En vecka är en evighet

 Det har gått en vecka på min semester och det känns som att jag varit ledig i flera månader. Hur mycket kan rymmas på sju dagar egentligen. Det har varit fest med alla jag håller nära hjärtat. Det har varit segling med den där killen som jag börjat träffa. Han som bor i Gröndal och har snälla ögon och världens gulligaste kompisar som adopterade in mig i ett gäng på elva personer utan att tveka. Det har varit uteserveringshäng med AK och S som slutade med att jag gick hem över Skanstullsbron mitt i natten. Det har varit kompisdrama och det föll tårar på mina kinder när jag satt på kajen i Sjöstan för mig själv en tisdag. En onsdag som innehöll badutflykt först mot norrort men någonstans vid universitetet gjorde vi en u-sväng och hamnade i Saltsjöbaden på världens bästa strand och jag stod på händerna i vattnet så mina öron kluckar fortfarande. En torsdag när jag kastade ner tält, stormkök, sovsäck och liggunderlag och drog till Nåttarö och en av mina hemliga tältplatser med A och S. En fredag med häng, bad, räkmacka och en evighet på ett pendeltåg hem. En lördagmorgon där vi avbokade måndagens norgeresa för ingen orkade med alla konstiga papper och restriktioner. Lördagsutflykt som bestod av djurgården runt i sakta mak med vin-fika tills mannen kommit hem från de värmländska skogarna. På eftermiddagen ringde mamma och sa att mormor var på väg till Mora lasarett. Hon hade trillat och dragit av armen. Jag fick klump i magen över älskade mormor och älskade morfar som hade gråtit när ambulansen körde iväg. Mannen kom hem och då drog jag till Hornstull och mötte upp honom. Vin på olika ställen och vi fick gratis mat eftersom restaurangen glömde bort vår beställning. Kvällen avslutades med mer vin på bio rio för att sluta med att han skjutsade mig på hans pakethållare hem till honom. Idag har vi gått runt vinterviken, badat och legat på en filt med korsord och en hand på varandra hela tiden. Han ritade ett hjärta på min arm med N + L i. Det är inga fyrverkerier men jag säger som min syster: det kanske är ett tomtebloss och tomtebloss räcker. På eftermiddagen fick jag facetimea med mormor som hade fått komma hem och morfar hade slutat gråta. 

En vecka ett liv. 

loverboys och väntan på hösten

 Dagarna läggs efter varandra och vi är redan i mitten av juli. En tanke om att sommaren snart är slut far genom mitt huvud. En sommar som verkar ha börjat för länge sedan för många när man tittar i telefonen. Det verkar också som att pandemin är över om jag skulle ha mitt instagram som något sorts nyhetskanal.  Jag är den som håller ställningarna på mitt jobb, fast nu är det dags att slippa folk som ska överklaga allt som någonsin kan överklagas. Dags att gå på semester. Tre dagar kvar. På nyheterna pratar de om klimatkrisen och att folk borde börja skaffa barn när de tjugofem. Går de två ihop i överhuvudtaget undrar jag. 

Semester så det kan bli höst. Jag längtar till hösten. Jag längtar tillbaka till mitt liv som det var innan allt det här började. Få träna med träningsgänget. Ta ut mig i en backe medan spöregnet piskar mig i ansiktet. Få en highfive när allt är klart. 

Jag har sakta men säkert börjat plocka ihop mig själv. Bit för bit. Det är inte lika arga tankar i huvudet. Jag sorterar ut folk och folk. Vilka ska få vara kvar och vilka ska kastas. Jag känner att det skaver i fingrarna. Saker som vill ut . Jag måste samla mig lite mer innan jag kan kräkas ord om det där hur det kommer vara att inte tillhöra normen. Om jag hamnar där.

Jag har under våren skaffat mig en älskare. Livets bästa sex. Jag har sedan någon vecka tillbaka börjat dejta en annan kille så nu måste jag väl göra av mig med min loverboy. Det gör mig lite ledsen. Vi kan inte dejta för han vill inte dejta på samma sätt som jag vill även om han vill träffa någon att flytta ihop med och skaffa småbarn etc för han är snubbe och ska ha allt på sitt sätt. Jag är trött på andras sätt utan nu får det  vara på mitt sätt. Killen jag börjat dejta verkar vara världens snällaste men just nu är jag skeptiskt till allt som rör sig med en kuk mellan bena. Han bjöd in mig till att joina honom pch hans kompisgäng i skärgården där de är ute och seglar. Det verkar aldrig finnas någon mittemellan och jag är skeptiskt till både för av och för på. Dock älskar jag äventyr så varför inte möta upp för en helg på en segelbåt. Det är upplagt för drama för som sagt den här staden är stor som en tändsticksask och det finns gemensamma bekanta med andra killar jag träffat tidigare. 

Men först fest på fredag. Alla som jag gillar minus några få personer kommer. De som sorterats in i behåll-facket av vänner. Det kanske blir livets fest på innergården. Sedan kommer antingen Spanien, andra äventyr i skärgården, Norge, Dalarna eller ingenting alls. 

alla behöver ett sammahang

Om det är något jag har lärt mig de senaste nio månaderna är att man behöver ett sammanhang som människa. Ensam är inte stark och så vidare. 

Vad gör man när man inte tillhör ett sammanhang och inte kan göra något åt det för världen är nedstängd och du är en person som ändå vill göra rätt för dig så mycket det bara går? Du går nästan under. 

Jag har också insett att man inte alltid vill att folk ska försöka lösa ens problem utan kanske mer finnas med ett öra och lyssna på vad man har på hjärtat. De flesta vill mest försöka lösa problem som de inte kan lösa för att de nog inte vågar lyssna. 

Vilka människor vill du ha i ditt sammanhang efter det här, om det kommer ett efter? Jag har insett att jag mår bäst av folk som är raka, står för saker som kanske inte alltid är helt rätt men de hymlar inte med det jämfört med folk som vill verka som att de tänker för laget men egentligen bara tänker på jaget. Kanske låter simpelt men det kan inte bara vara jag som har fått en annan uppfattning av folk man känner under den här hösten/vintern/våren. 

Jag kan fundera på framtiden och vad som ska hända. Jag löste ett sammanhang och det var flytten. Är så otroligt tacksam för att jag inte är lika isolerad längre. Här kan jag gå ut på gatan och stöta på folk jag känner. Det behövs. Jag behöver något litet sammanhang även om det bara är att kunna heja på folk när jag går till Ica. Jag behöver träffa folk mer än en gång i veckan. 

Det är sommar i Stockholm nu. Alla är glada för vaccin på den nivån att man nästan tror att alla ska ha gruppsex på sergels torg efter första sprutan. Förra veckan lät jag mig släppa på den duktiga flickan och körde mer all in än på länge. Träffade de där andra vännerna jag knappt har sett och vi hade utomhusfest på Riddarholmen. T,P och E for life. I helgen var min syster här och tittade på min lägenhet för det var det hon önskade mest av allt. Hon grät. Jag grät. Det var både av glädje och sorg över saker som hänt de senaste nio månaderna. 

Jag tror inte att vi är på andra sidan nu även om folk verkar tro det efter ett stick i armen. Kanske är det för att för mig kommer det aldrig bli sig likt efter de här nio månaderna. 

Men bara för att det inte blir sig likt tror jag ändå att det blir bra. Det är bra att bli omskakad. Att bli tvungen att ifrågasätta tillvaron och de som finns i den. 

Nu är jag hemma

 Vilket dygn eller vilka dygn. Krånglande bänkbelysning i köket i min gamla lya, flyttfirma som missat min bokning men styrde upp två killar och en bil på en timme, de sprang och allt var klart på tre timmar dörr till dörr. Jag har sovit kanske 10 timmar sammanlagt de senaste tre dygnen. Pandemigänget som har röjt, plockat upp, monterat möbler, vikt kartonger, skrattat, varit sura, sprungit till återvinningen och druckit champagne. 

Nu är jag hemma. På riktigt hemma. Så där hemma så jag blir gråtfärdig för det är så rätt. Jag älskar lägenheten. Jag älskar att jag kan gå upp för Hammarbybacken när jag vill. Jag älskar att jag har nära till vatten. Jag älskar att jag har så nära till allt och alla som jag gillar. 

Nu ska jag sova min andra natt här. God natt. 

Fem år gamla anteckningar

 Jag är mitt uppe i flytten. Det är kartonger överallt. Saker överallt som ska hitta ner i en kartong. Jag vill helst kasta skänka bort allt. Gå härifrån med en väska och mina möbler. Så kommer det inte bli utan jag skulle gissa på att 30-40 kartonger får följa med. 

Vad har man alla saker till? 

Idag när jag rensade ur en av garderoberna hittade jag en påse med diverse pryttlar i, bland annat en gammal kalender. Från den tiden när jag hade papperskalender och skrev små dagboksanteckningar om vad som hände varje vecka. 

Vecka 19 2016 skrev jag ner en lista på lägenhetsvisningar jag skulle kolla på den veckan. Den adress jag bor på nu stod där. Det jag inte visste då den måndagen för fem år sedan var att jag skulle sitta på hallgolvet och läsa mina gamla anteckningar och bo på den adressen som jag hade skrivit ner där i marginalen. 

En ganska fint avslut. Jag blev glad när jag läste det. Som ett sorts closure. Fem år. Har jag varit glad? Har jag varit nöjd med livet? Har jag gjort de saker jag velat? Vad sitter kvar i väggarna när jag stänger dörren på fredag? 

Svaren är väl att livet händer och det blir inte alltid som man tänker sig, förhoppningar grusas, sorger svärtar ner en men också lycka äventyr och insikter landar i hjärtat. Så där som livet är och ska vara. 

Tre dagar sedan somnar jag boendes på en ny gata. Undra vad jag kommer hitta om fem år i en annan garderob?  

Vita fläckar, en flyttblomma och valborg

Fläckarna är kvar på röntgenbilden. Kanske att någon av dem är lite mindre. Ingen läkare skriker om att det är tumörer men något nytt är det i min systers huvud. Nästa röntgen efter sommaren. Hon tar det, kanske inte med ro men hon tar det. Fråga mig inte hur för jag kraschar någonstans när hon skriver till mig om detta. Denna ovisshet som ligger och kryper i bakhuvudet och har gjort sedan sommaren 2017. Dock är det tusen gånger värre för henne. Det gör ont i mig när hon skriver att hon vill vara hemma hos mig och hjälpa mig att packa ned min lägenhet och följa med när flyttlasset går till nästa och packa upp lådorna där. Att hon vill gå och köpa en blomma som jag ska ha i min nya lägenhet. Hon kan inte. Vi kan inte. Hon om någon får inte bli sjuk i andra saker än de som hon redan har. 

Jag försöker vara peppig storasyster och skriver att snart är det varmt och sommar. När jag har flyttat så kommer det ta så mycket mindre tid för mig att cykla genom stan för att landa på hennes uteplats. Över en liten bro, raka vägen genom Södermalm och sedan snurra runt lite i city för att ta Sveavägen hela vägen hem till henne. Då kan vi hänga och senare då ska hon få komma hem till mig i min nya lägenhet. 

Om två veckor bor jag någon annanstans. Det känns overkligt samtidigt som allt har kretsat kring det de senaste månaderna. Jag har hållit hårt i den tanken. För att överleva. Helt ärligt så är det inte speciellt bra nu. Det tär att vara så mycket för sig själv. Samtidigt som jag känner mig bortskämd som kan sitta hemma hela dagarna jobba, har råd att köpa ny lägenhet utan problem och bara är så jävla vit medelklass så det skriker. Det dubbla i allt. 

Idag är det valborg. Jag ska hämta flyttkartonger och bada. Sedan ska jag sova. En annan dag kanske jag ska skrivna ner allt om det mörka. 

håller tummarna

Sitter just nu och håller tummarna. Syster är inne för röntgen i detta nu för att få svar på vad de vita fläckarna som sågs förra gången är för något. 

Fan.

Jag hoppas det inte är något. Ett felaktigt flimmer eller något annat. Det är för mörkt allt nu så jag hoppas på glädjebesked för att lätta upp tillvaron och att vi får en sommar på hennes innergård.