talkshow och förhandsvisning

Har tusen saker jag skulle kunna skriva för det är som en evig talkshow i mitt huvud. Om pulkaåkande, om folk som måste tycka något hela tiden, händelser på jobbet, snö, löpträningen, hur dejten gick och tusen andra saker.

Jag väljer att berätta att jag ska ha förhandsvisning på lägenheten nästa vecka. 

Min första tanke när hela den svängen sattes igång: ska jag verkligen flytta? Orkar jag? Vill jag?

Svar: det är bara att hoppa och försöka. kör bara kör.

nu räcker det ikväll blir det kanske snöbollskrig

Igår morse innan jobbet gick jag ut för det var en av mina löpardagar i veckan. 400 meters intervaller var på schemat. Termometern visade tio minus. Vem är jag som gör detta? Eller det är ju jag i ett nötskal. Sprang nedanför mig där det finns en uppvärmd cykelbana utan snö. Så glad över att den finns. Alla som hurrar över vintern vill jag i hemlighet ge en smäll. Åk norrut. Jag vill ha fria vägar för cykling och löpning i Stockholm. Sprang som en tok. Sedan när jag hade sprungit 5,5 kilometer intervaller så tvärstannade jag och tänkte: NEJ nu räcker det. 

Så jag gick hem. Skickade ett sms till min kollega att jag kommer nu. Gjorde mig iordning, plockade ihop dator, telefon och grejer och drog till Sjöstan. Det var länge sedan jag såg en sådan glad person när jag plingade på hennes dörr och hon öppnade. Vi hade världens bästa arbetsdag tillsammans i varsitt hörn av hennes kök/vardagsrum och tog en lunchpromenad. Hon kanske är en av de bästa människorna jag någonsin träffat i mitt liv. Sedan att vi har samma humor och skrattar så ofta gör det inte sämre. På eftermiddagen hördes jag och E om en P3 dokumentär för jag hade insett att den om Therese R hände i en backe som E smsade mig om i höstas och funderade på om jag hade varit i den. Hoppbacken vid Sockenplan. Han jobbade hemma och vi bestämde att jag skulle komma dit på middag när jag jobbat klart. 

Vid halv fem packade jag ihop mina saker och knatade hem till E. Pasta och vin. Inomhus. En av mina bästa vänner. Det kändes som att jag var på långresa utomlands på äventyrsskalan. Han som varit lite c19-rädd bekände att han inte kan vara rädd för han har gjort så många saker som man inte ska. Han hade sitt bästa ligg-år 2020. Jag trodde jag skulle dö av skratt. Det anade jag inte och då kanske man inte kan vara rädd för att få c19 om man gör så eller ha någon åsikt om vad andra pysslar med. Det var så fint i alla fall. Att få snacka skit och bara få hänga med en bästa vän. 

Om några timmar ska jag träffa läkaren, han som ville spela boule men vi sa att vi börjar med en promenad. Och att vi kanske avslutar med snöbollskrig. 

 

i mitt huvud just nu

Varje morgon är jag ute och går eller springer. Tio minuter av turen låter jag tankarna gå bananaz och jag får tänka alla de där hat-tankarna jag har kring saker just nu. Sedan kommer en kvart av att tänka bra saker och vad jag är glad för och de resterande femton till tjugo minuterna lyssnar jag på musik eller dagdrömmer. Ett vinnande koncept för mig för de där hat-tankarna behöver få spela fritt men det fungerar bra att bara låta dem under en begränsad tid. 

Folk börjar på riktigt ruttna nu. Kollegorna vrider sig som små maskar över att vara isolerade. Själv tycker jag inte att de har så mycket att klaga på för de har ju sällskap hemma. Inser att jag inte ser allt helt nyktert eftersom utgår från mig själv och min livssituation och mående. Tur att vår chef är bra och parerar oss alla. Min kollega som också bor själv tackar mig senare för att jag säger ifrån. Det är nog svårt för alla att sätta sig in i någon annans situation. Min kollega har börjat må dåligt och har försiktigt frågat om jag inte kan komma till henne någon dag. Vilket jag kommer att göra någon dag. Till fots i mina dubbade löparskor så borde det bara ta strax över en timme att gå till henne. En rimlig sträcka. Vädret gör att det inte blir lika mycket häng med pandemigänget och vi väntar på att en lägenhet ska bli klar så vi alla kan mötas på mitten. Få vara hemma inomhus hos någon. Äta mat tillsammans. Sådana där småsaker som är stora i ens värld just nu. En gullig grej med hela isoleringen är att det känns som att jag bor på landet eftersom folk har börjat heja när man är ute och går på morgonen/dagen/kvällen. Det hade varit ett varningstecken med folk som hejar på främmande personer om det hade varit 2019, nu enbart gulligt. Hej hej. 

Min spaning på Tinder så verkar killar som arbetar inom vården vara de som först och främst vill träffas. Vilket får mig lite att reflektera över att det kanske bara är kvinnor som jobbar inom vården som går ut med håll ut håll i håll avstånd och håll er hemma i media. Vet inte hur många killar som jobbar som läkare som frågat om jag vill ses, dock utomhus. En föreslog att vi skulle ses och grilla korv för jag såg ut som en som kunde göra upp en eld. En annan undrade om jag ville spela boule (?!). Med snöbollar frågade jag tillbaka. Känns inte som en vintersyssla oavsett pandemi eller inte. Vi får väl se det kanske blir en promenad med någon. Kan dock inte göra upp eld så får väl spela boule med snöbollar. 

Annars så är det mest springa och sticka. På repeat. Vilket förstör min kropp. På riktigt så behöver jag söka hjälp för att jag inte kan lyfta höger armen ovanför min axel utan det gör sjukt ont. Ena benet gör ont men det är min gamla skada sedan 2019 som spökar när jag springer för mycket. Om jag blir tvingad att vara den som ska till jobbet för att kolla posten ska jag i samma veva ta mig till den där braiga naprapaten jag gick hos i början av förra året. Det vore skönt att slippa smärta på ett av ställena i alla fall. 

Ja det var väl det som har varit i mitt huvud den här veckan. 

en liten fot och en lillebror som blivit stor

Jag messar brorsan. Han backar mig till hundra. "Vi tar det i din takt, syrran" skriver han. Mamma har hittat på massa saker eller ljugit oss båda rakt upp i ansiktet. Det slutar med att jag följer med ändå. På vägen dit i bilen blir jag utfrågad om min syster och hennes sjukdom. Det är som att de vet hur tortyr går till. Sparka på den som ligger ner lite till. Varken jag, min syster eller hennes läkare kan svara på om hon kommer leva hela sitt liv eller inte. För ingen förstår att hon lever idag för allt pekade på att det inte skulle vara så. Det är bara att vara glad och tacksam och tänka ibland händer mirakel.

Vi kommer fram och parkerar på baksidan av huset. Röda linjen nästan längst ut. De har i stort sett tunnelbanenedgången utanför porten hinner jag tänka innan vi går in i huset. Jag är verkligen inte mitt bästa jag men brorsan finns där och försöker hjälpa till att stoppa galenskaperna. Hatet mot mig själv och hur jag blir när jag blir intvingad i ett hörn där jag inte vill vara sitter i hela besöket. Tills när vi nästan ska gå då föräldrarna försvinner iväg någon annanstans i lägenheten och jag kan i lugn och ro ta på en barnfot och titta närmare på ett av mina brorsbarn. Den som får mitt namn som mellannamn. 

Jag är stolt över brorsan. Han kommer bli en bra pappa. 

Nästa gång ska jag ta bussen eller tuben dit själv trots corona eller be pandemikompisen med bil om skjuts och få vara den där storasystern och nu också fastern som är jag utan att bli intvingad i hörn där jag inte vill vara.

p.s våra föräldrar är bra på många sätt men det finns krav som inte alltid går att uppfylla. Som min kompis sa till mig: du vet att de skulle slå sönder världen tills den är i bitar för dig men samtidigt så ställer de orimliga krav ibland eller oftast. 

är jag elak?

Tillbaka till verkligheten.

Jobb jobb jobb och alltid vara hemma. Jag försöker tänka snälla tankar och jag försöker greppa tag i de där sakerna som jag blir glad av. Som Norrmannens sms, att Nyström hörde av sig och berättade att han har blivit norsk nu och kasserar sitt svenska telefonnummer men här är det nya norska numret och hej vad jag ska åka till grannlandet när man får igen. Nu har jag två personer där borta som jag på riktigt verkligen gillar som människor. Sådana där som alltid kommer finnas kvar. Nyström som jag lärde känna när jag var 14 år och hade blivit iväg skickad på ett basketläger jag inte ville åka på. Tjugotvå år senare är vi fortfarande vänner men sådana där som inte alltid ses alla år men som kommer finnas kvar tills man dör. 

Det jag ville skriva om är det som är som ett stort moln över huvudet, förutom att sitta själv i en pandemi, så finns det en annan grej som får mig att må så jävla dåligt. Hela grejen med brorsan och att han har fått barn. Nu vill jag först och främst säga att det är egentligen inte att han har fått barn som är problemet. Det har jag vetat om sedan mars förra året så ingen överraskning direkt. Det blev jobbigt med mitt eget missfall i höstas men framförallt blev det jobbigt nu under julen och de veckor som har gått sedan dess. 

Det jobbiga är föräldrarna som har hamnat in i någon sorts farföräldrabubbla delux och inte kan ta in något annat. Mamma som var bra under hösten när jag berättade om att jag tyckte att det var jobbigt har nu gone all crazy. Hela julafton höll de på och facetimeade med brorsan när de var på BB. OCh det är i sig inget problem utan att de skulle tvinga på mig att sitta med iPaden och prata krystat med brorsan och sedan när vi lagt på ställa frågan: Hur känns det att vara faster? Gånger tio och nu överdriver jag inte ens. Det är ju inte socialt accepterat att säga: det känns ingenting. Så det sa jag inte. Sedan var det massa prat om att det var så bra nu för då kunde jag vara kattvakt åt dem (brorsans gamla katt som man måste bo hemma hos dem för att passa) och barnvakt åt brorsan. Då sa jag faktiskt att min existens är inte till för att passa saker andra människor har skaffat frivilligt. 

På nyår när jag gick förbi med en blomma till mamma fick jag en utskällning för att jag inte skrivit i gruppen. Vilken grupp undrade jag. Ja den där det finns bild på din brors barn. Om det är en grupp så är jag inte inbjuden och brorsan har inte lagt ut något någonstans (har båda mina syskon på notiser på alla sociala medier for the record). Då visar det sig att den här gruppen är facebook och det är styvpappan som lagt ut en bild som jag missat att likea. Jag tror jag tog det djupaste andetaget någonsin och ville lite pedagogiskt förklara att facebook inte är en grupp och att det är lätt att missa saker. Oavsett så var jag dålig som inte hade sett detta och så vidare. Sedan kom det massor om att jag måste sticka något till barnen. Vilket jag har tänkt men jag vill inte sticka saker som ett krav utan för att jag själv vill. Har lärt mig att handarbeta ska göras för att man vill och inte för att man måste som ett krav.  

I veckan som var så fick jag ett sms med en fråga om jag skulle följa med på middag hos brorsan. Då skulle jag träffa pandemigänget och åka på utflykt, vilket inte togs emot på ett bra sätt när de fick det till svar. Jag ville säga att man kanske inte alltid kan om man får en fråga några timmar innan en sak ska ske. Dessutom så känns det som att det är dåliga tider för att ränna runt hos folk, oavsett mina antikroppar eller inte. Fick som svar att nästa gång de ska dit så måste jag följa med. Punkt. Mamma påstod också att brorsan tyckte jag var konstig som inte hade hoppat på bussen direkt hem till honom när de hade kommit hem från BB. Vilket jag vet inte stämmer för min brorsa skulle aldrig tycka en sådan sak. 

Vad ska jag göra? Som sagt, det är inte brorsan och barnen i sig utan det är föräldrarna som är problemet. De tar inte ett nej utan att ställa till med ett storskaligt krig. Så oftare man gör saker som man inte vill för att de ska hålla sig lugna men just den här grejen känner jag att jag inte orkar med. För det kommer bli någon sorts tvingande att jag ska sitta och posera med några barn och sedan ska de lägga upp bilder i "gruppen" och jag vet att jag mest kommer gå och gömma mig på toa och gråta. De får gladligen tycka att det är superkul att bli farföräldrar och gå bananaz men de kan väl inte kräva att jag ska bli lika crazy som de? Dessutom är vi mitt i en pandemi och i höstas fick jag inte ens träffa brorsan pga C19 för mamma. 

Är jag elak? Är jag en dålig syster och dotter? Självisk? 

Vem är jag ens. Jag vet ju att idag efter ett sms och två missade samtal från mamma kommer jag känna mig tvingad att åka dit när hon ringer och skäller ut mig en tredje gång. För att jag inte orkar med bråk för jag vill bara ha lugn och ro.

som en magisk mantel

Det finns en sak som jag inte riktigt förstår med folk just nu och det är hur de ser på personer med antikroppar. Då tänker folk att åhhh grattis nu kan du göra typ allt. Jag var ett hett villebråd för nyårsfirande, fick flera inbjudningar pga innehar antikroppar. Dock sa jag nej till alla förutom pandemikompisarna som också innehar antikroppar, vi är exklusiva klubben nu. Det är som att man skulle ha en magisk mantel på sig. Jag gillar tanken men den känns ju lite som en fantasi. Sedan att jag skulle bli sjuk igen just nu är kanske inte så troligt men jag har inte varit så orolig för att bli sjuk i över huvud taget utan mer för att smitta någon annan. 

Dock är det skönt med antikroppar för det känns som att det blir färre Corona-poliser i min krets men att det skulle slå över till att ha något sorts frikort trodde jag inte. 

Om jag fick ett frikort så skulle det vara att åka till Östermalm och ligga med Advokaten NU eller kanske inte så här tidigt men ikväll. Verkligheten är mer: jag är den som är ung och innehar antikroppar på min avdelningen så jag får åka tunnelbana till jobbet och kolla posten men det är inte fy skam det heller. Ett riktigt äventyr i dessa tider.

semestern

Jag kanske har haft mitt livs semester. Något positivt skulle väl ändå hända under 2020. För första gången en semester som inte bestod av att flänga runt i trehundranittio till fem olika hörn av landet/världen utan bara vara hemma. Jag behövde det. Först tänkte jag att det skulle bli jobbigt att hänga hemma för jag är ju hemma hela tiden ändå men det var skönt att slippa jobba hemma och det var flera andra som också var lediga så det har varit utflykter och promenader i blandat väder. Samtidigt som jag också suttit i två dygn utan att ha pratat med någon också utan bara fixat runt hemma för mig själv.

Förutom att umgås mestadels med pandemikompisarna så har jag även pratat med flera vänner som jag inte har hörts med på ett tag. B som bor på en ö nu och är föräldraledig och väldigt ledsen för att vi inte har pratat sedan i juni förra året. Vi lovade varandra dyrt och heligt att nu får det inte gå mer än två månader tills nästa gång. Norrmannen ringde och vi snackade länge. Jag har verkligen en speciellt plats i mitt hjärta för den där mannen. Det är som att jag automatiskt blir på bra humör och glad i själen när jag hör hans röst. Vi snackade på om våra länders olika strategier, vad vi hade gjort under året och vad vi såg framemot. Vi hoppas att vi kanske kan ses till hösten/vintern. Jag inser att jag är relativt ok på att förstå norska från Oslo nu eftersom det är en grej att förstå vad en norrman säger när man är mitt emot varandra jämfört med i telefon när man inte kan läsa av kroppsspråk och grejer. Jag och Advokaten har till och med hörts på sms om ditt och dutt. Jag har pratat med pappa. Smsat med syrran. Man fick lite hopp om livet. Det väntar där borta runt hörnet kändes det som. 

Alla är väl rörande överens om att om dessa vaccin inte fungerar när alla har tagit det då är det survival of the fittest. Djungelns lag. Det kommer inte gå om det inte fungerar. 

Det bästa som hände var att jag badade. Pandemigänget var på promenad och jag hade sagt på nyår att jag ska om det är möjligt bada en gång i månaden hela året. Så jag hoppade i. Insåg hur mycket jag saknar vatten. Jag måste flytta även om det blir till en liten lägenhet som är närmare vatten. 

Jag är glad för min hemmasemester den första i hela mitt liv. Fast ärligt så kommer det nog bli berg och äventyr när det öppnas upp för det. Här kan jag ju inte sitta resten av livet.