Kära dagbok de säger att pandemin är över nu

 Igår var pandemin tydligen över. Det var bara att springa ut till närmsta tunnelbana eller klubb och trängas så mycket man ville. Jag kan inte göra något annat än att le lite smått åt mitt flöde i sociala medier. Själv tillbringade jag kvällen alla restriktioner försvann med att kuta som en dåre med pannlampa i en skog. Mitt slags rave. 

på våning 11

Jag far igenom Stockholm från Skanstull till Norrtull. Hinner tänka tusen gånger på i våras när jag och syster cyklade tillsammans från hennes lägenhet till min nya lägenhet. Det är nästan samma väg jag åker nu. Framme vid Karolinska får jag ett sms: hon är vaken och kan prata. Jag vill nästan lägga mig på trottoaren och börja gråta av glädje utanför byggnaden som hon befinner sig i. In i den höga byggnaden och det eviga letandet efter rätt korridor och dörr påbörjas. Evighets labyrinten på sjukhus där både sorg och glädje sitter i väggarna. Framme vid den låsta dörren sitter fyra lappar som instruerar hur man ska göra för att få komma in, en lång lista med förhållningsregler gällande covid, något annat om besökstider, jordnötter och blommor. Jag kastar på ett munskydd och plingar på en ringklocka. Ingen kommer. Jag ser någon gå långt borta i korridoren. Läser på en av lapparna att man måste anmäla sig. Fan. Försöker ringa hennes mamma. Inget svar. Jag plingar lite till. Till slut kommer det en kille gömd bakom ett munskydd och öppnar. Vem vill du besöka? Jag säger min systers namn och att jag är hennes syster. Jag ser hur hans ögon lyser upp och säger jaha det är du som är systern! Vänta här har du lite handsprit och jag ska bara se till att E eller hennes mamma går ut från rummet så du kan få gå in.

Andra dörren till höger. Där inne är hon. Hennes mamma går ut och säger att hon går och fikar. Syster sitter upp i sängen. Hon skiner upp och säger att hon kan prata nu. Jag skrattar och säger att jag hörde det från hennes mamma. Jag frågar vad som hände. Det är kanske bra att E sitter där bredvid för hon kommer inte ihåg eller hon blandar ihop dåtid och det som hände för några dagar sedan. Hon glömmer bort för en stund att hennes hund dog i tidigare i år. Både jag och E håller andan i några sekunder för ingen vill säga att han är död men hon kommer på sig själv. Bara alltings jävlighet att just hennes hund skulle dö, jag kan önska innerligt att vilken annan hund som helst hade dött i stället för min systers. Killen med munskydd kommer in och säger att hon ska testa att äta och han ska komma tillbaka med pannkaka och sylt. Syster säger att det blir gott. Pannkakan kommer och hon tar en tugga, säger till mig att det är det första hon ätit på flera dagar. Hon orkar bara den där tuggan sedan tittar hon på mig och säger att hon inte är något roligt sällskap och hon ska försöka sova. Sov du, jag sitter här. Hon lägger sig och kikar på mig och E som pratar om vad som hänt sedan vi sågs sist vilket var över ett år sedan. Timmarna går. Min puls är normal igen och jag vill inte vara någon annanstans i hela världen än i en stol bredvid min syster som sover. 

Svaret på MRn kommer och tumören är stabil och det har inte hänt något. Läkarna har kommit fram till att det är fel på epilepsimedicinen och det var ett stort epilepsianfall hon fick. E går hem och L min systers mamma kommer in och sätter sig bredvid mig. Vi har inte setts sedan 2019 någon gång. Vi delar några timmar tillsammans medan syster sover, klockan på rummet tickar så det hörs och ventilationen susar. Hon berättar om livet efter att hennes man fick cancer och dog tre månader efter beskedet under hösten 2019. Jag berättar om det senaste året. Hon ställer frågor som ingen ställt till mig. Jag berättar att det är svårt att vara 37 år och ensam, vad vill man och vad kan man påverka själv, vad är det för värld vi lever i egentligen. Ska man ens skaffa barn till den här världen? Hon säger till mig att så tänker man alltid men är det ändå inte fint att leva? Hon är glad för att hon lever. Jag funderar på hennes ord när jag sent går ut från KI: om hon är glad för att hon lever när hennes man dog i cancer och hennes barn ligger på neuro med en hjärntumör, då ska jag väl kunna ta mig upp ur det här också?

Några dagar senare så smsar syster att hon är hemma och att hon är sig själv igen men jävligt trött. Jag blir alltid glad när det är uppdateringar direkt från henne för då vet jag att hon är på benen på riktigt.

Jag har insett att hon nog aldrig kommer bli frisk. Det här kommer alltid hänga över henne och oss som finns bredvid. Vi blev tagna på sängen den här gången för det har ju varit så bra de senaste två åren. Tumören kommer inte försvinna. Den lilla del som är kvar, sitter där den sitter tills någon forskare kommer på något revolutionerande.

Om att alltid vara stark trots man inte är det

Jag drar iväg över helgen till en kompis lantställe. Det är utlovat hur mycket bad jag vill och lugnt häng. Jag tvekar länge innan jag säger ja. För jag mår inte så bra. De senaste veckorna har jag knappt kunnat andats och vissa dagar kan jag inte sluta gråta. Paniken ligger och lurar i bröstkorgen. Vissa dagar går det bra och andra inte alls. Jag står upp, jag jobbar och jag kan oftast vara mitt gamla jag men det här året har gjort något med mig.

Mina kompisar outar att de ska bli föräldrar och jag blir glad för dem men känner att jag hela tiden halkar efter. Känslan att alla andras liv fortsätter och jag stampar på samma ställe. Den känslan har förstärkts under den här pandemin. Jag har ingen fast jag har så många runt mig. Tröttheten att alltid vara själv, aldrig ha någon att luta mig mot och alltid få höra att jag är stark. Heja mig säger alla. Du fixar det här. Du som är så stark. Jag vet att jag fixar saker men jag känner mig lost och ganska ensam. Jag vet också att folk inte säger så för att vara elaka utan menar väl och menar vad de säger.

Får man svara att jag är trött på att vara stark? Jag håller nog på att tappa det nu.

På lördagskvällen får jag ett sms från det där numret som dykt upp alldeles för många gånger på min telefon de senaste åren och det betyder alltid att något är dåligt.

Syster ligger på intensiven. Hon bara kräks kräks kräks och kan inte prata och är helt borta. Det är tusen tester, mediciner och imorgon ska de köra MR. Hon kan inte prata. Det var fyra år sedan hon åkte in och kräktes och inte kunde prata. Det tar aldrig slut. Hon blir aldrig bra till hundra procent. Det kommer alltid ett bakslag och jag får ett sms från det där numret på min skärm.

Jag säger till en av kompisarna vad som hänt och vi snackar lite om det. Sedan fortsätter kvällen som inget har hänt men inombords hos mig är det tomt och ledset. Jag kan mest tänka på vad som händer i min systers huvud och att jag vill storasyster-göra-saker-bättre för henne. Om jag känner mig liten och ensam, hur ensam och liten känner inte hon sig då?

Nu är jag hemma i lägenheten igen och har fått reda på vilken avdelning hon ligger på så jag kan åka dit och hålla hennes hand fast hon mest sover. På neuro 2.

Sådana här kvällar är jag definitivt inte stark. Ensam, liten och väldigt ledsen.