Nu är jag hemma

 Vilket dygn eller vilka dygn. Krånglande bänkbelysning i köket i min gamla lya, flyttfirma som missat min bokning men styrde upp två killar och en bil på en timme, de sprang och allt var klart på tre timmar dörr till dörr. Jag har sovit kanske 10 timmar sammanlagt de senaste tre dygnen. Pandemigänget som har röjt, plockat upp, monterat möbler, vikt kartonger, skrattat, varit sura, sprungit till återvinningen och druckit champagne. 

Nu är jag hemma. På riktigt hemma. Så där hemma så jag blir gråtfärdig för det är så rätt. Jag älskar lägenheten. Jag älskar att jag kan gå upp för Hammarbybacken när jag vill. Jag älskar att jag har nära till vatten. Jag älskar att jag har så nära till allt och alla som jag gillar. 

Nu ska jag sova min andra natt här. God natt. 

Fem år gamla anteckningar

 Jag är mitt uppe i flytten. Det är kartonger överallt. Saker överallt som ska hitta ner i en kartong. Jag vill helst kasta skänka bort allt. Gå härifrån med en väska och mina möbler. Så kommer det inte bli utan jag skulle gissa på att 30-40 kartonger får följa med. 

Vad har man alla saker till? 

Idag när jag rensade ur en av garderoberna hittade jag en påse med diverse pryttlar i, bland annat en gammal kalender. Från den tiden när jag hade papperskalender och skrev små dagboksanteckningar om vad som hände varje vecka. 

Vecka 19 2016 skrev jag ner en lista på lägenhetsvisningar jag skulle kolla på den veckan. Den adress jag bor på nu stod där. Det jag inte visste då den måndagen för fem år sedan var att jag skulle sitta på hallgolvet och läsa mina gamla anteckningar och bo på den adressen som jag hade skrivit ner där i marginalen. 

En ganska fint avslut. Jag blev glad när jag läste det. Som ett sorts closure. Fem år. Har jag varit glad? Har jag varit nöjd med livet? Har jag gjort de saker jag velat? Vad sitter kvar i väggarna när jag stänger dörren på fredag? 

Svaren är väl att livet händer och det blir inte alltid som man tänker sig, förhoppningar grusas, sorger svärtar ner en men också lycka äventyr och insikter landar i hjärtat. Så där som livet är och ska vara. 

Tre dagar sedan somnar jag boendes på en ny gata. Undra vad jag kommer hitta om fem år i en annan garderob?  

Vita fläckar, en flyttblomma och valborg

Fläckarna är kvar på röntgenbilden. Kanske att någon av dem är lite mindre. Ingen läkare skriker om att det är tumörer men något nytt är det i min systers huvud. Nästa röntgen efter sommaren. Hon tar det, kanske inte med ro men hon tar det. Fråga mig inte hur för jag kraschar någonstans när hon skriver till mig om detta. Denna ovisshet som ligger och kryper i bakhuvudet och har gjort sedan sommaren 2017. Dock är det tusen gånger värre för henne. Det gör ont i mig när hon skriver att hon vill vara hemma hos mig och hjälpa mig att packa ned min lägenhet och följa med när flyttlasset går till nästa och packa upp lådorna där. Att hon vill gå och köpa en blomma som jag ska ha i min nya lägenhet. Hon kan inte. Vi kan inte. Hon om någon får inte bli sjuk i andra saker än de som hon redan har. 

Jag försöker vara peppig storasyster och skriver att snart är det varmt och sommar. När jag har flyttat så kommer det ta så mycket mindre tid för mig att cykla genom stan för att landa på hennes uteplats. Över en liten bro, raka vägen genom Södermalm och sedan snurra runt lite i city för att ta Sveavägen hela vägen hem till henne. Då kan vi hänga och senare då ska hon få komma hem till mig i min nya lägenhet. 

Om två veckor bor jag någon annanstans. Det känns overkligt samtidigt som allt har kretsat kring det de senaste månaderna. Jag har hållit hårt i den tanken. För att överleva. Helt ärligt så är det inte speciellt bra nu. Det tär att vara så mycket för sig själv. Samtidigt som jag känner mig bortskämd som kan sitta hemma hela dagarna jobba, har råd att köpa ny lägenhet utan problem och bara är så jävla vit medelklass så det skriker. Det dubbla i allt. 

Idag är det valborg. Jag ska hämta flyttkartonger och bada. Sedan ska jag sova. En annan dag kanske jag ska skrivna ner allt om det mörka. 

håller tummarna

Sitter just nu och håller tummarna. Syster är inne för röntgen i detta nu för att få svar på vad de vita fläckarna som sågs förra gången är för något. 

Fan.

Jag hoppas det inte är något. Ett felaktigt flimmer eller något annat. Det är för mörkt allt nu så jag hoppas på glädjebesked för att lätta upp tillvaron och att vi får en sommar på hennes innergård. 

Kärlek vid första trampet

 Idag tog jag ut min racer. Det är exakt ett år sedan jag tog min första tur med den. Beställd från en retrocykelhandlare i Amsterdam. Fotografen S hjälpte mig att montera ihop den. Lite rädd men mest exalterad cyklade jag då från Kungsholmen till söderort, en och en halv mil som premiärtur. När jag då for över Västerbron tänkte jag att jag får dö lycklig men lite rädd om det här går åt helvete nu. 

Idag var de flesta stora cykelbanorna nästintill grusfria. Jag cyklade två mil. Fram och tillbaka till jobbet. Inte över Västerbron men över Årstabron. Aldrig mera rädd. Jag och cykeln är ett nu. Bästa kompisar och min mest kära ägodel. När jag flyttar så ska jag bli en cykeltjej och ha min cykel på väggen hemma. Just nu har den fått övervintra i hallen men nästa hall är inte lika stor.

På jobbet idag så packade jag ner mina få grejer i en flyttkartong för jobbet ska också flytta. Så när alla flyttar är klara har jag åtta minuters promenad till jobbet. Det är egentligen för nära för min smak men det blir bra. 

Det var tur att det blev sol och grusfria gator om än bara för en dag. Jag behövde det. Det har varit så mörka tankar på sistone men jag hoppas det lättar nu med takt att gruskornen försvinner från gatorna. 

det kommer nya dagar

Ett år. 

Idag är ingen bra dag. Mer tårar än något annat. Ord som inte faller in väl i chattar eller genom telefonen. Sedan sitter jag där med ord i mitt knä som jag inte vet var jag ska göra med. Hudlös och orden känns som brännande nålar. Jag kan inte vända mig om och säga till någon vilken dag det här var, ska vi ta en promenad och äta middag sen? När jag vänder mig om har 58 kvadrat som är tomma. Det går inte att gömma de där orden i ett annat rum. Så de får vara kvar i knät. Jag försöker tänka snälla tankar om att orden inte var menade så som de kom ut. Ibland går det bra, ibland går det inte alls. Vissa dagar slukar väggarna orden och jag kan släppa det, idag leker de pingpong i mitt huvud istället. 

Tur att det kommer ny dag imorgon. 

Gullig grej som hände idag

 Jag var ute och cyklade efter jobbet och när jag kom hem så mötte jag en granne i trapphuset. Hon som bor bredvid mig. Då säger hon att hon blev jätteledsen när hon insåg att jag skulle flytta för jag var en sådan bra granne och att hon skulle sakna mig. Hon skulle också hälsa från tyskan som bor under mig att det var tråkigt att jag försvinner. 

De två mest buttra personerna i mitt trapphus kommer sakna mig. Alltså jag dog lite över att hon sa det. De gillar mig som granne i alla fall. De säger knappt hej annars. 

Och samtidigt så har vi en annan granne som ingen skulle sakna om den försvann från jordens yta.