flyttkartonger, middag och en helg.

Under fredagen hinner jag gå över 26 000 steg. Jag som skulle ta det lugnt. Det gör ont i foten som jag fick en fraktur i för ett år sedan. Det gör ont i höften. Det gör ont i höger arm. När jag inte är ute och går så jobbar jag. Tillbringar kvällen i soffan. Det gör ont överallt i kroppen. Det gör ont i själen. Tankar som syrran vivlar runt i bakhuvudet men hon skriver i sms att hon tänker tänka att det inte är något. Då måste jag också tänka att det inte är något förrän vi vet något annat. 

Bortsett från allt det onda så har jag haft helt ok dagar. Jag mår bra. Jag lever. Jag har folk som hör av sig. Dock finns det en rädsla eller stress över det onda. För om jag inte kan gå ut och springa eller gå, då vet jag inte riktigt vad jag ska göra med all tid. All den här tiden som man har för sig själv. Jag måste göra något och därför går jag. Tävlar med mig själv och min träningsklocka. 

Jag vaknar alldeles för tidigt på lördagen men det gör inget för den här dagen har jag något att se fram emot. En av pandemikompisarna har fått tillbaka sin lägenhet efter stambyte och renovering i fyra månader. Nu har vi äntligen någonstans att vara som är mitt emellan oss alla. Så jag äter frukost och tidig lunch sedan börjar jag gå, det är tio minus och sol ute. Klockan ett plingar jag på dörrklockan. Lägenheten har blivit superfin. Det är som en helt ny lägenheten men det är inte så konstigt för allt är flyttat. Badrummet och köket har bytt plats och det har tillkommit ett litet sovrum. Vi packar upp kartonger och hämtar grejer från vinden. Äter take away. Dricker vin och pratar. Sådana där saker som får en att glömma alla de andra dagarna i veckan som man bara går runt runt runt 26 000 steg där man bor för man har inget bättre för sig. Vi pratar om ensamheten, om personer på Tinder, om våra gemensamma vänner, om kommande födelsedagar, om sommaren och om världsläget. Tre singlar som pratar om vad vi vill göra för att bryta ensamheten även om vi har varandra. En som har kommit på att den nog egentligen vill ha barn , jag som mest vill träffa någon att dela vardag med 26 000 steg och äventyr med och kanske skaffa barn och en som aldrig vill ha barn men som gärna vill börja ligga runt och gå på dejt. 

Under kvällen unmatchar jag en kille jag har snackat några dagar med för jag får vibbar att han är som mitt ex. Aldrig igen. Det har nog aldrig varit lättare att få till en dejt om man skulle vilja. Jag hade kunnat gå på dejt varje dag i veckan om jag ville. Folk där ute är trötta på ensamhet. Jag är trött på att lägga ner tid på dåliga personer. För om jag ska ens ska orka engagera mig i nuläget så ska människan bo på rätt sida av stan (pga lätt att kunna ses) och ha någonstans en utgångspunkt att den vill någorlunda samma sak jag som. Vardag och äventyr, kanske barn. Jag hade kunnat tänka mig att skaffa en kk (kanske inte pk i en pandemi) men av erfarenhet av livet så är killar värdelösa på det så man behöver inte ens tänka tanken. Läkaren som jag träffade för några helger sedan var en kul prick. Vi hade massor gemensamt och han var fin på något sätt för han var så ärlig om saker, vilket fick mig att inte tänka en tanke längre med honom för han var inte där jag är men ingen skugga över honom för det. Vi hörs fortfarande som att vi blivit varandras brevkompisar. Diskuterar saker högt och lågt. I en annan värld så hade han kanske blivit en perfekt kk. 

Mina två pandemivänner ryker alltid ihop om något när vi ses. De är som ett gift gammalt par. När de satte igång och blev oense om något gällande jobbsökande så kunde jag zooma ut lite och vara i den där stunden att man är någonstans och man har folk runt omkring sig men man behöver inte vara med i samtalet. Den där närvaron som jag saknar alla andra dagar i veckan. Att det finns någon i rummet men jag behöver inte roa någon. Det var en fin dag och kväll. 

Idag har jag kollat igenom Ekotipsets alla städtips på insta. Fixat och donat hemma. Gått på en promenad för mig själv. Kände mig ensam för alla jag mötte var i par. Det är väl typiskt att man alltid ser sådant som man vill ha eller eftersträvar när det är långt borta för ens egen del. Jag valde en annan väg så jag gick förbi ena barndomsgatan och lurade ut mamma på en promenad. Sedan gick jag hem och vara glad över att jag fick bestämma middag helt själv. Morötter och dipp. Jag åt och funderade på tillvaron. Det är ok nu. För det enda som ekar i huvudet är oro över syster och att det tär att vara själv så mycket men jag har inte längre de där tankar om att jag är dålig som mitt ex ville få det till eller att jag känner någon skam. Det andra är ok att ha lite känslor upp och ned kring. 

Nu ska jag försöka sova medan grannen har fest. 

systern och de vita fläckarna på röntgen

Syrran har varit på MR. Det är bara en liten liten bit kvar av den ursprungliga tumören. Dock har det tillkommit vita fläckar som läkarna inte har en susning om vad det är. Är det rester från strålbehandlingen? Är det på grund av hennes nya sjukdom som hon fick av all strålning/mediciner? Eller är det tumörspridning?

Ingen som vet. Nästa gång ska de göra någon annan sorts röntgen för att utröna om det är nya tumörer. Läkaren har skrivit en fallrapport om min syster och hennes behandling som hon får eftersom hon har levt flera år längre än vad någon ens kunnat gissa eller drömma om. 

Så nu sitter jag här och håller mina tummar för att det där vita fläckarna är något sorts brus och inte nya tumörer. Sist jag träffade henne i augusti förra året, satt vi på hennes innergård och jag var gravid. Jag berättade aldrig något för henne eller pappa för det var så tidigt, vilket visade sig vara bra med facit i handen. För min syster är trots alla läkarbesök, behandlingar, eviga utbyten av elektroder på huvudet och oändligt antal piller i dosetter, den mest sprudlande människa jag känner och hon hade blivit så glad för att bli moster att hon hade spruckit.  

Min syster, min svåraste samvetsgrej med hela pandemin med handen på hjärtat. Hon man aldrig har träffat vid minsta tecken på förkylning sedan 2017. Att ens tänka tanken, nej jag kan inte tänka tanken. Det vita måste vara något annat. För just nu vill jag bara hoppa på tunnelbanan och åka till andra sidan stan och bara krama om henne och säga att du fixar det här, vi fixar det här och vi finns här alla för dig på vägen som alltid. Bara ha en vanlig kväll med mat som pappa lagat och bara snacka massa nonsens och att vi båda skrattar och tittar på varandra när pappa går igång med sina historier. En sådan kväll som jag vet att du älskar, en kväll när alla är där och hänger i din soffa.

barnfamiljer, snö och tystnad

Idag tänker jag på alla barnfamiljer. För det snöar. Fick en kommentar för någon vecka eller två sedan av en kompis som har barn när jag sa att jag ogillar att det var snö ute för att jag känner mig inlåst där jag bor. Hennes replik till mig var: så kan du ju inte säga, allt är ju 100 procent roligare för alla barnfamiljer nu när det är snö tänk på oss lite. 

Tänk på er. Nu tänker jag på er. Hoppas ni har kul i snön! Själv gillar jag den inte i Stockholm. Inte i år. Känner mig ännu mer isolerad och inlåst. Skulle aldrig i världen få för mig att kommentera på om hon hade sagt oj vad roligt det är med snö och pulka: att hon borde tänka lite mer på mig. Dock har jag en känsla (den existerade innan c19 också) att om du tillhör en barnfamilj så tycker du dig vara lite priviligierad för att du har barn. Har man barn så ska världen anpassa sig till dig. Jag kanske stör mig mest på att folk måste kommentera saker. Jag kommenterar inte allt vad alla andra pysslar med oavsett vad jag tycker om det eller inte. 

I helgen hände typ ingenting. Jag var på en promenad med pandemigänget. Det var isigt och halt så vi gav upp ganska fort. Vilket var skönt för jag fick typ psykbryt på att folk gick så långsamt även när det var bar backe. Till nästa pandemi ska jag skaffa andra kompisar som går i min takt. Förra veckan rörde jag mig (gå/löpning) över 11 mil. Helt ok jobbat för någon som jobbar hemma. Jag grät i telefonen när jag pratade med mamma och hon sa att hon tyckte att jag skulle åka in till stan och göra något för hellre att en miljon människor dör än att jag hoppar från balkongen. Det fungerar inte så men jag förstår henne hon är ju min mamma och alla andra barnfamiljsföräldrar skulle säga samma sak till sina barn trots att de postar följ fhm, träffa inga kompisar, gör inte dutt och ditt och festa inte till sina andra medelklasskompisar som med all sannolikhet har läst detta tusen gånger och sedan i smyg tänker att det är singlarnas fel. Vet ni hur jag fick Corona? En trött småbarnsföräldrar som drog förkyld till jobbet för att den inte orkade sitta hemma och jobba med barn runt sig för de var hemma sjuka. Det var inte dens vabbdag. Tack för den. (hann läsa Jennys inlägg om unik tanke innan jag skrivit klart det här, fick panne och skulle vilja skriva en rant men sätter mig lugnt och fint i en lotus-ställning och djupandas istället. Alltså inte panne över att alla medelklassfamiljer/personer som kan jobba hemma ska vaccineras sist, det håller jag med om utan panne på att man tror att man drar på sig covid för att man inte sköter sig)*.

Många tankar i helgen. Det är så här livet kommer att vara om man ska leva det själv. Tomt tyst och jävligt ensamt.  

Angående bloggar. Har läst Linns inlägg om ekonomi flera gånger om. Får ett lugn i kroppen och studs i själen. Älskar ekonomi och spara pengar. Önskar att Linn skriver 100 inlägg om ekonomigrejer.  

Ok det var det. En sak till: jag hatar inte barnfamiljer och tror inte att alla barnfamiljer älskar snö för den delen heller. 

Mvh

hon som inte var på ett sexigt skogsravesorgiemedtusenandranaknasinglarsomsattepåvarandraiallahål när hon drog på sig covid-19. :)

*högst ointelligent att länka till låsta bloggar men ni som har lösenord har lösenord 

talkshow och förhandsvisning

Har tusen saker jag skulle kunna skriva för det är som en evig talkshow i mitt huvud. Om pulkaåkande, om folk som måste tycka något hela tiden, händelser på jobbet, snö, löpträningen, hur dejten gick och tusen andra saker.

Jag väljer att berätta att jag ska ha förhandsvisning på lägenheten nästa vecka. 

Min första tanke när hela den svängen sattes igång: ska jag verkligen flytta? Orkar jag? Vill jag?

Svar: det är bara att hoppa och försöka. kör bara kör.

nu räcker det ikväll blir det kanske snöbollskrig

Igår morse innan jobbet gick jag ut för det var en av mina löpardagar i veckan. 400 meters intervaller var på schemat. Termometern visade tio minus. Vem är jag som gör detta? Eller det är ju jag i ett nötskal. Sprang nedanför mig där det finns en uppvärmd cykelbana utan snö. Så glad över att den finns. Alla som hurrar över vintern vill jag i hemlighet ge en smäll. Åk norrut. Jag vill ha fria vägar för cykling och löpning i Stockholm. Sprang som en tok. Sedan när jag hade sprungit 5,5 kilometer intervaller så tvärstannade jag och tänkte: NEJ nu räcker det. 

Så jag gick hem. Skickade ett sms till min kollega att jag kommer nu. Gjorde mig iordning, plockade ihop dator, telefon och grejer och drog till Sjöstan. Det var länge sedan jag såg en sådan glad person när jag plingade på hennes dörr och hon öppnade. Vi hade världens bästa arbetsdag tillsammans i varsitt hörn av hennes kök/vardagsrum och tog en lunchpromenad. Hon kanske är en av de bästa människorna jag någonsin träffat i mitt liv. Sedan att vi har samma humor och skrattar så ofta gör det inte sämre. På eftermiddagen hördes jag och E om en P3 dokumentär för jag hade insett att den om Therese R hände i en backe som E smsade mig om i höstas och funderade på om jag hade varit i den. Hoppbacken vid Sockenplan. Han jobbade hemma och vi bestämde att jag skulle komma dit på middag när jag jobbat klart. 

Vid halv fem packade jag ihop mina saker och knatade hem till E. Pasta och vin. Inomhus. En av mina bästa vänner. Det kändes som att jag var på långresa utomlands på äventyrsskalan. Han som varit lite c19-rädd bekände att han inte kan vara rädd för han har gjort så många saker som man inte ska. Han hade sitt bästa ligg-år 2020. Jag trodde jag skulle dö av skratt. Det anade jag inte och då kanske man inte kan vara rädd för att få c19 om man gör så eller ha någon åsikt om vad andra pysslar med. Det var så fint i alla fall. Att få snacka skit och bara få hänga med en bästa vän. 

Om några timmar ska jag träffa läkaren, han som ville spela boule men vi sa att vi börjar med en promenad. Och att vi kanske avslutar med snöbollskrig. 

 

i mitt huvud just nu

Varje morgon är jag ute och går eller springer. Tio minuter av turen låter jag tankarna gå bananaz och jag får tänka alla de där hat-tankarna jag har kring saker just nu. Sedan kommer en kvart av att tänka bra saker och vad jag är glad för och de resterande femton till tjugo minuterna lyssnar jag på musik eller dagdrömmer. Ett vinnande koncept för mig för de där hat-tankarna behöver få spela fritt men det fungerar bra att bara låta dem under en begränsad tid. 

Folk börjar på riktigt ruttna nu. Kollegorna vrider sig som små maskar över att vara isolerade. Själv tycker jag inte att de har så mycket att klaga på för de har ju sällskap hemma. Inser att jag inte ser allt helt nyktert eftersom utgår från mig själv och min livssituation och mående. Tur att vår chef är bra och parerar oss alla. Min kollega som också bor själv tackar mig senare för att jag säger ifrån. Det är nog svårt för alla att sätta sig in i någon annans situation. Min kollega har börjat må dåligt och har försiktigt frågat om jag inte kan komma till henne någon dag. Vilket jag kommer att göra någon dag. Till fots i mina dubbade löparskor så borde det bara ta strax över en timme att gå till henne. En rimlig sträcka. Vädret gör att det inte blir lika mycket häng med pandemigänget och vi väntar på att en lägenhet ska bli klar så vi alla kan mötas på mitten. Få vara hemma inomhus hos någon. Äta mat tillsammans. Sådana där småsaker som är stora i ens värld just nu. En gullig grej med hela isoleringen är att det känns som att jag bor på landet eftersom folk har börjat heja när man är ute och går på morgonen/dagen/kvällen. Det hade varit ett varningstecken med folk som hejar på främmande personer om det hade varit 2019, nu enbart gulligt. Hej hej. 

Min spaning på Tinder så verkar killar som arbetar inom vården vara de som först och främst vill träffas. Vilket får mig lite att reflektera över att det kanske bara är kvinnor som jobbar inom vården som går ut med håll ut håll i håll avstånd och håll er hemma i media. Vet inte hur många killar som jobbar som läkare som frågat om jag vill ses, dock utomhus. En föreslog att vi skulle ses och grilla korv för jag såg ut som en som kunde göra upp en eld. En annan undrade om jag ville spela boule (?!). Med snöbollar frågade jag tillbaka. Känns inte som en vintersyssla oavsett pandemi eller inte. Vi får väl se det kanske blir en promenad med någon. Kan dock inte göra upp eld så får väl spela boule med snöbollar. 

Annars så är det mest springa och sticka. På repeat. Vilket förstör min kropp. På riktigt så behöver jag söka hjälp för att jag inte kan lyfta höger armen ovanför min axel utan det gör sjukt ont. Ena benet gör ont men det är min gamla skada sedan 2019 som spökar när jag springer för mycket. Om jag blir tvingad att vara den som ska till jobbet för att kolla posten ska jag i samma veva ta mig till den där braiga naprapaten jag gick hos i början av förra året. Det vore skönt att slippa smärta på ett av ställena i alla fall. 

Ja det var väl det som har varit i mitt huvud den här veckan. 

en liten fot och en lillebror som blivit stor

Jag messar brorsan. Han backar mig till hundra. "Vi tar det i din takt, syrran" skriver han. Mamma har hittat på massa saker eller ljugit oss båda rakt upp i ansiktet. Det slutar med att jag följer med ändå. På vägen dit i bilen blir jag utfrågad om min syster och hennes sjukdom. Det är som att de vet hur tortyr går till. Sparka på den som ligger ner lite till. Varken jag, min syster eller hennes läkare kan svara på om hon kommer leva hela sitt liv eller inte. För ingen förstår att hon lever idag för allt pekade på att det inte skulle vara så. Det är bara att vara glad och tacksam och tänka ibland händer mirakel.

Vi kommer fram och parkerar på baksidan av huset. Röda linjen nästan längst ut. De har i stort sett tunnelbanenedgången utanför porten hinner jag tänka innan vi går in i huset. Jag är verkligen inte mitt bästa jag men brorsan finns där och försöker hjälpa till att stoppa galenskaperna. Hatet mot mig själv och hur jag blir när jag blir intvingad i ett hörn där jag inte vill vara sitter i hela besöket. Tills när vi nästan ska gå då föräldrarna försvinner iväg någon annanstans i lägenheten och jag kan i lugn och ro ta på en barnfot och titta närmare på ett av mina brorsbarn. Den som får mitt namn som mellannamn. 

Jag är stolt över brorsan. Han kommer bli en bra pappa. 

Nästa gång ska jag ta bussen eller tuben dit själv trots corona eller be pandemikompisen med bil om skjuts och få vara den där storasystern och nu också fastern som är jag utan att bli intvingad i hörn där jag inte vill vara.

p.s våra föräldrar är bra på många sätt men det finns krav som inte alltid går att uppfylla. Som min kompis sa till mig: du vet att de skulle slå sönder världen tills den är i bitar för dig men samtidigt så ställer de orimliga krav ibland eller oftast.