någonstans i horisonten

 Det blev krig. 

Jag avslutar mina egna i mitt huvud. Jag kan inte göra något mer för vapenvilan i Hammarbybacken. Ibland blir saker som det blir. Folk som inte vill prata, kan man inte tvinga att prata. 

Förra helgen var som ett bortglömt liv någonstans innan pandemi och krig. Jag var hemma de sekunderna som huvudet låg mot kudden. Alla andra tillbringade jag antingen på en aw, en dejt, som funktionär på ett lopp eller på ett 1-årskalas. På söndagskvällen var jag som en disktrasa men jag var glad. Kände att det kanske fanns något där framme i horisonten. Det kanske kommer att gå att vara mer glad än ledsen. En av de bidragande grejer till det var funktionärsrollen på det där loppet. När jag mår kasst är det som underverk att kasta sig in med främmande människor och grejer man aldrig har gjort tidigare. Så det var inte sista gången.

En annan sak som värmde var ett foto på mig och barnet som fyllde ett år. Det sitter fast i ett album om hans första år. Jag fick vara med. Hans föräldrar kallar mig för en av hans bästa vänner. Lilla M när du blir lite äldre ska jag ta med dig till skogen och visa dig allt det där som är magiskt bland träd och blåbärsris så kan dina föräldrar dra på hotell och dricka bubbel. 

Vaknar till något som liknar ett krig

 Det är slutet av februari och jag vaknar av att det knäpper och viner utanför fönstret av blåsten. Ryssland har bombat Ukraina. Jag har själv befunnit mig i ett krig som utspelat sig i mina egna kvarter men jag försökte avsluta det neutralt. Vi kan väl säga att det är en konstgjord vapenvila vid Hammarbybacken. 

På fredag ska jag på dejt med någon som tre kompisar säger är världens snällaste kille. Jag behöver världens snällaste efter år av killar som beter sig som Putin. 

Förra året var inte mitt år. Det finns så många utkast som ligger men utan att göra något drama av det så ville jag inte leva längre och tillvaron var mest ensamhet och vända andra kinden till. Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjorde under 2021 och det här året kommer bli att försöka bygga upp livsglädjen igen. Bygga upp vissa relationer som kraschat under pandemin och låta andra blekna bort. Jag behöver vilja leva igen. Så försöker jag bara säga ja till saker jag tror kommer göra mig glad. 

The twins och ett sms från Nyköpings lasarett

Jag vet inte varför jag bryr mig egentligen för julen har ju aldrig varit min grej. Det handlar nog mer om att snart två års sitta hemma och jobba, restriktioner av umgänge, skit som hänt i livet och en halvt turbulent höst i kompisgänget som gör att det högsta på önskelistan för julen var att få umgås med familjen tjugofyrasju under några dagar. Sällskap och familj. Töntigt men sant. 

Det blev en löptur i elva minus grader. Nästan nio kilometer i skogen och en tur upp på backen. Min egna nya tradition om jag ska fira jul i Stockholm. Handlade en grapefrukt och en påse gifflar också. Gifflarna för julaftonskvällen hemma och grapefrukten till frukost.

Jag kan väl säga att jag satte på mig den bästa masken och åkte till brorsan tills Kalle började. Inte ifrågasätta något utan bara vara nöjd. I sammanhang när man inte mår toppen är ju barn kanske det bästa som finns i hela världen. Twinsen och jag hade ett breakthrough. Jag har alltid varit spännande men lite för läskig men igår så släppte det. Två yrväder och jag. Älskar när det är så okomplicerat att det roligaste som finns är att ta av och ta på min keps. Lite Kalle och mat sedan åkte jag hem. Åt gifflar och tittade på film. Helt ok julafton. 

Vaknade idag av att det där numret som jag hatar mest av allt dök upp på skärmen. Syster som skulle fira jul någonstans i närheten av Nyköping fick tydligen ett hejdundrande epilepsianfall och åkte in på Nyköpings lasarett igår kväll. Kräk och tappa talet. En annorlunda jul som hennes mamma uttryckte sig i textform. Förmodligen för att hon glömt att ta någon av alla sina hundraelva olika mediciner trodde läkarna. Jag låg och stirrade upp i taket en timme till sedan bestämde jag mig för att det är för långt till Nyköping och nu måste jag göra något. Så jag gick på bio och såg Utvandrarna. Under filmen fick jag ett nytt sms om att det verkade lugnt med syrran men troligtvis blir hon förflyttad till KI ikväll. Tack sjukvården. Kom ut från bion och vandrade hem genom ett folktomt Södermalm. 

Ps. Försökte svara på era kommentarer på förra inlägget  men får bara upp något tekniskt fel. Tack❤️ Familjer, ja vad ska man säga? Man kan inte leva utan dem men de gör en tokig också. 

Det här är min jul nu

 Dan före dan. Jag är den enda som jobbar. Stänger ner datorn klockan halv fyra. Har en hel kväll framför mig av att få tiden att gå. 

Det blir jul i Stockholm i år. Det kommer nog bli jul i Stockholm alla år framöver. Brorsan fick ju barn för ett år sedan så nu blir det aldrig mer jul i Dalarna. Föräldrarna vill fira med barnbarnen. Förståeligt. Jag jobbar på acceptans och försöka känna mig inkluderad trots att jag fått frågan fem gånger från mamma vad jag ska göra på julafton. Som att det vore en vanlig helg i mitten av oktober och inte att vi firat jul varenda år tillsammans sedan jag föddes. Jag räknas väl inte längre.

Jag hade behövt Dalarna och sällskap dygnet runt några dagar men man får ju inte alltid det man önskar. Så vad gör man den 23 december själv? Man tittar på någon cheesy-julfilm och sedan hänger man på gymmet. Planerar i huvudet vad man ska göra på julafton fram tills man får komma till brorsan på eftermiddagen. Springa så klart. Upp på backen. 

Sedan har jag suttit och tänkt på de saker som har varit bra den senaste tiden eller året. De där personerna som funnits vid rätt tillfällen under det här helvetes året.

Min nya jul. Tills den dagen jag kanske träffar någon som vill fira jul med mig i Dalarna. 

1UP med plåster

Alla som spelade Super Mario som små kommer ihåg det där ljudet när man tog 1 UP-svampen. Så känns det just nu. Livet kanske är på väg tillbaka lite, jag fick ytterligare en helg som tankade mig på energi.

Fredagen bestod av att hänga hemma och gå lägga sig tidigt. Upp tidigt, äta så mycket jag orkade till frukost, kasta på mig kläder och löpvästen för att springa ner till rondellen där österrikaren hämtade mig innan vi drog ut till Tyresta. En underbar solig morgon och massa taggade personer. Sedan sprang vi iväg. Det var underbart. Jag sprang 17 km. TACK kroppen för att du fixar 17 km på teknisk stig.

Jag var hög när jag kom hem. På endorfiner. Några kompisar skulle äta sen lunch i Sjöstan så jag kastade mig in i duschen och gjorde mig i ordning för att springa ner och möta upp dem. Lunchhäng som övergick till hemmahäng hos dem. Jag var redo för min dejt med advokaten. Kompisarna vinkade av mig och jag drog till Östermalm. På vägen hem till honom gick jag förbi där E bodde förut och tusen minnen från de senaste 12 åren svepte genom mitt huvud. Alla förfester, fester och efterfester, plugg, planeringar för resor och bara stilla kompishäng som skedde på Artillerigatan. Nu bor vi 7 minuter ifrån varandra i Höjden istället.

Väl utanför porten till Advokaten skrattar jag för jag har aldrig gått dit själv tidigare utan alltid i sällskap med honom. Fulla och glada. Jag trasslar mig igenom en port över en gård och in i ett annat hus. Inser att jag har ingen aning om var han bor men på något sätt hittar jag till hans dörr ändå. Vi skrattar åt mitt springande runt i trapphus när jag klivit in. Han har tänt en brasa och korkar upp vin. Vi pratar om våra gemensamma vänner och hur B planerar att dra ihop mig, Advokaten och Norrmannen för träff snart. Vi pratar om året som varit. Hur livet har varit sedan vi sågs sist. Det är 10 månader sedan han kom i en taxi till min förra lägenhet mitt i en pandemi. Det var dag två på det här året. Två personer som då bröt allt om hålla avstånd till folk man inte brukar träffa. Ikväll är det ingen pandemi längre eller den sker där ute någonstans men inte på andra våningen hemma hos honom. Häng i soffan, mera vin och film. Vi ligger sked medan filmen rullar sedan frågar han om vi ska gå och lägga oss.

Om löpningen ger mig 1UP så är han fjädern eller eldblomman i mitt Super Mario-spel. Mitt plåster. Min energidepå. Inte för att läka sår utan för att livet ska vara något mer och känns någons hud mot sin egen. Jag tror att jag är hans. För det var det han skrev till mig. Hur många år har vi inte gjort det här? Men det är bara i år som vi inte ses efter sus och dus, långa middagar och fester med våra kompisar. Utan bara vi, inget sus och dus. Det kommer aldrig bli vi men det vi har är fint på sitt sätt. Vi somnar som vi alltid gör intrasslade i varandra och han släpper aldrig taget om mig. Min bästa sovkompis. Han släpper inte taget förrän klockan slår nio någonting och han ska iväg och spela tennis. Jag ligger kvar i sängen medan han fixar runt och sedan kommer han och pussar mig hejdå.

Jag äter frukost för mig själv, gör mig iordning, B smsar om jag vill hänga på till Tyresta om några veckor. Jag skrattar för att världen alltid drar till sig bra saker när något bra händer. Jag skriver en lapp jag lägger på Advokatens köksbord innan jag stänger dörren och tar min morgonpromenad längs Strandvägen istället för genom Hammarby Sjöstad som alla andra dagar. Klockan tolv möter jag upp Pappa utanför kulturhuset.

1UP . Jag ser ljuset i tunneln. Jag kanske kommer kunna lägga de där vårmånader mars april längst bak i huvudet snart. 

min gladaste dag

 Så kom lördagen då Tjurruset gick av stapeln. Jag åkte dit med Brandmannen som skulle springa några startgrupper tidigare än mig. Väl på plats på Djurgården träffade vi på en del folk från gamla träningsgänget, sådan energi att få hänga bland härliga människor. Mamma och styvpappan dök upp för styvpappan anmälde sig till samma nio lopp som jag där i december 2019. Han bestämde sig för att han skulle springa med mig, annars är han sjukt mycket snabbare så vi har inte sprungit tillsammans på de tidigare loppen som varit under hösten. Starten gick efter att de hade letat efter borttappade barn i träsket. Jag vill knappt erkänna det men att han gjorde mig sällskap genom 10 km lerbad gjorde mig nästan gråtfärdig. Jag sprang och var så glad och tacksam för sällskapet. Det var så otroligt kul att ha sällskap med någon, peppa varandra, springa om andra tillsammans, kolla så att den andre var med efter simtagen över ett lerigt dike, fråga om hur det gick bra när någon av oss trillade och få springa in i mål tillsammans. Väl där stod Brandmannen och Cia och skrek mitt namn och hejade på.

På riktigt så var lördagen min gladaste dag på över ett år. Glad in i själen. På kvällen satt jag hemma för mig själv och var så tacksam för att jag hade haft en sådan fin dag. 

I helgen ska jag om allt går som det ska dra i väg på långpass med nya träningsgänget. 16 km i Tyresta. Jag kan bli nervös för om jag orkar men det är bara den dåliga djävulen på axeln som spökar för jag vet att jag pallar. Tänk att få springa 16 km med andra människor som också vill vara ute och springa i skogen. Det kanske blir väldigt glad dag igen. Hoppas. 

På lördagkväll ska jag träffa Advokaten. En dejt som går ut på att tanka hud (a.k.a sova sked and no more) och prata om alla våra gemensamma vänner över en middag och ett glas vin. Jag hoppas kvällen utspelar sig på Östermalm för jag är så trött på att hänga hemma eftersom hemmajobbandet fortsätter för mig. På söndag ska jag på teater med min kära far. Han har bokat biljetter till allt som har släppts så han kan ha kulturbonanza som är bland det bästa han vet. 

Sedan ska jag samla mig och skriva ner alla de där tankarna som maler i bakhuvudet. Om hur delar av pandemigänget är splittrat och att för mig är det svårt att se att det finns en väg tillbaka till det som var förut. 

Livlinor och tv

Det är stora och till viss del existentiella frågor som rör sig i min bekantskapskrets just nu. Det är tungt på olika sätt. De som tillhör eller kommer snart tillhöra den heliga barnfamiljsnormen och de som bryter den normen. 

Då är det skönt när E ringer och frågar en fråga som kastar mig tillbaka som att jag befann mig år 2015-2018 innan allt blev som det är nu. När jag följde med honom landet runt för att han skulle vara med i olika frågesporter på tv. Han ska vara med i ett tv-program igen och behöver livlinor och det är mig och P han vill ha med. Jag säger så klart ja. P säger också ja. I december ska vi till en inspelningsstudio. Det blir kul.