att trailskor, tält och sköldpaddefolk samlar sina andra kompisar som undrar random saker på internet och alla dessa åker på grovhångelsexturné genom Sverige. Allihopa bor tillsammans på alla stadshotell Svea rike har och så avslutas turnén med ett jävla stort jippo i Stockholm på Sergels torg i ett tresäsongstält. Skjut mig.

Jag kanske är egoistisk som vill ha fredade kommentarsfält för att jag ska kunna roa mig i min ensamhet men vad är poängen? Kan någon förklara? Tror man att det får någon effekt? Eller är det så att dessa uppläxare kanske mer får folk som sitter hemma för sig själva att vilja ta livet av sig?

Så nu har jag satt alla dessa grupper på mute ett tag. Istället hänger jag i olika Stick och virk-grupper. Där är det än så länge fritt från Corona-tomtar. Samt så har jag bett mina kompisar sluta berätta om vad deras kompisar  gör/säger för knäppa saker på några dagar så jag kan få andas lite. 

Jag förstår att det finns folk som inte bryr sig ett skvatt om att det pågår en pandemi och det är provocerande men någon jävla måtta får det vara. 

Slut på rant. 

P.s jag håller på riktigt på att bli knäpp snart.

vanliga kläder, konstiga hus och en helg

Helgerna går så fort när man inte gör något. Alla dagar glider in i varandra. För enda skillnaden den senaste tiden har varit att på helgen ringer min klocka en och en halv timme senare än vad den gör på vardagen. Dock ingen skillnad för jag kan inte sova oavsett helg eller vardag, förresten en skillnad är det: jag behöver inte gå upp om det är helg. 

Fredagen försvann i soffan med Chicago fire, glögg och en stickning. Lördagen startade exakt likadant: soffan, Chicago fire, stickning men denna gång kaffe. Sedan tog jag mig i kragen och gick ut och gick en mil i topparna som finns där jag bor. Lyssnade på poddar under tiden. Handlade mat, svor över folk i centrum som inte kan hålla avstånd och skrattade lite i hemlighet över att nya smittstället är nog i kön till att hämta ut paket. Helt sjukt vad mycket folk som köade. Kan inte alla skippa och konsumera denna jul? Måste folk ha julklappar om man inte ens får träffas? Behöver folk grejer? Jaja inte min huvudvärk. Vi ska inte ha några julklappar. Det var den bäst julklappen jag kunde få. För jul blir det på något sätt. Jag kommer fira med mamma och styvpappan. Brorsan och hans tjej sitter i karantän för de ska ju ha barn, så de får inte träffa någon. Mamma vägrade att jag skulle sitta själv under julen så det blir vi tre hemma hos dem. Om inte något konstigt händer. Jag försökte få det till att vi inte ens skulle ha julmat för jag ogillar julmat (äter inte kött eller så mycket mejeriprodukter) men där återstår det att se om mamma kan vara så pass wild n' crazy. Sedan blev det natt, a.k.a eftermiddag i december och kolsvart fast klockan bara var halv fyra. 

Avslutade lördagen på samma sätt som jag började den, minus kaffe. Och jag chattade med en kille på en dejtingapp som är en kompis kompis. Vi har garanterat setts på en blöt nyårsafton för sju eller åtta år sedan och troligtvis åkt på samma efterfest efter det. Sedan gick jag hem med en av hans kompisar och hade sex. Tider var det när man fick gå på fest, efterfest och ligga runt. 

Sedan blev det söndag och det var den bästa dagen på väldigt länge. Jag gick upp, åt frukost, stickade lite och kollade på ett avsnitt CF för att sedan göra mig i ordning!! Ordning som i att klä på mig vanliga uppstyrda kläder, sminka mig och bara vara som folk! Sedan kom min kompis som också fick C19 samtidigt som mig och hämtade mig i sin bil. Jag var lika taggad som om vi skulle varit på väg på en fyra månaders långresa men nu åkte vi till Gärdet och parkerade bilen. Mötte upp vår coronakompis som inte fick C19 konstaterad men borde definitivt ha haft/fått det med tanke på omständigheterna för en promenad i Norra Djurgårdstan. Vi promenerade runt och tittade på alla konstiga hus och innergårdar som finns där, vidare till Hjorthagen och de gamla kvarteren sedan ner till Gärdet och tillbaka där vi startade. Orimligt taggade var vi alla tre. Mycket bra söndag. Jag kände mig som en människa. Jag gillar att känna mig som en människa. 

Nästa helg ska jag busa lite. Min kompis kompis frågade om jag ville gå på en promenad i helgen som kommer och jag sa ja. Han är typ vuxen och jag kommer känna mig som ett förskolebarn men det blir kul. 

Hälsningar från hon som fyller 37 nästa år. 

lite mer livsgnista idag

Vaknade på en bättre sida idag. Ville inte dö längre. Jag vill fortfarande ha rätt till mitt eget liv och få bestämma vad jag vill göra. Om man inte kan leva i tvåsamhetsnormen så måste man få trumfa de saker som finns med just den normen. 

För att pigga upp mig lite gick jag runt bland villorna som finns här i närheten och tänkte att alla husägare verkar ha kukmätartävling med varandra och hittade på historier i mitt huvud vad som försiggick innan för väggarna på husen. 

hopplösheten

I natt föll hopplösheten över mig. Dumt att somna på soffan för att vakna mitt i natten och behöva göra sig iordning och vakna till när klockan är halv ett. Ännu dummare att sätta på en podd som får en att dras tillbaka i någon sorts självanklagelse och ångest, fast jag vet att det bara är hans ord som ekar dumt i huvudet. När hjärnan och hjärtat bråkar. Den ena som är logisk och den andra självanklagande. Podden handlade om exakt det jag upplevde där med honom. Oavsett vad som sades eller vem det var som gjorde något, landade och vreds sig allt till att det var jag som gjort fel. 

Jag sov oroligt hela natten och vaknade omsvept av någon sorts hopplöshet. Vad är meningen med det här? Det är över två veckor sedan jag ens träffade någon levande människa. Om man inte ska räkna att jag såg skymten av mina föräldrars huvuden som kikade upp från en våning under när de lämnade en kasse med mat här förra veckan. Jag har stått i fönstret och kikat ut på folk som går ute på gatan. Trånande efter att få vara någon annanstans än inom dessa väggar. För att inte förstärka känslan av att det enda logiska är att svälja 100 sömntabletter och dricka all sprit jag har hemma, så gick jag ut i morse och kastade mina sopor och sorterade plats/kartong/metall/glas. Jag ju varit hemma sju dagar plus varit symptomfri sex dagar efter de första sju, förutom luktsinnet som inte är helt hundra än. Är det det som är meningen med livet nu? Att få källsortera saker? Få gå utomhus för sig själv där man bor? 

På riktigt, det är inte värt det. 

Meningen är inte tvåsamhet eller barn heller. Det löser ingenting förutom att man inte skulle vara helt själv med sina tankar som studsar mellan väggarna just här och nu. Meningen med mitt liv är inte att sitta inlåst i en lägenhet där jag bor eller få ta sig runt i området jag bor i. Om jag inte kan få det ena så måste jag få använda livet till något som jag tycker är meningsfullt. Sedan om det är att bestiga berg, springa långt eller gå på klubb varje helg var väl strunt samma. Det går inte att leva inlåst helt med sig själv. Det är ett fängelse att inte ha tillgång till att socialisera med folk. 

Vad gör man när alla de överlevnadsstrategier man har när man mår dåligt helt plötsligt är förbjudna? Hur överlever man då?

Denna dag ett liv år 2020. 

Jag struntar om det blir jul och julfirande. Det enda jag önskar mig är att någon kunde lägga sin hand på min axel och jag skulle få gråta och prata tills det inte finns några tårar mer. 

Tur att det är en annan dag imorgon.