Hej, hur är läget?

 Var börjar man någonstans när det har gått nästan nio månader och man har varit med om det största i livet? Jag har blivit mamma till en underbar liten son. Tio dagar för tidigt kom han. Jag hann arbeta in i kaklet kan man väl lätt säga. Ringde en kollega och sa att vattnet gått och att jag kanske inte kommer in på två-mötet men ska försöka, måste bara ringa förlossningen först. Trettio minuter senare hörde jag hur mötet startade i datorn som stod i köket men då var jag på toaletten och tog värkar. Jag fick en tid för att kolla hur allt såg ut klockan 1730 på SÖSs antenathalen. En evighet från halv två men allt går. M kom hem till slut efter en jävla sväng till affären för han trodde att det var lugnt. Jag tror vi sladda in med taxi vid kvart över fem. De på antenathalen tittade på mig och sa: du ska ju föda?!medan jag stod och tog värkar men de kastade in mig på någon brits i ett rum som de hade och första sköterskan utbrister att hon tror att jag är öppen 10 centimeter. Den andra springer iväg och ringer förlossningen. Det fanns plats som tur var. Jag är i efterhand tacksam för att vattnet gick den där torsdagen på eftermiddagen för hade det gått ett dygn senare så hade vi inte fått plats i Stockholm. 

Väl uppe på förlossningen så konstaterade de att jag var öppen fem centimeter och inte tio. Det kändes som att de var rädda att jag skulle bli besviken men jag hade ställt mig in på att bara hänga på kroppen. För att det första hej hur är läget inte ska bli världens längsta så tar det nästan 24 timmar innan han är ute. Mer om det en annan gång. 

Mer om att jag blev kvar på SÖS i åtta dagar för att jag blev sjuk, mer om att jag inte fick träffa min son det första dygnet för han låg på neo en annan gång. 

Jag ville mest säga hej, hur är läget? Och jag har fått en ny liten bästa vän i min son. Han är alldeles underbar. 

Mindre än tre veckor

 Tiden går så oändligt långsamt nu. Det är som att jag inte varit gravid innan utan blev det för en månad sedan och efter det har det bara gått utför. Alla diverse krämpor kom nu på slutet. Kan skratta åt mig själv att jag tyckte att det var lite jobbigt i höstas för att man hade en minimage och inte fick springa i berg. Nu lajvar jag pingvin på väg hem från jobbet. Gråter för att jag är så trött och törstig hela tiden. Kanske bra mentalt för mig att ta det lite piano. 

Pannbenet är det i alla fall inget fel på. Alla som är gravida på samma våningsplan på jobbet har gått hem men jag är kvar och alla frågar när jag ska gå hem. När ska man gå hem egentligen? Jag har varit så inställd på att gå hem när bebis kommer men nu börjar det kännas som att det kanske vore skönt att ha någon dag innan bebis kommer där jag bara kan glo på tv och chilla i soffan. Om inte annat för att jag inte kan sova på nätterna så det kanske vore skönt att sova på dagen om man kan det. Sedan har vi ju det där att den kan komma när som helst eller så dröjer det ännu några veckor. Vem vet. 

Alla grejer faller mer och mer på plats hemma. Tur att killen flyttade in innan bebis kom så vi kan vänja oss vid varandra innan vi ska lära känna en helt ny person. 

Några kompisar ordnade en babyshower till mig förra helgen trots att jag är motståndare till allt sådant men det var så jäkla gulligt med alla presenter och muffins och töntiga ballonger så jag ville gråta en skvätt. 

Det är mycket grejer jag skulle vilja ranta om när det kommer till hela gravidgrejen och vad folk säger åt en. Framför allt gällande vad det är för kön. Folk är helt tokiga i att få reda på det och det roliga är att det finns tydligen en hierarki i vad man får också. Så mycket knasiga kommentarer jag hört folk säga så man blir mörkrädd. 

Ikväll ska jag ut på middag med några kollegor och på söndag ska jag på kalas för min yngsta kompis. Sedan blir isolering från sociala saker. Ska bli skönt för jag vill egentligen bara vara hemma och inte göra något alls. 

Att outa om svartvita bilder

 Så jag blev gravid. Det var verkligen inte planerat. Jag hade precis avslutat det med en kille. Då fortsatte jag och en gammal fling att ses. Han ville att vi skulle försöka på riktigt den här gången. Jag tänkte mer att det är sommar och han är ett bra ligg. Några veckor senare närmare bestämt den 9 juli plussade jag. Känslostorm. Inte på samma sätt som förra gången utan den här gången var det som att jag visste att jag skulle behålla men fan hur ska vi få ihop det här?

Vi är som natt och dag. 

Jag hade bokat en löpresa så jag stack iväg på den två dagar efter att jag plussat. Där var jag tvungen att berätta för folk varför jag inte drack vin eftersom det var mina spring och dricka vin-kompisar jag åkte med. Sjukt tidigt att berätta för bekanta när det har gått 5 veckor. I efterhand hade jag kunnat skippa den resan. Jag blev magsjuk, fick covid och det var inte många mil jag hann springa. Dock hann jag klättra några via ferrator som gjorde en tacksam för att man överlevde dem. Den ångesten att ligga sjuk i Italien och tänka att det där lilla livet går sönder nu i min mage. 

Sommaren fortgick och det var ett stort velande på oss. Massa tjafs. Jag tittade efter blod varje gång jag hade varit på toaletten och kunde knappt tro att jag faktiskt var gravid eller att den skulle stanna. Jag var också så sjukt trött i somras så jag knappt visste vad jag hette. Om jag hade kunnat så hade jag sovit mig igenom semestern. Killen tryckte att jag var tråkig och kunde inte riktigt förstå varför jag var så trött. Det syntes ju ingenting på mig. Någonstans i slutet av sommaren började jag berätta för de allra närmsta eftersom det var svårt att ducka vin och öl på alla middagar även om jag kunde svänga ihop en vit lögn om att jag skulle ut och kuta dagen efter. 

Jag skrev in mig hos en barnmorska och satt och grät i en stol. Hon fick bli min terapeut. Som hon lyssnade och gav goda råd. För någonstans längst inne så visste jag att jag inte kunde göra abort. För helt ärligt sedan sommaren 2020 så har jag processat att det inte kommer bli några barn för min del. För jag visste inte om jag skulle kunna åka till Danmark själv. Inte än. Så sitta gravid men kanske inte med de bästa förutsättningarna eller göra abort. Valet var inte ens ett val. Jag vet att jag är en någorlunda uppstyrd person som har flera människor runt mig som kommer finnas där på ett eller annat sätt. Han kommer älska barnet och vill gärna ha barn men kanske inte har något större nätverk runt sig och en naivitet kring saker som får mig att explodera. 

När jag var i vecka 11 så berättade jag för min familj för jag kände att jag behövde stöd från de som är min stabila punkt. En kväll när jag, brorsan, mamman och styvpappan var ute och käkade så berättade jag. Jag tror aldrig jag har sett mamma så glad någonsin. Hon bokstavligt talat ställde sig upp och skrek rakt ut i restaurangen. Jag berättade om det svåra med killen och att vi är ju kanske inte den mest stabila paret på jorden. I kör sa väl hela familjen att de fanns där om det skiter sig. 

Så de där tolv veckorna gick. Vi cyklade till sös och gjorde kuben. Jag var helt förstörd innan för jag trodde inte att den skulle leva men den sprattla runt där inne i min mage. Efteråt stod jag och tokgrät vid cykelparkering utanför huvudentrén. Mellan alla tårar så sa jag till killen: oavsett vad som händer mellan oss så måste vi göra allt för att den där sprattlande lilla saken får det bra i livet. Det lovar jag sa han. Sedan drack vi alkoholfritt bubbel nere vid årstaviken och tittade på båtarna som åkte förbi samtidigt som ultraljudsbilderna låg i min väska. 

Bilderna på den finaste lilla sprattlande filuren jag har sett. 

2022

2022, ett år som går till historien som ett jävulskt år med krig, kris och världen på ända. 

Mitt i allt det där som gör att man knappt tror på en framtid så måste jag tro på en framtid. För man kan inte göra något annat eller hur. 

Det har ju hänt en hel del roliga saker under året även om det på ett personligt plan har varit det mest omvälvande året i hela mitt liv. Volontärarbetet inför alla lopp och träningsresan i mars plockade upp mig från mörkret. Alla långpass med löpgänget som alltid startade med att J kom och hämtade mig vid fryshuset med bil. Alla nya kompisar med löpskor på. Alla turer upp på Hammarbybacken. Att en av mina bästa vänner flyttade kors över hela stan och bor nu en kvart ifrån mig och om några veckor så flyttar en till kompis till samma område. Jag fick plocka hjortron i somras som varit en önskedröm sedan många år tillbaka. Jobbet har varit så himla roligt under det här året och jag har längtat varje söndag på att det ska bli måndag, bästa betyget för mina kollegor och chef. 

Det dåliga förutom det som påverkar hela världen är att min syster har blivit så mycket sämre under hösten. Nu kommer hon knappt ihåg något och har blivit inlagd på ett sjukhem för hon behöver tillsyn dygnet runt. En sådan stor sorg och det känns som att inga trollspön kan göra något magiskt denna gång tyvärr. 

Som sagt det mest omvälvande året någonsin och det är kanske därför jag har varit så tyst sedan juni. Det senaste halvåret har gått ut på att försöka sortera mina egna tankar, beslut och framtid. Nu den här sista dagen på året kan jag säga att det kommer bli bra. 2023 kommer vara ett år jag för alltid kommer minnas på något sätt. Mer om det en annan dag. 

Nu ska jag träna och sedan ska jag fira in nyåret med ett par vänner. 

Gott nytt år! 

skrubbsår

Värmen är tryckande ute för första gången det här året. Stunden mellan hägg och syren är nästan slut. Studenter och skolbarn springer runt med gulblåa ballonger och skriker med stundande oviss framtid och sommarlov framför sig. Själv känner man att man har skaffat sig ytterligare skrubbsår i själen. Jag vet inte varför jag drar mig till fel personer. Good riddance men jag har fan eksem inuti i kroppen just nu. Jag vill skrika och slåss. 

Jag kan inte skriva om saker för alla dessa år har gjort att det känns som att det är jag som är fel, att jag är en vidrig människa som man inte kan tycka om eller ens respektera och vara ärlig emot. Killar och mamma har sagt tillräckligt många gånger nu att jag förväntar mig för mycket. 

Jag vet inte när svar på tilltal, lite engagemang, ärlighet och få komma när man har sex blev för mycket. Jag är väl naiv som tänker att det ovan är något som de flesta människor förtjänar här i livet. 

Nu ska jag gå och bada. 

Hej. 

Syster och de vita fläckarna

 Jag hade tänkt skriva om det som händer i mitt liv. Det där som är lite drama men lite roligt. Om killar, roliga saker, nya kompisar, löpturer och aw i solen. Ljuset som sipprar in. Men så kommer ett sms från det där numret igen. Numret som tillhör min systers mamma. 

Tumören har spridit sig i min systers huvud. De där vita fläckarna på röntgen var inte bara vita fläckar som inte var något utan det var något riktigt. Är det nu det kommer hända om inte den nya behandlingen går vägen? Vi vet ju någonstans att allt hittills har varit mirakel. Hon är ett mirakel som lever idag fast läkarna sa ett halvår då. 

Vad skriver man. Jag vet inte. Finner inga ord trots att det är storm inuti. Vi får hoppas på mirakel. Igen. 

I ett annat land

Jag har varit iväg. Sprungit i berg, i raviner och dalar, på smågator i ett annat land. 

En resa jag bokade när allt var nattsvart i höstas och jag behövde något att haka upp tillvaron på. Det räckte med att en ytligt bekant sa till mig att det vore så himla kul om du följde med så gick jag hem och bokade. Hon tyckte att det vore kul med mitt sällskap. Livlina. Ord jag behövde höra från någon. Det var ett halvår sedan. Vi hade det fantastiskt på resan. Strax innan jag åkte konstaterade jag för mig själv att jag är en sådan där som springer nu. Flera mil varje vecka och det är mina bästa stunder. Och människorna som jag mött som får en att känna att man räknas när man inte gör det i andra sammanhang. 

Livbojarna.