Den 4 juni 2024 kommer för alltid vara inristat i mig. Lillasyster tog sitt sista andetag för ett år sedan. Jag var inte där men kommer ihåg det som igår att jag satt i ett av våra mötesrum på jobbet och hade samtal med mig chef över teams. Vi pratade om min syster eftersom jag hade varit där de senaste dagarna för vi anade att det kanske var slutet. Vi la på och när jag sedan kollade på telefonen hade jag ett sms om att syster hade slutat andas klockan 10:40.
Världen stod stilla och jag satt fortfarande kvar i det där rummet. Ringde mig chef igen och sa att hon hade slutat andas nu. Plocka ihop dina saker och åk dit sa hon.
Sedan gick jag ut och grät i famnen på några av mina kollegor som hjälpte mig att få ihop mig och mina saker. For genom stan till Stockholms sjukhem och sa hej då till syster.
Jag har inte hunnit bearbeta det helt och hållet. Allt var för mycket förra året. Barn, föräldraledighet, semester, bonusfarfar som dog, inskolning på förskola och tusen andra grejer. Det har inte gått en dag utan att jag har tänkt på henne. Att det är så orättvist att hon skulle dö, 28 år gammal.
Sedan blev det två begravningar samma vecka samtidigt som inskolning på förskolan. Ett konstigt tal av prästen i kyrkan där jag inte räknades med som syskon. Tusen känslor. Och ett infekterat bråk med hennes mamma som jag aldrig kommer förlåta vid bouppdelningen.
En pappa som grät och grät och grät men fick ur sig att syster älskade mig precis lika mycket som sina halvbröder.
Syster, jag hoppas du är på de sju haven i en stor skuta. Sittandes i masten och kikar in till land på mig och pappa.
Vi saknar dig ❤️
